onsdag 25 februari 2009

Friskare liv - en uppslagsbok i tillämpad näringskunskap

Författare: Peter Wilhelmsson
Förlag: Ica Bokförlag
Publ. År: 1997
Sidantal: 329. Inbunden.
Datum: 1997.
Rec. av: Carl M

Den här boken måste anses vara en guldgruva för alla som vill förbättra sin hälsa. Den vänder sig till alla människor, men kanske är den gjord också med ett speciellt syfte, att stimulera och verka för en mer djupgående förståelse för näringsintagets rätta sammansättning i de professionella kretsarna inom den traditionella vårdapparaten. Därför vänder sig denna bok på ett alldeles speciellt sätt till alla läkare, kostexperter och andra verksamma inom området hälsa och utveckling.

Författaren uttrycker redan i sitt förord sin önskan att den här boken ska kunna förbättra samarbetet mellan den traditionella vården och den mer alternativmedicinska kunskapen. Förf. avser inte att alternativmedicinen skulle kunna ersätta traditionell vård, utan helt enkelt fungera som en berikande parallell källa till ökad hälsa.

Det är inte en alldeles lätt bok att greppa vid första kontakten. Den saknar en naturlig inledning på min nivå i alla fall, och jag förstår snart att den inriktning boken har med sitt professionella, vetenskapliga tonfall, vänder sig framförallt till den utbildade grupp som arbetar med dessa frågor och inte lika mycket till den oinsatte lekmannen.
Ändå är boken väldigt intressant och viktig, även för mig som lekman förstår jag det snabbt. Jag hittar genast olika sidor och områden som jag kan fördjupa mig i om jag så önskar. Jag tror boken är exemplarisk som uppslagsbok i ämnet.

Bokens inleds med en klar och tydlig redogörelse för vår tids behov av bättre hälsa, inte minst beroende på den skräpkultur och dess matvanor som en hel generation vuxit upp på, enligt förf. Därefter beskrivs kostens viktigaste komponenter, och även vad saknad av de olika basnäringarna kan leda till för problem och symptom. Därefter ställs kostråd samman med många olika utgångspunkter.

Kapitel 3 redogör för alla vitaminer; deras historik, kemi, funktion, vilka bristsymptom som visar saknad av respektive vitamin, deras positiva påverkan för att lindra eller bota sjukdomar och mycket mer. Kapitel 4 fungerar på samma sätt, men nu om mineralerna. Kapitel 5 beskriver så kallade “fria radikaler och antioxidanter”. Fler kapitel följer.

Wilhelsson har en mycket direkt och klar ton i de partier där han kan lägga ut sin text mer. Budskapet är tydligt; att kostomläggning och kostförbättring, utan att bli asketisk eller liknande, kan vetenskapligt dokumenterat avsevärt förbättra både den fysiska och psykiska hälsan för många människor som lider av många olika åkommor och sjukdomar, t ex allergier.
Här följer ett citat ur bokens rappt skrivna avslutande kapitel, där förf. visar på med en positivt syrlig ton den traditionella samhällsvårdens ofta nedtryckande inställning till det som borde vara självklarheter idag:

“En studie som omfattade 80 000 sjuksköterskor i USA visade en halvering av hjärt- och kärlsjukdomar med intag av blygsamma 100 mg vitamin E dagligen. Om detta vore ett nytt läkemedel skulle det få stora rubriker i tidningarna, men det är en alldeles för enkel, ofarlig och billig behandling för forskare och myndigheter att tro på. Detta trots att det redan finns flera tusen undersökningar som bevisar E-vitaminets välgörande och skyddande effekt. Byråkrater och teknokrater brukar vara sena att rekommendera förändringar. En folkstorm och ökat medvetande är vårt största hopp./.../ Vid en antioxidantkonferens i USA förra året med världens ledande vetenskapsmän ställdes en intressant fråga. Vetenskapsmännen tillfrågades om de själva intog vitamin E. Över 50 % av forskarna gjorde det, men nästan ingen av dem rekommenderade det till sina patienter.”


© Herkules Utb 1997. SoulBooks 2009.

Behaving as if the god in all life mattered

Författare: Machaelle Small Wright
Förlag: Perelandra
Publ. År: 1997 nyutgåva (första uppl. 1987).
Sidantal: 267.
Datum: 1997
Rec. av: Carl M

Den här boken är inte så känd i Sverige och har tvyärr ännu inte översatts, trots att den verkligen skulle behövas bli läst av svenska publiken.
Boken är den första av förf. och är en självbiografisk skildring. Den är upplagd i två huvudavdelningar. Den första berättar om hennes svåra barndom med mycket lidande med en alkoholiserad mamma och en pappa som överger henne och hur hon som mycket ung klarar sig på egen hand. Den andra delen handlar om hur hon kommer i kontakt med en andlig dimension utan att direkt ha sökt den. Hon blir kontaktad av ljusvarelser, som hon snart upplever är änglar. Hon hör dem och tror att hon är psykiskt sjuk, något som är vanligt bland många människor som inte haft någon som helst kontakt med högre medvetenhet innan de får upplevelser av fler verkligheter.

Därefter följer en intensiv inre träning där hon får öva upp sin intuition, sitt inre seende men också sitt praktiska kunnande. Hon får nämligen lära sig hur hon kan odla växter, grönsaker, blommor på ett helt nytt sätt, i samverkan med naturens krafter.
Det handlar inte om att förf. fungerar som ett medium eller att hon föreställer sig kontakten, utan det tycks vara en genuin kontakt. Hon får lära sig hur varje växt och grönsak, ja, egentligen alla former i vårt liv, har ett naturväsen som styr det. Hon lär sig kommunicera med t ex sallads-väsendet, men också med djur som annars förstör grödan. Hon gör avtal med alla levande varelser och kan på så sätt rättvist fördela naturens gåvor och samtidigt bygga upp sin odlande verksamhet. Resultatet är fantastiskt och chockerande. Hon börjar snart förstå att hon kommit i kontakt med en helt annan dimension av livet. Denna dimension är dock inte avskild den fysiska verkligheten, utan snarare parallell.

Författarinnan är en jordnära, humoristisk och praktisk person och boken vittnar om ett genuint intresse för den mänskliga vardagen och hur den kan utvecklas till förmån för alla. Där är, enligt förf. den medvetna och grundade kontakten med änglar (devor) och naturväsen av central betydelse för vår samverkan med varandra, med vår planet och vår framtid.

Förf. engagemang och kontakt med naturväsen påminner mycket till sin essens om boken Findhorns Trädgårdar med bl a Eileen Caddy, en av stiftarna av det praktiskt andliga Findhorn-centret i Skottland. Där har förf. också varit flera gånger och föreläst.
Hennes arbete på farmen Perelandra i USA har utvecklats till en stor verksamhet med må¨nga förgreningar idag. Bl a har man utvecklat ett eget hälsoprogram med framställda blomessenser i samarbete med änglarna och naturväsendena. Det finns fler böcker av förf., bl a en praktisk trädgårdsbok.


© Herkules Utb 1997. SoulBooks 2009.

Själens speglingar - projektion och inre samling

Författare: Marie-Louise von Franz
Förlag: Gedins
Publ. År: 1990
Sidantal: 257. Inbunden
Datum: 1992
Rec. av: C M Matthis


Von Franz samarbetade i 28 år med analytikern och forskaren C.G. Jung, som också är hennes "lärofader". I boken "Själens speglingar" redogörs för begreppet "projektion" utifrån en rad olika infallsvinklar. Här tas flera ämnesområden upp i vilka man kan spåra anknytning och paralleller till en själslig kunskapstradition. Detta är förmodligen inget von Franz strävat efter, eftersom hon är psykoanalytiskt skolad. Men det är intressant att se till likheterna, inte minst utifrån perspektivet att jungianismen är en humanistisk psykologi. Von Franz uttalar redan i sitt förord ett av bokens huvudsyften; genom att medvetandegöra olika former av skadliga projektioner och därmed förstå deras mekanismer, kan människan lättare bidra till en bättre värld. Von Franz tar också upp integreringsprocessen; dvs hur projektioner tas tillbaka och oskadliggörs.

Detta sammanhang är mycket intressant, eftersom det visar på att vi hur omedveten vår dagliga användning av tankar och känslor är, och därför ofta innebär mindre lyckade resultat i relationer, i vår människoutveckling. Det visar också, för den uppmärksamme läsaren, att dessa tankar och känslor har materia. De är inte enbart i vårt eget huvud, utan snarare energier, eller tankeformer, fyllda av liv, vilka skapar effekter hos oss beroende på hur vi använder oss utav dem. Ju mer aktivt vi underbygger en tanke eller en känsla, desto mer aktiv blir den. Om vi dessutom aktivt projicerar den, vilket oftast sker omedvetet, påverkar detta även dess mottagare (en relation, fler personer i ett sammanhang, ett livsområde etc). Genom denna förståelse kan man också få insikt i vad som sker när vi bearbetar "felprogrammeringar" i våra tanke- och känsloliv; då vi "integrerar" material, som boken tar upp exempel på. Det är som att "nysta upp tilltrasslade trådar" och lägga dem tillrätta igen. I integreringsprocessen upplöses de "felspunna" trådarna (projektionerna och deras bundna kontakt). Tankeformen i sig disintegreras, för den vill man naturligtvis inte ha tillbaks i sig, den är ju bara en spegling av ett förhållande som inte längre stämmer. Däremot tas energin tillbaka; en energikanal återupprättas och kan användas för andra, förhoppningsvis mer utvecklande tankeformer (projektioner).

Boken har alltså ett mycket praktiskt perspektiv som grund. T ex tas former av emotionalt missbruk och dess projektioner upp, som är så vanligt i vår samhällsform idag mellan människor och som också i många fall uppmuntras, t ex i reklam, massmedia, underhållning etc. Von Franz betonar just hur vi genom integreringsprocessen, dvs genom att återta våra projektioner, inte förlorar det vi önskar, utan genom denna medvetenhet snarare för första gången får möjlighet att verkligen förstå, uppskatta och leva tillsammans med våra relationer i ett nytt, mer sant, helhetsöverens-stämmande sammanhang. För att visa på detta använder hon sig av många olika perspektiv och kunskapsområden, bl a fysik, mytologi, historia, religion. En av de stora behållningarna med Jungs arbete var och är fortfarande just hans medvetenhet om "det okända"; att övermedvetenhet existerar i allt liv, även hos människan, men att vi vet mycket lite om den.

Von Franz fortsätter Jungs arbete, inte minst ur den själsliga synvinkeln. Hon visar på detta centrala, psykologiskt viktiga perspektiv, att införliva en andlighetens dimension i psykologin, bl a genom att skildra en klients dröm. Denna dröm skildrar en direkt själslig insikt om människans konkreta konstitution i förhållande till sin högre medvetenhet.
Mannen, den drömmande, får genom sin lärare kontakt med något han kallar "ängel", varpå läraren säger "ja, det är du". Klienten berättar vidare: "Jag gick till den ängel som var "jag" och såg ett silversnöre som gick från honom ner till en pytteliten varelse som också var "jag" själv, i illusionens sfär./.../Och vi tänkte 'Det är en så liten del av vårt medvetande som lever i dessa små varelser, och de bekymrar sig om sådana småsaker. Stackars små varelser.'"(s 192).

© Herkules Utb 1992, SoulBooks 2009.

tisdag 24 februari 2009

Homeopati och healing


Författare: Maj-Lis Hagenmalm. Med Solveig Hagenmalm.
Förlag: Ica Bokförlag
Publ. År: 1998
Sidantal: 175. Inbunden
Datum: 2000
Rec. av: Carl M

Homeopati är en gammal läkekonst som allt mer uppmärksammas även i Sverige. I andra länder i Europa har homeopatin en helt annan befogad och regelrätt status som läkande behandling. I Norge har försäkringskassan erkänt homeopatisk behandling som likvärdig annan, traditionell sjukvård. Likadant sker i Europa där 10 000-tals läkare och verksamma inom annan vård arbetar med homeopati. I England har t ex Drottning Elisabeth en egen homeopatisk läkare att konsultera.

Homeopatins grundide´ har varit känd i minst 2 500 år, enligt författaren. Hippokrates, “medicinens fader”, liksom Aristotelses arbetade med liknande metoder som homeopatin. I sin nuvarande form har homeopatin använts under ca 200 år. Den tyske läkaren och kemisten Samuel Hahnemann, född 1755, återupptäckte dessa principer för botande efter att han själv var missbelåten med de biverkningar den tidens mediciner förde med sig.
1996 fick den grekiske homeopaten Vithoulkas det alternativa nobelpriset för sina gärningar.
Maj-Lis Hagenmalm var en av Sveriges första zonterapeuter och har arbetat med homeopatin sedan 25 år..

Den här boken ger en utmärkt introduktion till homeopatin där författaren beskriver grundläggande sjukdomar och deras förväntade botande genom homeopatisk behandling. Här ges också ordination på medel, styrka och dosering. Författaren beskriver också olika fall där homeopati kombinerats med zonterapi, något som är vanligt förekommande. Jag har själv använt homeopatisk behandling vid ett flertal tillfällen och anser att det är ett enkelt och kraftfullt medel för uppbyggandet av hälsan, både fysiskt och psykiskt. Annelie Forsinius i Stockholm är en mycket kunnig och duktig homeopat och behandlare på många sätt. Jag har också träffat Solveig Izzo på Värmdö som verkar mycket insatt. Det är ju också mycket konstruktivt med homeopatin eftersom dessa medel är organiskt uppbyggda och därför inte medför biverkningar. Ofta när man tar medlen, som författaren också påpekar i början av boken, startar en reningsprocess i kroppen där det obalanserade börjar stötas bort. Detta medför att symtomen kan öka till att börja med.

Likadant är det med healing som som tas upp i bokens andra del. Här beskrivs i första hand metoden Reiki, som är en japansk healingmetod som blivit spridd över hela världen. Denna avslutande del av boken är mycket kortfattad och den som är intresserad av healing bör söka vidare bland litteratur och behandlingsformer.


© Herkules utb 2000, SoulBooks 2009.

Tredje ögat och kundalini - en bok om andligt uppvaknande


Författare: B.S. Goel
Förlag: Regnbågsförlaget
Publ. År: 1996.
Sidantal: 349. Inbunden. Färgbilder.
Omskriven: 1997
Rec. av: C M Matthis


Det här en av de exceptionellt innehållsrika och givande böcker man då och då möter inom området hälsa, nytänkande och andlig utveckling. Förf. beskriver på ett levande och helt naturligt sätt sin omvälvande inre resa av utveckling, som tar form genom det som kallas för “kundalini-kraften”.
Kundalini är den fysiska livsenergi som finns lagrad i alla människor, och som vid en viss punkt i det andliga uppvaknandet aktiveras mer och mer.

Boken är upplagd som en dagbok som spänner över många år, men består samtidigt av många parallella spår där förf. redogör för många olika ämnen och kunskapsfält. Goel är läkare i grunden med psykiatri som specialitet. Han arbetade innan sina upplevlser med psykoanalys. Det är också en av bokens stora tillgångar. Den bygger en bro mellan en mer traditionell psykologi och den österländska andligheten, så som den kan gestaltas på ett direkt erfarenhetmässigt plan.
Detta är något som knappt gjorts tidigare vad jag vet - att använda den egna erfarenheten och samtidigt kunna föra ihop och dra paralleller med ett intellektuellt resonemang kring religion, människans livsvillkor, hälsa, meditation, psykologi. Goels frågeställningar och paralleller kring ämnet psykologi handlar mycket om ett ifrågasättande och omvärderande av det traditionella synsättet så kallade psykiska sjukdomstillstånd. Och det är en annan av boken stora poänger; att visa att många av de reaktioner en individ kan uppleva inte behöver vara tecken på sjukdom, utan kan vara uttryck för ett andligt genombrott, t ex en kundalinierfarenhet.

Förf. berättar hur han helt spontant, utan eget sökande, kontaktas av den indiske läraren Sathya Sai Baba. Detta sker på ett förunderligt sätt, mitt i natten, någon drar av honom täcket. Förf. tror det är en dröm och försöker somna om. Samma sak sker igen, men denna gång mer bestämt. Förf. sätter sig upp och ser Sai Baba stå där, fysisk och ändå inte fysisk. Han får då instruktioner hur han ska gå vidare, att han står under Sai Babas vägledning.
Detta är något som många andra individer berättat om i andra sammanhang, men med olika lärare eller varelser från ett högre medvetandeplan.

Boken skildrar också de enorma svårigheter och lidanden man får genomgå vid en sådan här tranformationsprocess, något som få tycks känna igen i den så kallade “new-age-svängen” där allt ofta beskrivs som så enbart lekande lätt. Förf. får dock genomgå en total transformation, ett större uppvaknande, och kan och vill berätta om det efteråt.

En viktig bok, inte minst för alla verksamma inom psykiatri, psykologi, terapi och människohjälp. Att eventuellt öppna perspektiven för att klienter och “sjuka” kan ha andra bakgrunder än bara det traditionellt psykiatriska, ofta mekanistiska, synsättets sjukdomsdiagnos.


© Herkules Utb 1997. SoulBooks 2009.

Den flytande elden - en roman om inre sökande

Författare: Lennart Lidfors
Förlag: Forum
Publ. År: 1997.
Sidantal: 257. Inbunden.
Datum: höst 1997
Rec. av: Carl M


Många känner till Lidfors genom hans förra roman “Gåvan från stjärnorna” (-91) som blev en stor framgång i bokhandeln och inbjöd till engagerad läsning. Jag läste den två gånger och fick ut mycket av den även andra gången.
Nu när Lidfors återkommer sex år senare med en ny roman i ungefär samma stil är säkert mångas förväntningar höga.

Lidfors har en egen ton, en stil som halvt vetenskaplig, halvt upplevande och psykologiskt orienterar sig fram med en tydlig avsikt. Samtidigt använder han en uppsättning ganska trygga “knep” eller tekniska färdigheter för att fånga läsaren.
I den förra romanen kändes det “rätt”, man lät sig gärna uppfyllas av historien som var tät och medryckande.
Denna gång känns det inte lika självklart, inte så roligt. I alla fall inte större delen av boken - mot slutet är det bättre. Kanske beror det på att den förra boken var mer genomgående självbiografisk, man kände verkligen förf. behov av att skriva om något som låg nära hans hjärta. Denna gång känns motivet mer kluvet, även om det kanske inte är det. Tonen är inte lika öppenhjärtlig, lite mer förströdd, inte lika genuint frågande.

Ändå är det just den “frågande”, sökande egenskapen som förf. tycks främst vilja tilldela sin huvudperson. Kopplingen att huvudpersonen, bokens jag, ska beskriva förf. ges i flera sammanhang. Bl a på sidan 118 sker detta då huvudpersonen plötsligt har en liten utvikning med en medverkande i boken om hur han ska kunna få in ett ämne i boken. Det är ett märkligt sätt att blanda ihop de olika "jagen". Man undrar som läsare varför.
Frågandet som metodbyggnad i en bok är ett vanligt förekommande sätt att fånga läsarens uppmärksamhet, speciellt i denna genre av nytänkande böcker som både ska vara lite andliga, men också spännande eller romanmässigt fängslande. Man känner igen tekniken från t ex Nionde och Tionde insikten av Redfield, Castanedas böcker, Den fredlige krigarens väg, en del av Lobsang Rampas “andliga actionäventyr”.

Det “tricket” innebär inte att innehållet är mindre seriöst, men att stilen är inte så naken som man först kan tro. Man får följa med huvudpersonens vedermödor att sätta sig in en ny verklighet där han eller hon inte får veta allt från början, utan följer en lärare, en undervisning, ett utforskande av minst en så kallad andlig dimension.
Läsaren kan lätt identifiera sig med huvudpersonen, som t ex i Castanedas fall, men även i Lidfors´ historia, framställs som en mer vetenskapligt, intellektuellt inriktad individ, Lite stel och “dum” som allteftersom låter sig övertygas alltmer av de sanningar som skapas och som på sikt framstår som ovanligt mogen och, trots sin egna oförstående inställning, har lätt för att lära och utvecklas fort. Det gör läsaren trygg.

Vad händer i boken? Huvudpersonen forskar i kristaller och är en metodisk, lugn sökare, samtidigt frustrerad och ivrig att finna nya vägar inom dagens utbud av nyandlighet.
Redan efter några första sidor möter huvudpersonen en man som uttalar några mystiska ord efter en fikastund. Så rullar historien på i ett högt, uppskruvat tempo där den ena new-age-aktiviteten efter den andra avlöser varandra.
Huvudpersonen kommer i kontakt med en sorts andlig stiftelse, där olika grader av kunskap används. Huvudpersonen marscherar raskt till tredje graden. Det finns likheter med en loge, inte en frimurarorden, utan mer ett iscensatt minne från de gamla mysterieskolornas sammansättning och kunskapssystem, men i modern tappning.
Han blir också förälskad i en av stiftelsens lärare. Även om detta först beskrivs mer indirekt och i ganska ljumma ordalag är det något som ska leda historien framåt och som utgör ett av bokens samlande slutfaser.

Han genomgår en andlig inre transformation, en kundaliniupplevelse, som förstås är omvälvande. Man frågar sig samtidigt om det är en rättvis skildring av den sanna kundalinin? Det låter för lättvindigt och mysigt. Det här låter som en enklare form av sexenergins förhöjning (som tydligen lätt kan förväxlas med kundalini).
Det är också ett av bokens problem, som jag ser det, och även problemet med new-age överlag (i dess mer tidiga former), att allt går så lätt. Vardagsskildringen, integreringen, närvaron och förståelsen för arbetet med de här sakerna även i det lilla formatet, vart skildras de?
Det är väl helt enkelt inte den här romanens uppgift att göra det - så kan man se det. Samtidigt kan man efterlysa lite mer mer vardagsnärvaro. Varför t ex beskrivs aldrig någon enda människa i alla dessa böcker inom new-age som har barn, som genomgår en andlig transformation och samtidigt lever ett relativt vanligt liv? Jag känner bara till en sån bok, “Befruktelsen”.

Slutet av Den flytande elden är behållningen. Där skildras framtiden som ett löfte, som många idag känner till och som alltfler lever för att skapa, redan nu. Många är redan i den framtiden, som en bro in i den. Det skildras med Lidfors egen känslighet och värme. Och där finns också barnet med, inte så mycket i vardagen, men ändå som en koppling mellan det begynnande, den jordiska förutsättningen och det högre sublima, som förnyar allt.


(En förkortad version av denna text)

© Herkules Utb 1997. SoulBooks 2009.

SQ - själens intelligens

Författare: Danah Zohar och Ian Marshall
Förlag: Forum
Publ. År: 2000
Sidantal: 266. Inbunden
Datum: Feb 2001
Rec. av: C M Matthis


Det här är en bok om SQ - "själsintelligens". SQ är vidareutvecklingen av vår inre intelligens. Först kom den intellektuellt och akademiskt inrutade modellen för "rationell intelligens", IQ. Zohar gör tidigt i boken upp med vanföreställningen att denna intelligensform är den dominerande inom människan, och den som vi i första hand bör eftersträva. Med glasklar skärpa visar hon hur denna form av forskning och livsinställning, är diskreativ och egentligen ofta felaktigt baserad. Det finns ju fler intelligenser, fler infallsvinklar på vad mänsklig utveckling är, poängterar hon.
Därefter kom EQ, den emotionella intelligensen. Nu är tiden inne i allra högsta grad för SQ, den själsliga intelligensen, som har ett mer omfattande helhetsgrepp.
Zohar är också klarseende i hur illa vår moderna samhällsform tillvaragit den inneboende mänskliga potentialen av SQ, men konstaterar också att vi nu ser fram emot en explosion av nya möjligheter inom alla mänskliga områden, tack vare denna SQ-utveckling i tiden.

Man kan se den här boken som ett ytterligare inslag om personlig utveckling. Men det är inte bara det faktiskt. Den här boken har en intressant bredd, i alla fall om man är intresserad av vetenskapliga fakta och de senaste undersökningsrönen. Denna typ av forskning handlar om hur naturvetenskapen inom biologi, neurologi, kvantfysik med flera ämnen, allt mer närmar sig en andlig förståelse.

Danah Zohar som skrivit flera tidigare böcker som tangerar samma utgångspunkt har här samlat en vederhäftig och respektingivande samling uppgifter som talar för själens existens hos människan och att vårt medvetande har en själslig eller andlig grund och att vårt liv tillhör en större källa än vad vi kan relatera till enbart genom teknisk eller intelltkuellt förståelse.
Hon har också på sitt egna sätt skapat en rad kopplingar mellan en själslig helhetsfilosofi, presenterad av många andra innan henne, och olika modeller från traditionell vetenskap, filosofi, psykologiska skolor. Som den vetenskapskvinna hon i grunden är, använder hon en hel del tabeller, försök till personlighetstabeller och tekniska sammanföringsscheman, något som kan ses som ambitiöst och välmenande, men tillhör enligt min smak en alltför begränsande akademisk läsvinkel i sin stelbenta schematism.

Danah Zohar är doktor i psykologi, teologi och fysik med flera ämnen. Idag arbetar hon mest med ledarskapsträning och utvecklingsfrågor i USA men också i många andra länder världen över (bl a i Sverige). Hon har specialiserat sig på att sammanföra kvantysikens senaste rön med medvetandeforskning och dra slutsatser av dessa i ett konkret sammanhang. Det kan låta tungt, men när Zohar skriver är det med en skärpa för de livsnära frågorna och de mänskliga frågorna om liv och död, om relationer, om jordens utveckling och stora problem. Hon kritiserar vår moderna livsföring i dess tekniska, automatiska form. Hon har en passion för själen som vår helhetskälla till en utvecklad intelligens som kan hjälpa oss leva bättre liv. Vi kan med hjälp av en mer omfattande utveckling upptäcka och tillvarata vår än mer omfattande intelligens, SQ. På så sätt får vi fler instrument att läka oss själva med och lösa dessa mänskliga konflikter och problem som vi hotar att förgöra oss själva med, både inom oss och i vårt yttre. Genom att utveckla SQ kan vi förändra oss till en mer levande, ansvarstagande och inkännande människoutveckling menar Zohar.

Denna bok har en egen tyngd som inte går att förbise. Samtidigt har Zohar gjort något av ett misstag i sin iver eller behov av akademisk bekräftelse (?) över själens storhet att boken blir ibland helt överbelastad. Här finns så mycket saklig information med, så luftigt och insatt presenterad, att den kunde gott och väl räckt i sig. De stycken som Zohar tagit med där hon berättar om sitt eget psykologiska och själsliga sökande fyller också sin funktion, de är genuina och bra. Hon berättar bl a om sin barndom och de problem som fanns där. Slutsatserna härur är lite för kortfattade, tycker jag. Det hade varit intressant att få följa den personliga utvecklingen mer hos Zohar.

Istället får läsaren försöka ställa om sig hela tiden till en rad olika, ibland störande inslag i boken. Här finns t ex en frågemodell som vill ge läsaren möjlighet att själv utforska sin SQ. Dessa perspektiv och detta sätt att använda SQ på är inte bra, tycker jag. Det blir för ytligt. Det handlar ju egentligen inte om pesonlighetstest här, utan om en djupare helhetsförnimmelse. Det går inte att få djupare svar genom såna här enkla formulär.
Där ser Zohar ut att falla in i en amerikansk roll, där man proppar böckerna fulla med ibland onödig information eller "uppdrag" för att aktivera läsaren. Men läsaren är ju fullt nöjd med att få begrunda och smälta innehållet i sig, det räcker mer än väl, speciellt med en sån här bok.

Jag har hela tiden skrivit "Zohar" som författar-"en". Men egentligen är de "två". Jag funderade en del över detta i början av läsningen och det skapade i mitt tycke onödig distraktion i förhållande till innehållet. Boken är alltså skriven tillsammans med Zohars man, Ian Marshall som är psykiater och psykoterapeut. Ändå är texten formulerad i jag-form. Detta påpekas också i början av boken, att boken ska läsas som skriven av båda författarna. Det blir dock svårt, dels eftersom stilen är så, i alla fall vad jag känner, uppenbart "zoharsk", dels eftersom det blir lite dumt att tänka i "vi" när det står "jag". Varför denna form valts är oklar och egentligen felsyftande om man velat få fram båda som författare.

Denna bok är ett "måste" för alla som arbetar med mänsklig utveckling i en eller annan form. Det gäller inte minst alla inom vetenskaplig forskning där man behöver lyfta ögonen en aning mot nya horisoner av ny helhet.
Framförallt är den skriven för alla som själva är med om själslig utveckling, men kanske har svårt att förstå eller lita på den. Då kan den här boken både ge kraftfulla intellktuella och vetenskapliga tankeuppslag som bekräftar och ger mersmak av den sakliga innebörden i dessa ofta omtumlande processer.
Zohar också infogat vissa sammanhang av det som kommit att kallas för "spiritual emergeny", på svenska kan man kalla det för "andlig krisutveckling". Det handlar om då vi utvecklas så fort eller lämnar delar av vår personlighet så fort att vi blir uppryckta med rötterna ett tag, något som kan skaka om så mycket att vi tappar fotfästet ett tag. Dessa tillstånd har samhället och våra medmänniskor i många lägen svårt att förstå eller inse nyttan med.


© Herkules Utb 2001, SoulBooks 2009.

måndag 16 februari 2009

Tämj tigern inom dig


Författare: Akong Tulku Rinpoche
Förlag: Forum
Publ. År: 1999
Sidantal: 226. Inbunden
Datum: Maj 2000
Rec av: CM

Den här boken är skriven av en av de höga lamor som flytt från det kinesiska förtrycket i Tibet. 20 år gammal gav sig Akong Tulku Rinpoche iväg till Indien dit han kom att studera, för att fyra år senare flytta till Oxford, England. Snart startade han ett center för Tibetansk filosofi, meditation och utveckling, Samye Ling, tillsammans med sin lärare, den kände Trungkpa Rinpoche. Året var då 1967. Centret förlades till Skottland, men har många förgreningar i Europa. Trungkpa flyttade till USA för att sprida sin undervisning där.

Tämj tigern inom dig handlar om vårt sinne och hur vi ska kunna använda våra tankar och vårt inre liv bättre. Egentligen inte bara tankar, utan också våra känslor, vårt sätt att iaktta och förstå oss själva, omvärlden, och livet. Dryga två tredjedelar av boken upptas av de praktiska övningarna som Akong lär ut, sammanlagt 17 stycken. Övningarna är grundläggande och välkända från såväl tibetansk som andra traditioners andliga utveckling. Här finns också vissa karakteristiska buddhistiska övningar med hur man upplöser negativa känslor gentemot andra människor. Hur man ökar sin tålmodighet och ödmjukhet. Hur man ökar sin förståelse för alla människors gemensamma kärna genom sammansmältning med en annan människa genom energier. Här finns också avdelningar med frågor och svar, något som alltid underlättar tycker jag i en sådan här text. Det ger perspektiv på innehållet, och även exempel på hur författaren lär ut i praktiken.

Bokens första avdelning redogör för förklaringar av dessa övningar och deras innebörd. Det är god läsning om de grundläggande mänskliga attityderna som ska renas. T ex bakom ett på ytan välmående och gott yttre finns känslor, reaktioner, minnen, som behöver tas om hand, men som få vågar släppa fram eller ens titta på. Detta tillhör kapitlet “spegeln”. Andra genomgångar är “Rätt motivation”, “Förgängligheten”, “Att konfrontera situationen” med flera. Dessa föredömligt korta, koncisa redogörelser beskriver hur vi kan befria oss från ett tvingande sinne, ett sinne styrt av felaktig förståelse om vår natur, våra livsvillkor och våra mål som människa.

Dessa attityder kan framställas som andliga nycklar för självutveckling, eller som terapeutiska redskap, om man så vill. Akung har också startat en terapiutbildning sedan 13 år tillbaks, som grundar sig på dessa övningar och kunskaper. Den är femårig, men kan också kombineras på längre tid. Det är relativt ovanligt att en lama (eller representanter för andra religiösa uttryck) skapar en terapiform. Det finns dock andra lamor som gör kopplingen.
I mina ögon är det inte avlägset alls. Dels för att andlig träning egentligen uttrycks och i viss mån anpassats genom olika terapeutiska metoder i västerlandet sedan 60-talet. Dels för att buddhismen och kanske speciellt den oftast odogmatiska, toleranta och sant ödmjuka tibetanska buddhismen, tillåter stor tolkningsfrihet och en rik bredd av applicering. Som det sägs om Akong Tulku Rincpoche i efterordet så använder han sin undervisning som det bäst passar olika sorters människor, olika nivåer och plats i livet.

En fin, ödmjuk bok om de grundläggande attityder och kvaliteter vi behöver utveckla som människor för att kunna leva ett rikt, framåtskridande liv oavsett vad vi vill tro på.



© Herkules Utb 2000, SoulBooks 2009.

Finna Flow. Den vardagliga entusiasmens psykologi.


Författare: Mihály Csíkszentmihályi
Förlag: Natur och Kultur.
Publ. År: 2000.
Sidantal: 202. Inbunden.
Datum: Juli 2000.
Rec av: C Mikael Matthis

Det här är en lång recension, snarast en egen artikel i detta ämne. Detta handlar egentligen om "närvaro" och att skapa uppmärksamhet (och därmed använda tiden) för detta tillstånd. Det är då vi tycks komma in i upplevelsen av "flyt".
Detta material kan utvecklas mycket mer förstås, men kan i denna form vara en ingång för många.


Alla har nog hört uttrycket “flyt”, att ha “flyt” i tillvaron, och då mena ungefär “framgång, tur”. Men begreppet flow, som Mihály Csíkszentmihályi (hädanefter kallad C.) gav ut en bok om 1991, är mycket mer innehållsrikt och har ingenting med tur eller slump att göra.
Flow innebär de ögonblick då vi uppslukas av det vi gör, vad det än må vara, och går upp i nuet så starkt att tiden försvinner. Det är ofta när vi har roligt eller njuter så mycket av det vi gör. Men C. menar att begreppet inte har enbart med “lycka” att göra. och speciellt inte den lycka som uppstår genom yttre förhållanden. Flow är snarare något vi kan lära oss förstå och skapa själva i vår vardag.

Det här är en sympatisk bok. Den är skriven med engagemang, kryddad med en viss äventyrslusta och med människovärme. Det känns som författaren verkligen vill ge något till människor i deras sökande efter en rikare och fullare tillvaro. Jag kommer på mig själv att läsa boken på lediga stunder, även i väntan på bussen, på tunnelbanan.
Kanske är det för att jag påverkats så snabbt av ett av bokens budskap, hur man ska kunna skapa större flow i sitt liv genom att börja med att se hur man kan tillvarata sin tid bättre.

Först kände jag mig skeptisk när jag läste detta tidigt i boken; “Ånej, en till sån här bok som på ett ytligt sätt snabbt ska ge ´recept´ åt människor i deras vardag för att öka deras effektivitet”. Men jag ville ge boken en chans. Jag ändrade avsiktligt min inställning och försökte “tona in” mig på vad författaren verkligen ville säga. Då hittade jag tonen. Då hittade jag också energin i boken.
Då insåg jag också att det handlade inte om “managementtips” på det här ytliga sättet, utan snarare en vetenskaplig, psykologisk, och även själslig avsikt i tankarna om att effektivisera vardagen. Som sagt, dessa tankar är inte direkt nya, men i det här sammanhanget framstår de som ovanligt fräscha, kraftfulla och inspirerande.

Jag märker därför att jag vill tillvarata min tid bättre genom att ta in dessa tankar, även när jag egentligen inte gör någonting. Dessa stunder av “dötid” är t ex när vi väntar på bussen, när vi möter motgångar, när vi är beroende av andra på ett sätt där inte mycket valmöjlighet tycks finnas. Enligt C. är detta moment då många människors livskontakt och känsla av meningsfullhet sjunker dramatiskt. Men det är något vi kan ändra på, om vi är villiga att lägga ner energi på det. Det C. kallar “psykisk energi” bildar grunden för vår uppmärksamhet. När vi kan styra vår uppmärksamhet kan vi också uppnå högre medvetandetillstånd och därmed uppleva större enhet, samförstånd med livet och andra människor. Han drar parallellen till varje gång vi möter en människa. Vill vi mötas slentrianmässigt, följa våra vanor och fördomar utan reflektion, eller kan vi ställa om vårt medvetande och verkligen mötas? Det är vår kontakt med den psykiska energin som avgör, menar C.

Likadant är det, upplever jag, varje gång vi läser en ny bok eller tar del av ett nytt material. Vi läser av den “psykiska energin” - är detta intressant för mig? Bokens energi i det här fallet är dels uttalad naturvetenskaplig, dels uttalad själsinspirerad. Författaren följer dock inte någon disciplin eller trosåskådning, vare sig inom den naturvetenskapliga forskningen eller den religiösa. Istället vill han att vi ska befria oss från både den genetiska arvsstyrningen och de miljömässiga vanebildande mönstrena.

C. är förmodligen psykolog och forskare inom den kognitiva skolan. Tyvärr hittar jag inga uppgifter om författaren själv. Förgäves bläddrar jag fram och tillbaks och lusläser baksida, slutsidor, men det verkar vara helt bortglömt. Är det avsiktligt från författaren eller en miss från förlaget?
C. har ägnat mycket tid åt att genom intervjustudier av människors upplevelser se vad som ger dem lycka och flow i deras liv. Han kan genom detta material dra många, ofta intressanta slutsatser. Det handlar om vår upplevelse och tillfredställelse av tiden vi tillbringar med vårt arbete, vår familj, med vänner och nöjen, med hobbies etc.

En slutsats han ansluter sig till efter denna forskning, är att människan mår bäst av att sysselsätta sig. Inte som man ofta tror att människan blir lycklig bara av att “ta det lugnt”, t ex genom att vinna så mycket pengar att man inte behöver arbeta. Han tar upp flera exempel på hur just pengar eller makt inte är avgörande eller ens betydelsefullt för livsnärhet och möjligheten att vara i kontakt med flow. Tvärtom mot vad man trodde visade det sig att många höga företagsledare med höga inkomster och mycket inflytande inte upplevde sig som så mycket mer lyckliga eller tillfreds överlag än vad t ex fabriksarbetare gör.

Det C. kallar “entropi” - egentligen ett begrepp hämtat från fysiken, något som dock inte förklaras i boken - betyder “sammanfall” eller “upplösning”. C. har fört över begreppet till en psykologisk sfär där han menar att entropin ökar hos människor då passivitet härskar och där senare eventuellt depression eller ångest tar plats. Dessa negativa tillstånd kan ganska lätt undvikas eller förbättras enligt C. genom att ta reda på vad man upplever flow av. Dvs vad man gillar, vad man får energi av! Det kan vara något mycket annorlunda eller något väldigt vanligt.
Ett exempel C. tar upp är en undersökning gjord på ett mentalsjukhus med bl a schizofrena patienter. Där undersökte man vad patienterna egentligen ville göra och även vad de fick flow av, dvs stimulans, tyckte gav mening, lust, närvaro. En kvinna uppgav att hon kände detta när hon filade sina naglar. Man tog fasta på detta istället för att bara avslå det som något udda, oviktigt eller som enbart med en psykologisk tolkning. Det visade sig på sikt att detta gav kvinna så mycket styrka och självförtroende att hon ganska snart kunde skrivas ut och senare kom hon att öppna entt skönhetscenter just för manikyr.

Flow är ett tillstånd som ligger nära det C. kallar historiens mystiker upplevt och vittnat om, dvs en andlig, men nödvändigtvis inte religiös upplevelse. C. säger på slutet av sin bok: “Man kan inte leva ett liv som verkligen är utsökt utan att få en känsla av att man är en del av någonting högre och mer bestående än en själv. Detta är en slutsats som är gemensam för alla (de) olika religioner ../../. I våra dagar, medan vetenskapens och teknologins framgångar fortfarande stiger oss åt huvudet, löper vi risken att glömma bort denna insikt.”

C. påpekar i detta sammanhang vikten av att omvandla vårt ego. Med "ego" menas de delar av oss som egentligen hämmar, försvårar och ofta försämrar vår utveckling. Att göra upp med sitt ego, genom psykoanalys är inte alltid den bästa och mest effektiva vägen, anser C. Han påpekar att en av psykonanalysens fallgropar är att metoden inte ger redskap hur vi ska använda vår eventuella ökade självkännedom. Den nöjer sig med att ge analysen.
Det är en klartänkt kritik. Det verkar också som om C. likställer “psykoterapi” och “psykoanalys” med varandra (s. 177), något som inte är samma sak. Psykoanalysen är en egen skola, medan psykoterapi kan innebära många olika skolor.
C. påpekar här svårigheten för många i vårt “vårt narcissistiska samhälle” där självbespeglingen tagit enorma proportioner. Han menar att för stark fokusering på våra problem kan leda till ett destruktivt “ältande”. Detta i motsats till flow som “medicin” (terapi?) där man enligt C. glömmer sig själv.

Det ena behöver kanske inte utesluta det andra. En sund, själsligt bred och effektiv terapi måste ses som väldigt livsbejakande. Samtidigt som vi behöver leva här och nu, i vår vardag, med vår upptäckarglädje och möjlighet till ständig förnyelse. I vilket fall som helst - boken Flow ger många ögonblick av inspiration och ökad handlingskraft. Inte helt fel.


© Herkules Utb 2000, SoulBooks 2009.

Om konsten att bedriva familjeterapi. Resor mot växande och förändring.

Författare: Salvador Minuchin m fl
Förlag: Wahlström o Widstrand
Publ. År: 1999
Sidantal: 283. Inb.
Datum: Dec. 2000
Rec. av: Carl M Matthis


Det här är en mycket dynamisk skildring av hur familjeterapi kan bedrivas. Första delen av boken beskriver hur olika stilar arbetar med familjeterapi, inte minst skillnaden mellan mer teoretiska, återhållna metoder och de mer drivande och styrande metoderna. Här skildras de olika skolorna och olika stilbildare som t ex Satir och Whitaker Den andra delen av boken handlar om olika familjeterapueters utbildning hos Minuchin som handledare. De berättar ovanligt öppet och naket om sina känslor av brist och behov av växt. Läsaren får möjlighet att lära sig mycket genom dessa reflektioner och samtal. Även om man inte arbetar som familjeterapeut eller terapeut överhuvudtaget är dessa frågor intressanta. Bokens temperament är medryckande!

Minuchin är känd som “den strukturella familjeterapins fader”. Han har skrivit flera böcker och lett flera institut i USA för familjeterapi på östkusten. Medförfattarna har arbetat med Minuchin sedan 90-talet. Den strukturella familjeterapin går ut på att man arbetar efter att undersöka familjens struktur, dess mönster, organisation, olika roller. Liksom i många (inte alla) familjeterapeutiska metoder utgår man från den systemteoretiska utgångspunkten.

Man behandlar alltså problemen utifrån hela familjen, inte från en person. Man ser hur familjen är en helhet där delarna (familjemedlemmarna) påverkar varandra. Den strukturella familjeterapin menar att man inte nödvändigtvis inte behöver gå in på individens känslor i första hand, utan man arbetar mot en lösning i familjens struktur. Ändras denna struktur ändras också känslorna och de problem som finns, menar man.

Att läsa om - och med - Minuchin är som att närvara i rummet. Det är en mycket levande skildring, även i de teorietiska avsnitten. Speciellt när Minuchin berättar om egna fall och när han skildrar sina tankebanor och handslingssätt i handledning i bokens andra avdelning blir denna närvaro än mer intensiv.
Minuchin är en terapeut som inte är rädd för att använda nuet, använda sin kraft och i hans beskrivningar från terapifall ligger tyngdpunkten på det genuina, på mötet i stunden, det dynamiska arbetssättet som ofta accentueras av Minuchins livfulla och riktade intuition. Han prövar infall, litar på sin inre “känsla”, och omsätter den metodiskt i olika utfall. Så jobbar många terapeuter i grund och botten tror jag, men många döljer den bakom teorier och masker av yrkesroller (olika för olika skolor) eller personliga tillkortakommanden.
Det är ingen silkeslen terapeut som beskriver sitt arbete här. Och många försiktiga, korrekta svenskar inom området kanske reagerar på dessa ofta till synes ganska dramatiska, direkta arbetssätt. Men resultatet blir också desto mer levande och effektivt, det vittnar inte minst hans elever om, trots den ibland “omilda” behandlingen genom ärlighet och konfrontation.


© Herkules Utb 2000, SoulBooks 2009.

Ordet är ditt - om skrivande, psykologi, att uttrycka sig

Författare: Patricia Tudor-Sandahl
Förlag: Wahlström & Widstrand
Publ. År: 1997.
Sidantal: 227. Pocket.
Datum: Jan 2002.
Rec. av: Carl Mikael Matthis


Det här är en lättsam bok om allmänna psykologiska ämnen och samtidigt om konsten och värdet i att skriva.
Den har en villig ton som drar med sig läsaren i sitt flöde av ofta kvicka och sällan tråkiga tankebanor. Ändå figurerar dessa tankebanor ofta i dagens populärpsykologiska litteratur och börjar därför te sig lite slitna, om de inte sätts in i nya sammanhang eller djup.
Det sammanhang som presenteras här är lågmält, tydligt och ändå genomförbart presenterat i en inspirerande ton (på sina ställen).
Det handlar om hur vi alla kan använda vår inre formuleringskonst, våra ord, för att uttrycka oss själva med. Författaren föreslår bl a att vi ska skriva om våra liv. Det har hon själv gjort och fått ut mycket av, berättar hon. Det känns som en spännande tanke, om än ganska krävande kanske för en stressad storstadsmänniska?

Men bara att sitta ner med sig själv och formulera sig litegrann, sina känslor, sina tankar, sina minnen, rädslor och förhoppningar, räcker en bra bit, tycker jag. Det kan denna bok säkert inspirera många till, tror jag.
Samtidigt som denna bok ser ut att vilja vara en näranog praktisk handbok i konsten att skriva, i alla fall under dess andra hälft, så är den snarast en psykologisk livsfilosfisk betraktelse över olika ämnen i våra liv.

Detta skapar något av ett litet dilemma för denna trevliga bok. Som läsare får man förstås själv bestämma vad man vill fokusera på. Jag märker att jag inte är speciellt intresserad av själva skrivkonstens funderingar, anmodanden och inspirationsförlag, även om dessa är goda. För mig ter de sig i många fall som de vänder sig till en ny skrivande person. Och där kanske författaren skulle vunnit på att hålla sig till den mer renodlat psykologiska infallsvinkeln där hon berör hur skrivandet kan fungera “terapeutiskt” och personligt stärkande? Men det är inte säkert. En person med ett stort önskemål om att börja skriva kanske får ut väldigt mycket av detta. De sista kapitlen i boken går in direkt på hur skrivandet kan gestalta sig, dess vedermödor och utmaningar, men framförallt dess poänger, lockelser och känslomässiga rikedomar.
Kapitlen från början till mitten byggs upp omkring hur vi som människor har mycket att tillvarata inom oss, genom att utvecklas och kunna möta oss själva, kortfattat uttryckt.

Författaren har en yrkesgrund som psykoterapeut, inom den psykodynamiska inriktningen vad jag förstått. Hon tar samtidigt med många exempel på den mer relationsinriktade psykoterapins bakgrunder, t ex Martin Buber och hans sympatiska mötesorienterade psykologi.
Överlag har författaren fyllt sin text till bredden med citat och hänvisningar till vad andra skrivit och tänkt. Det är en aspekt som jag har lite svårt för i den här boken. Det blir för många tankestreck som leder än hit, än dit, trots den röda trådens trogna bana. Många amerikanska böcker är tekniskt uppbyggda på detta sätt inom liknande genrer. Och en traditionellt akademisk publik uppskattar säkert detta, själv är jag mer intresserad av det genuina tonläget och författarens egna upplevelser.

Och jag tycker att här finns också en definitivt egen ton hos författaren. Den rösten kommer snarast till uttryck mellan de många citaten, speciellt i vardagsskildringarna och i de mer personligt nära berättelserna.
Det är en ton som ofta känns ödmjuk och samtidigt riktad och nyfiken. Det är en ton som jag samtidigt tycker utandas ett ännu större livsutrymme, kanske fler kunskapsområden och tonlägen där fler dimensioner och uttryck ryms?
De kanske finns tydligare uttryckta i hennes andra, tidigare böcker?
Jag får se vad jag kan hitta.


© Herkules Utb 2000, SoulBooks 2009.

Det sunda hemmet

Författare: Gina Lazenby
Förlag: Max Ström
Publ. År: 2000.
Sidantal: 160. Inbunden. Stort format.
Datum: 2001.
Rec. av: MM

Det sunda hemmet är en av dessa “lustböcker” som kan tas fram och tittas i bara för själva njutningens skull. Det är stort format, många vackra bilder, luftigt, lätt layout.

Det här är en Feng-shui bok egentligen, men så skönt avskalad och befriad från den ibland lite betungande attiraljmängden fakta, teorier och skolor inom denna mycket säregna och också praktiskt viktiga hälso- och livsinspirationsform.

Det som också skiljer denna bok från många andra inrednings-, estetik-, konstnärliga böcker i denna storformats genre, är ämnets bredd. Gina Lazenby skriver engagerat om vår hälsa utifrån en rad perspektiv. Hon börjar med vår fysiska hälsa och anger bokens huvudtema; hur vi kan och bör minska stressen i våra liv. Hon går också in på kostens värde.

Boken tar upp flera viktiga ämnen som hotar vår hälsa och vår natur, t ex skadliga elektriska strålningsfält och vad vi kan tänka på där vi bor. Här visar hon på hur man själv kan upptäcka, mäta och reglera dessa fält som även uppstår genom jordstrålning. Där kan man använda så kallade “pekare”.

Hon fortsätter också in på området “känslomässig hälsa” och ger olika kortfattade, smakfullt arrangerade råd omkring hur vi kan se över vårt “inre hus” också.
Därefter följer det yttre husets olika rum, betydelsen av olika färger och inredningsmöjligheter (så kallade “placeringar”), och hur man kan balansera ett hus´ olika krafter och dess invånares behov genom olika lösningar.

Som sagt, det här är en skön bok, som jag gärna tittar i många gånger bara för att vila i de vackra färgerna i bilderna, de harmoniska konstellationerna av former, ljus, rörelse, stillhet.


© Herkules Utb 2001, SoulBooks 2009.

EQ - Känslomässig intelligens på jobbet

Författare: Hendrie Weisinger
Förlag: Forum
Publ. År: 1998
Sidantal: 231
Datum: Maj 2000
Rec. av: Carl M

Begreppet “EQ” - emotionell intelligens - är ett så gott som grundlagt begrepp nu i många delar av samhället. Allt fler företag, samhällsorganisationer och privatpersoner inser betydelsen av den känslomässiga kompetensen hos personalen. Många skilda forskningsområden är överens om det hälsosamma i att utveckla den känslomässiga kapaciteten, något som gäller alla människor. Ändå är dessa tankar än så länge mest avancerade i teorin. Det är ett stort steg att kunna förstå och hantera sin känslomässiga intelligens på ett konstruktivt, öppet sätt.

Den här boken öppnar ämnet på ett mycket intresseväckande sätt. Språket är klart, uppläggningen föredömligt direkt. Den pedagogiska läggningen är tydlig hos författaren Hendrie Weisinger, psykolog, med många års erfarenhet av ledarskap på stora företag i USA. I inledningen redogörs också utmärkt för bakgrunden av begreppet EQ. Begreppet grundades av de amerikanska psykologerna John Mayer och Peter Salovey i början av 90-talet. Innan dess har förstås många insett och använt dessa egentligen elementära och självklara samband mellan våra känslor och hur vi kan leva bättre, mer fullständiga liv genom att förstå oss själva mer.

Weisinger beskriver fyra grundstenar inom vad som utgör emotionell intelligens:
1. Förmåga att rätt uppfatta, tolka och uttrycka känslor.
2. Förmåga att framkalla känslor vid behov när de underlättar förståelsen
av dig själv eller andra.
3. Förmåga att förstå den information känslor förmedlar.
4. Förmåga att styra känslor för att öka olika former av utveckling. Weisinger menar att speciellt företag och arbetssituationer behöver den här typen av utveckling och förståelse. “Under nästan tjugo år som konsult för olika privata och offentliga företag har jag lagt märke till hur bristande känslomässig intelligens hämmar tillväxt och framgång, både för enskilda personer och för företag...”. Han har också noterat att de som sökt hans hjälp behöver framförallt praktisk vägledning, “de är inte intresserade av vetenskapliga teorier utan av praktisk tillämpning.”.

Weisinger börjar med hur man kan utveckla sin självkännedom, och menar att det ta är grunden för att kunna styra och tillvarata sina känslor. Han går vidare till att beskriva hur man kan hantera sina känslor på rätt sätt. Andra ämnen Weisinger går igenom är hur man kan utveckla sin kommunikationsförmåga och interpersonell kompetens.

Den sista avdelningen i boken kallar han för “hjälpa andra att hjälpa sig själva”. Boken avslutas med en typ av personlighetstest i förhållande till den egna nivån av emotionell intelligens. Det är inte det mest lyckade testen av de jag har stött på. Onödigt krångligt och inte speciellt “känslomässigt intelligent”, tycker jag.
Annars är det här en matnyttig och ofta trevligt enkel bok för alla intresserade av självutveckling och grupputveckling - EQ insatt i ett hyfsat praktiskt vettigt sammanhang.


© Herkules Utb 2000, SoulBooks 2009.

söndag 15 februari 2009

Transcendens eller psykos? - om ett andligt uppvaknande

Transcendens eller psykos? - om ett andligt uppvaknande

Författare: Kerstin Stina Carlsson
Förlag: Solrosens Förlag
Publ. År: 1999
Sidantal: 173. Inbunden
Omskriven: 2000.
Rec. av: NK

Det här är en mycket välkommen bok om vad en transcendens eller ett andligt uppvaknande kan innebära. Dels för att boken till stor del beskriver självupplevda erfarenheter på detta tema, och dels för att författaren gör en saklig orientering i ämnet. Det gör att boken både har intensitet och distans. Det är sällsynt. Överhuvudtaget är det sällsynt med självupplevda böcker på detta tema. Varför vet jag inte. Många människor går igenom andliga uppvaknanden idag och säkert har många behov av att skriva om sina inre upptäckter. Jag gissar att många gör det också, men att bokförlagen reserverar sig för “flum”.

Men Kerstin Stina Carlsson har lyckats skriva en mycket intressant bok, som inte går att placera i något flumfack. Som tur är. Böcker som beskriver inre transformationer, kan vara till enorm hjälp för personer som går igenom detta. De har också ett stort värde för läkare och psykologer, som vill veta mer om människans psyke. Risken finns att personer som går igenom ett andligt uppvaknande blir klassade som psykotiska och får tabletter för sin “sjukdom”.

Det är dock en avgörande skillnad mellan en transcendens och en psykos, även om de i vissa faser kan likna varandra. En trancendens är, som jag ser det, en inre resa där man har sällskap av sin “kärna” eller “själ” och kan observera, lära om livets lagar och komma i kontakt med kosmiska energier. Medan en psykos är ett tillstånd utan “kärna”, ett totalt kaos.

I USA har psykvården kommit lite längre än i Sverige, skriver Kerstin Stina Carlsson i sin bok. Där finns numera “spiritual emergency”, ett andligt genombrott, med på de klassificeringslistor psykiatrer använder sig av. Det är förstås en lättnad för de patienter som i sitt undermedvetna vet om att de går igenom en själsprocess och inte är “sjuka”. Att bli klassad som psykiskt sjuk när man går igenom en både önskvärd och läkande process, är förstås inte till någon hjälp. Tvärtom. Därför hoppas jag att den här boken kommer att användas i många sammanhang som en lärobok. För det är just vad den är.


© Herkules Utb. 1999, SoulBooks 2009.

Dialog - Handbok för ökad möteskompetens, effektiv planering och verklig demokrati.

Författare: Ingrid Olausson
Förlag: Svenska förlaget
Publ. År: 1999
Sidantal: 200. Inbunden
Omskriven: Dec 2000
Rec. av: MM

Det här är en handbok “för ökad möteskompetens, effektiv planering och verklig demokrati.” Det låter tyvärr inte så lockande om man inte är specialintresserad. Jag har bestämt mig för att jag är intresserad. Framförallt för att se hur denna typ av böcker kan fungera och om de har något som kan lära mig något nytt om kommunikationen mellan människor. Ingrid Olausson har under lång tid arbetat som journalist på Svenska Dagbladet. Hon skriver i sitt förord att hon under mer än “25 år på olika sätt undersökt hur man åstadkommer reell delaktighet”. Jag antar att hon avser i första hand på arbetsplatser och då på olika företag.

Olausson börjar med att poängtera att det hon vill beskriva här är det “goda samtalet”, det som skapar dialog. Hon fortsätter med att beskriva det som är själva grunden för positiva fölrändringsarbeten i organisationer, det hon benämner “att börja med sig själv”. Här skildrar hon olika former av möjligheter där våra möten, oavsett syfte eller plats, även t ex i en förening eller inom en föräldragrupp, kan göras bättre. Här föreslår Olausson att man använder en teknik för att alla ska bli delaktiga och aktivt tala genom så kallade “rundor”. Olausson fortsätter beskriva olika attityder och grepp för att öka dialogen inom gruppen. Hon menar att dialogen är en grundläggande teknik men också ståndpunkt för öppenhet och ökad demokrati som alla företag och organisationer har nytta av.
Hon refererar återkommande till en av sina inspirationskällor, MITs dialogprojekt i USA och Juanita Brown och David Bohms arbete. Tyvärr berättar hon inte vad MIT är eller står för vad jag kan se. Senare, på sid. 103, berättar hon att MITs skapare är Peter Senge, den kände amerikanske organisationsutvecklaren. The MIT Sloan School of Management är en av femskolor som ingår i Massachusetts Institute of Technology,


Olausson tar också upp andra mer otraditionella mötes- och dialogformer, t ex den ledarlösa formen och den inre dialogen. Den sistnämnda handlar om att utveckla sig själv, skapa lyssnarrum för sina egna inre behov och ha dialog med dem, t ex genom meditation. Olausson berättar att hon har praktiserat meditation sedan 70-talet och att det gett henne mycket. Hon beskriver också hur hon nådde en förståelse för att det inre och det yttre inte stod i konflikt med varandra.
Hon berättar också om erfarenheter av formen “öppet forum”, t ex ett deltagaraktiverande möte under en dag för Stockholms stads förvaltning. Det är spännande.
Olausson använder ett ganska hårt hållet språk, mer baserat på idéinnehåll än på beskrivning, personlighet och känsla. Kanske just därför ges också plats för tankarna att leta sig vidare.

Det här är en enkel, konstruktiv bok för alla som håller i eller vill delta mer aktivt i möten av alla de slag. Texten är informativ, varje stycke är mycket kort hållet.
Det jag funderar på är om texten hade blivit lite mer fyllig och givande om författaren hade tagit med fler infallsvinklar på den personligt psykologiska sidan av möten? Hur t ex inspireras deltagare att visa mer personligt engagemang även efter dessa möten. Hur hanterar man motstånd. Allt kan ju inte bara vara så lätt. Hur hanteras eventuella konfliktsituationer som kan uppstå? Olausson visar på själva grundramarna för det mer öppna, givande samtalet, men det hade också varit intressant att höra hennes mer djupgående upplevelser av fortsättningen.


© Herkules utb 2000, SoulBooks 2009.

Förunderligt och märkligt - en resa genom New Age i Sverige

Författare: Lena Katarina Swanberg
Förlag: Bonnier Alba.
Publ. År: 1997
Sidantal: 355. Inbunden
Datum: 1997
Rec. av: MM

När jag tittade på TV en kväll råkade jag se ett program om new-age med Lotta Aschberg. Det var som så ofta i TV-sammanhang när newage ska diskuteras ett sammelsurium av röster, stressade av den förunderligt splittrande uppläggningen.
Där var också författaren till denna bok med. Det hade varit intressant att få höra henne berätta mer, utifrån det utifrånkommande perspektivet vad hon upplevt och kommit fram till. Det enda hon hann säga var att hon bekräftade att new-age var som en stor folkrörelse, så populärt.

Istället för det stackars TV-programmet ska vi ägna oss åt vad Lena Katarina Swanberg har att säga på sina 355 sidor.
Swanberg har axlat en ganska ansenlig uppgift här, som jag tror kommer att användas en hel del i framtida debatter och forum för möten mellan det nya tänkandet och det gamla.
Det här är en subjektiv skildring av vad new-age kan vara för något och vad hon har upplevt på sin “resa”. Ändå har berättelsen en sorts vetenskaplig grund. Här är en människa som relativt objektivt beskriver vad hon upplever i mötet med olika uttryck för new-age; terapier, spådom, behandlingar etc.
Hon har närmat sig området med en stor sund skepsis samtidigt som hon har bestämt sig för att vara öppen, undersökande och lyssnande. Det är väl egentligen sanna vetenskapliga utgångspunkter tillsammans.

Swanberg inleder boken med en fråga som jag ofta själv har funderat på under årens lopp: “New age är ett begrepp som väcker känslor i Sverige. Blandade känslor. Intresse för mystik och andligt sökande anses inte riktigt rumsrent i vårt rationellt tänkande land.
Så varför är ändå så många svenska människor - särskilt kvinnor - plötsligt intresserade /.../ Och varför väcker denna alltmer synliga subkultur sådana aggressioner ?”
Jag tycker man kan utöka den frågeställningen till att omfatta inte bara new-age, utan överlag allt det som är uppbyggligt, positivt förstärkande.
Hon redovisar också klart och tydligt sin utgångspunkt: “Istället för att leta efter geschäft har jag undvikit det. Istället för att ägna mig åt tramset, har jag försökt hitta allvaret”.
Redan här, på första sidan, står en klarhet fram som tilltalar i alla fall mig. Det är ingen “troende” som skrivit detta, men lyckligtvis heller ingen akademisk förståsigpåare som bara vill överlägset förringa eller urskillningslöst sabla ner.

Vad är new age? Enligt förf. är det en folkrörelse som speglar ett uttryck för det mänskliga behovet av andligt sökande. Att mycket kan hjälpa och stödja människor. Men att new age också innehåller mycket märkliga företeelser, som är svåra att ta till sig. Att det gäller att lyssna till sig själv och sina behov och sålla ordentligt.
I kapitel ett redogör hon för det gränsöverskridande draget hos new age och drar paralleller till sitt egna liv där nog många känner igen sig bland fyrtio- och femtiotalisterna (och även jag, som sextiotalist). Det handlade om FNL-rörelsen, om uppror, men också om kärlek, att finna nya svar, om kollektiv och om droger, att försöka expandera sina gränser. I kapitel två börjar förf. berätta om sina möten, här om rosenteraputen som gärna vill att hon ska gråta, hur förf. känner det så starkt som ett krav, att hon sluter sig.

Det är bara ett av exemplen på hur fel new age kan bli när det är som sämst, dessa känslokrav som säkert många upplevt, de outtalade -eller uttalade - önskningarna från teraputen, healern, den synske, mediet etc. Att den information som ges ska bekräftas av klienten, att det är budskapet i terapeutens roll som är viktigare än själva processen. Det här visar förf. på ett ganska roligt, avslöjande sätt, inte bara i sekvensen med rosenteraputen, utan med många av exemplen genom boken. Samtidigt är det inte fördömande eller elakt. Och det är heller inte ett vapen hon använder för att “komma åt” new age eller för att avfärda alltihop. Iställt undersöker hon varje metod, varje terapeut, varje situation för sig, tycks det.

Swanberg beskriver möten med astrologin, shamanismen, reiki-healing, dansterapi, aura-soma färghealing, tarot, numerologi, regression och mycket, mycket mer.
Är man ny i allt detta kan denna skildring eventuellt vara ett sätt att orientera sig. Eller så fungerar det mer avskräckande. Det bästa är förstås att pröva själv, undersöka själv.
Själv blir jag ganska trött av dessa återkommande upprepningar och saknar de människor och uttalanden som jag vet existerar och som kan föra själstankarna en bit vidare. De finns inte riktigt med här, även om de förmodligen skulle kunna rymmas inom förf. begrepp “new age”.

Det beror förstås på hur man vill definiera new age, inte bara till sitt sociala innehåll, utan i dess djupare omfattning. Speciellt gäller det om man utgår från den ram Swanberg också ibland tar fram - new age som “den nya tidsåldern”. Denna ram är dock belyst precis som en - ram. Dvs här blir det endast en teoretisk ingridiens. Det är inte konstigt att det blir så för förf.
Där saknas en typ av förståelse, en mer djupgående kunskap om vad som kan ske när andliga metoder - som också används inom new age - praktiseras under längre tid. Det handlar inte egentligen då new age så som det uttrycket skapats i väst, utan det gäller den andliga erfarenhetens gemensamma kärna oavsett metod eller tro. Denna förståelse finns redovisad här, men endast som en teorietisk aspekt, och snarare som en härledningsfråga.

Förf. har t ex lärt sig hur många metoder etc inom new age bottnar i äldre kunskap, den som sägs komma från “österlandet”. Hon refererar mycket av new ages grund som skapad genom teosofin och vara påverkad av Madame Blavatsky (bl a kap. 4), som i sin tur hämtat allt från hinduismen. Det är en grov förenkling, som jag skulle vilja påstå är en, säkert oavsiktlig, faktamässig förvrängning.
Förståelsen för Blavatsky och varifrån hon hämtade sina kunskaper behövs grundas i en större bild.
Det är intressant och viktigt att förf. tar med denna infallsvinkel, men den stämmer inte på alla punkter. Jag är inte teosof och talar alltså inte från någon sådan utgångspunkt.
Men när Swanberg t ex säger att Alice Bailey, som hon kallar “mystikern”, var en lärjunge till Blavatsky hoppar man till litegrann. Det är felaktigt i sak. Det förstår alla som har läst Alice Baileys självbiografi.

Förf. har genom sin bok gjort ett bra arbete, dels genom sin egna sunda undersökning, dels genom att ta fram och belysa de praktiska och i många fall gemensamt intressanta och värdefulla tankebanorna som finns hos många inom new age. Hon belyser också den sociala och värderingsmässiga betydelse som new age har och förmodligen allt mer kommer att ha. Då kommer också new age inte längre att vara new age, utan mer olika arbetsområden inom det stora fältet “livskunskap”, hur vi kan tillvarata våra

© Herkules Utb. 1999, SoulBooks 2009.

Folkhopen inom oss - lär känna dina delpersonligheter

Författare: Maria Paijkull
Förlag: Brain books.
Publ. År: 2000.
Sidantal: 137. Limbunden.
Datum: Sept 2000.
Rec. av: Carl M

Många av oss har säkert ibland känt som om vi blir “någon annan”. Kanske när vi blir väldigt berörda, arga, oroliga eller upprymda. Det är som om våra känslor ibland levde ett eget liv. Känslan säger en sak, vårt jag en annan. Vi vet vad som är bäst, ändå följer vi som en annan “röst” inom oss. Detta vardagliga, men ständigt pågående fenomen hos människan handlar den här boken om.


Författaren Maria Paijkull är psykosyntesterapeut i Göteborg och baserar boken på grundaren Roberto Assagiolis idéer om det han kom att kalla människans “delpersonligheter”. 

Paijkull beskriver här hur processen kan gå till att dektera och samtala med sina delpersonligheter. Det sker med olika övningar hämtade från Psykosyntesen. På så sätt kan man lära sig förstå sitt komplexa, egentligen sammansatta jag. Detta jag tycks bestå av flera olika personligheter eller roller.

Denna tanke finns hos flera andra existentiella psykologiformer, t ex Gestaltterapin. Även Jungs arketyper återfinner man tydligt här.
I metoden använder man grundläggande namn på sina delpersonligheter såsom “modern”, “lilla flickan”, “lilla pojken”, “domaren” osv. Men Paijkull skildrar också många andra, mer subtila delpersonligheter. Det kan vara djur, det kan vara fantasifigurer. Alla har de ett eget uttryck, en egen energi. Genom att igenkänna och förstå dessa gestalter, kommunicera med dem och lyssna på deras behov, kan man integrera dem och på så sätt bli ett mer helt jag. Och ett helare, fullare jag kan förstås leva ett rikare liv och genomföra det vi vill på ett mer sant sätt.



Maria Paijkulls stil är enkel, lättfattlig och pedagogisk. Det är ofta roligt att läsa boken, det finns ibland en underström av humor i texten som är trevlig. Hon använder också en tät ström av egna exempel och erfarenheter. Det är oftast till fördel. Samtidigt framställs upplevelserna ibland så lätt och så snabbt att det är risk att det låter ytligt. Och det är det ju inte, egentligen. Det är en svår balansgång, att vara personlig och samtidigt ge djup åt det personliga.
Jag hade också gärna läst mer om psykosyntesen. Men boken utger sig inte för att vara någon djupdykning i metoden i stort, som ju har många andra sidor. Det här är en robust handbok i just ämnet delpersonligheter. Samtidigt fungerar den bra som en enklare guide för den som vill ta in en portion grundläggande allmän humanistisk psykologi.

© Herkules Utb 2000, SoulBokks 2009.

Lyssna när djuren talar

Författare: Mia Mattsson
Förlag: Bokförlaget Forum
Publ. År: 2001
Sidantal: 204. Inbunden
Omskriven: Juni 2001
Rec. av: Nina M

Det här är en bok som ligger rätt i tiden. I mitten på nittiotalet sändes en tevedokumentär om en amerikansk kvinna, Samantha Curry, som pratade telepatiskt med djur. En oförglömlig film som genast blev ett hett samtalsämne. Något nytt var fött. Faktumet att man kan prata med djur om man använder sig av sin intuition och av inre bilder. Mia Mattsson beskriver i sin första “djurpratarbok” Lyssna när djuren talar hur hon får upp ögonen för sin egen förmåga. Efter många år som mobbad i skolan och som udda och ofta utsatt anställd på diverse jobb, kommer hon i kontakt med en massör. Det är ett viktigt möte för Mattsson. Massören säger att hon är mycket känslig och slår också upp dörren till en andlig värld. Mattsson suger i sig och känner att hon är på rätt spår i livet.
Mattsson får höra att hon har förmågan att prata med djur. Det gör henne glad som ett barn och genast vill hon experimentera på djur i närheten. I början går det trögt, men till sist - när hon slutar anstränga sig - går det riktigt bra. Snart är hon igång som professionell inom området och i boken får man framförallt följa med till stall och hem till hundägare, för att höra vad djuren har på hjärtat.

Det är en inspirerande bok. Lagom mix på fallbeskrivningar och självreflektion. Ibland blir man dock påmind om att Bertil Edin är “spökskrivare” och att det inte är Mia Mattson själv som håller i pennan. Texten känns lite väl tillrättalagd mellan varven. Men om man bortser från detta kan man koncentrera sig på det viktiga: MÄNNISKOR OCH DJUR KAN TALA MED VARANDRA. Och djurens vardag är fylld av känslor och undran och längtan efter närhet och lek.

Framförallt ser jag boken som en uppmaning till oss människor, att det är dags att vi tar djuren på allvar. Det gäller inte bara det grövsta; vårt sätt att transportera djur till slakt. Det gäller också i det lilla; mitt i vardagen finns det hundar som lider för att Matte inte är tillräckligt närvarande, inte leker särskilt mycket eller ofta åker bort.
Plötsligt förstår man vilket ansvar vi har som djurägare. Och det är både inspirerande och skrämmande.

Många får säkert lust att skaffa ett husdjur att prata med efter att ha läst Lyssna när djuren talar. Själv fick jag dock större respekt för det ansvar det innebär att skaffa t ex en hund. Även om dottern tjatar får det vänta, tänker jag. Men vi har skaffat en katt, igen. Det är härligt, inte minst för barnen. Att ligga och gosa med en kattunge är helande, både för människa och djur.

© Herkules Utb, 2001, SoulBooks 2009.

Föra djurens talan

Författare: Mia Mattsson
Förlag: Bokförlaget Forum
Publ. År: 2001
Sidantal: 179. Inbunden
Omskriven: Juni 2001
Rec. av: Carl M

Mia Mattsson använder i sina böcker ett käckt, glatt yttre. Men förstås har hon en djupare insida som kommer fram kanske ännu mer i denna andra bok om hennes arbete som “djurpratare”. Här känns det som hon har tagit flera steg i sin egen process, och berättar mer om sig själv.
I den första boken berättade hon öppet om hur hon kastade sig in i en då osäker och otydlig karriär just på grund av sin övertygelse och starka känsla. Hon verkar ganska snabbt ha nått stor framgång i sitt arbete med att hjälpa människor att förstå sina djur. Många vill anlita henne, inte minst professionellt inom t ex hästbranchen, som hon berättar om här i denna bok. På så sätt är Mia Mattsson en föregångare i Sverige inom djurkommunikation, tillsammans med flera andra namn som kanske inte fått lika stor uppmärksamhet.

En av böckernas stora fördelar är att de visar på att ordlös kommunikation mellan olika livsformer är möjlig och egentligen inte så konstig. Detta “språk” styrs genom bilder och inre förnimmelser; bildmässig, telepatisk, intutitiv, det finns många benämningar på denna form av kommunikation. Min spontana fråga blir varför det är så lätt för människor att förstå och ta till sig just denna form av varseblivining när det gäller djur? Talar vi om ordlös kommunikation mellan människor är det genast svårare och “flummigare”. Men egentligen är principen ungefär densamma. Spädbarn och vuxna t ex kommunicerar omedvetet telepatiskt, något som skulle kunna utvecklas enormt om de vuxna människorna förstod “språket”. Detta är också något som börjar uppmärksammas av forskningen som en viktig fråga.

I denna andra bok fortsätter Mia Mattsson genom sin spökskrivare Bertil Edin att ge oss historier, ibland gripande och ofta intressanta, ur sitt eget liv och från sitt arbete med djur - och människor. För visst måste en del av arbetet handla också om att möta människorna, få dem att öppna sig för en lite större livsförståelse. Det sker bl a genom att lyssna till djurens inre behov som därmed också får en naturlig plats i deras hjärtan. Det tycker jag blir bra beskrivet i den här boken. Det är en process där djuren kanske är en hjälp för människorna att öppna sig mer.

Mia Mattsson tar också upp viktiga och svåra etiska frågor och förhållningssätt i slutet av boken där hon beskriver sitt engagemang för utsatta djur, t ex kamphundar och försöksdjur, men även djur i krigsdrabbade länder.
Hon tar upp den moraliska, ofta för henne tydligen skuldbelagda frågan som många människor ställer till henne, hur man kan hjälpa djur i första hand när så många människor lider i världen. Men är det egentligen det frågan handlar om? Jag ser det som att hjälpa djur, i alla fall på det sätt som visas här, också kan hjälpa människor.

Mia Mattsson avslutar boken med en kort skildring av ett hemskt minne som plågar henne från hennes barndom. Det är både överraskande och lite märkligt att avsluta med detta korthuggna, personligt omskakande vittnesmål, och samtidigt intressant. Det sker lite i förbifarten, på så där lagom avstånd.
Vad är det hon vill förmedla med detta? Att även hon varit utsatt, precis som alla dessa stackars djur (och människor) som får hennes hjälp? Det är i vilket fall något Mia Mattsson vill sträcka ut till läsaren, kanske för att läka själv?

torsdag 12 februari 2009

Vattnets dolda budskap



Författare: Masaru Emoto
Förlag: Damm Förlag (ingår numer i Forma)
Publ. År: 2006
Sidantal: 93
Skrivet: sept 2006
Rec av: Nina M



Den japanske forskaren Masaru Emoto har gjort revolutionerande upptäckter vad gäller vatten. Han har med egen sinnrikhet uppfattat hur vatten påverkas av våra känslor och tankar, och han har även lyckats ta bilder på detta genom att fotografera fryst vatten som påverkats av vissa ord.
Olika ord har skrivits på vattenglasets kant, och vibrationen från orden skapar de vackraste kristaller eller inga kristaller alls - beroende på ord. De vackraste kristallerna skapas av orden Kärlek och Tacksamhet, det är Emoto och de läsare som kan se fotografierna överens om. Medan ord som Din dåre! eller kommenderande ord som Gör det! inte skapar några kristaller alls.

Emotos budskap med boken är tydligt. Människan består mestadels av vatten (som vuxna 70%) och alltså är hon i stort sett lika känslig för ordvibrationer som ett vattenglas. Om hon fyller sig själv med känslan av kärlek och tacksamhet påverkar hon inte bara sig själv på ett underbart sätt utan även sin omgivning. Dessutom kan hon läka vattnet i hav och sjöar, och även det kranvatten som hamnar i våra glas, genom sina kärleksfulla tankar.
Det här är sådant som kloka personer pratat om länge, men i och med fotografierna på kristallerna blir allt tydligt och uppenbart. Tankarnas kraft syns äntligen på bild och det i den mest utsökta form man kan tänka sig - som vattenkristaller. Det gör boken till en gåva till hela mänskligheten. Emotos bilder kan skapa en visdomens revolution genom insikten om de universella lagar som befrämjar kärlek och tacksamhet.

Spontant får jag impulsen att köpa en hel trave av boken och dela ut till vänner och bekanta. Dessutom har Emoto en underbar ton i sin bok, som är lättsamt och humoristiskt skriven. Jag associerar vissa partier i boken med Antoine De Saint-Exupery´s bok Lille prinsen, som är en världspridd bok - och jag tror att Vattnets dolda budskap har samma möjligheter att nå ut.

Köp boken! Det är ingen lånebok i mitt tycke, för man vill ha den i bokhyllan och visa besökare, vuxna som barn, om inte annat så för att se dem gapa av fascination. Kristallerna i boken är som koder, som kosmiska budskap om det vackra, det goda, det möjliga. Det inger hopp och inspiration och känslan av att allt är omhändertaget på ett synnerligen vackert sätt, samtidigt som vi själva behövs och kan hjälpa till.


© Herkules Utb. Soulbooks 2008.

onsdag 11 februari 2009

Hundra sätt att tänka - Om Reggio Emilias pedagogiska filosofi


Författare: Tove Jonstoij och Åsa Tolgraven
Förlag: UR
Publ. År: 2001
Datum: jan 2006
Rec. av: Nina Matthis

En bok om barn och lärande att bli riktigt glad av, är Utbildningsradions utgivning av Hundra sätt att tänka - Om Reggio Emilias pedagogiska filosofi. Den är skriven av två producenter och skribenter på UR - Tove Jonstoij och Åsa Tolgraven, och den lilla boken känns lika ljus, levande och lätt att läsa som hela denna filosofi framstår i sig själv.

Denna idag väl spridda och internationellt kända pedagogiska filosofi växte fram i den italienska staden Reggio Emilia efter andra världskriget, då förändringslusten och nytänkandet exploderade på alla möjliga håll i samhället. Några föräldrar ville bygga en ny sorts förskola till sina barn, en mer fri skola som inte uppfostrade “lydiga barn”, vilket de i färskt minne visste kunde leda till fascism och krig. De ville skapa en annorlunda förskola och blev snart uppsökta av en intresserad folkskollärare med namn Loris Malaguzzi, som gärna ville bygga denna förskola tillsammans med föräldrarna.

Detta var starten. Senare, 1963, när denna förskola spritt sina radikala idéer i staden, öppnade de första kommunala daghemmen i Reggio Emilia. Malaguzzi fick uppdraget att utveckla förskolorna efter sina egna tankar och idéer, som framförallt handlade om att ge barnen makt i deras läroprocesser. Men denna pedagogiska filosofi är mycket mer än så. Dess grund bygger på en självklar tillit till barnet som en högst kompetent och godhjärtad varelse, som önskar delaktighet, samarbete och att lära sig saker.

“Reggio Emilia är förändring”, lyder en rubrik i boken, och bland annat detta förhållningssätt gör att Reggio Emilia känns som en framtidens filosofi. Denna sorts förändring innebär ett vaket lyssnade till barnens sätt att forska, lära sig och lösa problem. Pedagogernas viktigaste förmågor och funktioner handlar inte om att följa en metod, utan att följa barnen och upptäcka världen tillsammans med dem. De vuxna styr inte lärandet. Barnen styr sitt eget lärande, medan de vuxna ställer frågor, försöker förstå barnens synvinkel, undrar ett och annat och väntar in barnens egna lösningar.

På så vis lever (och arbetar) barn och pedagoger i ett evigt pågående nu. I detta ömsesidiga nu, upptäcker de världen på nytt, om och om igen. De undersöker, lyssnar, känner, prövar, tittar, och i detta växelspel skapas en levande energi, som även får pedagogen att känna att hon/han stimuleras och växer.
Magaluzzi, som dog 1994, lämnade inga böcker på sin barn- och livskunskap efter sig, vilket också kan verka talande för hela filosofin: Allting lever och förändras och det viktigaste vi kan ge varandra är vår närvaro och kontakt i detta nu. Det är här och nu “det händer” - det magiska, som alla människor oavsett ålder får sann glädje utav.

Det som kännetecknar Reggio Emilia är även deras dokumtentation av allt de gör och forskar kring. Det fotograferas, målas, filmas och görs utställningar - inte bara på förskolan utan även i staden. Barnen ska känna sig delaktiga i samhället också, uppleva att de syns och kan påverka den större världen som finns utanför förskolans område. Barnen i Reggion Emilia är dessutom vana vid att världen kommer till dem och hälsar på - tusentals pedagoger reser dit årligen för att se och lära av denna omtalade förskola.

Miljön är också viktig. Förskolorna är ritade på ett särskilt vis med mycket ljusgenomsläpp och genomskinlighet - mycket fönster och stora utrymmen. Möblerna är fina och anpassade för barnens behov. När jag läser boken får jag en känsla av att allt som rör Reggio Emilia egentligen är besjälat, vackert och fyllt med respekt - ja, helt enkelt livsförhöjande på livets alla viktiga områden, som om de ville bjuda in “himlens änglar” till sin förskola.

Jag rekommenderar verkligen denna bok till alla som är intresserade av nytänkande inom pedagogik. Reggio Emilia har ett slags seende som lever och andas och söker nya vägar på ett befriande sätt. Såhär säger Vea Vecchi, pedagog och rådgivare från Italien: “Med andra pedagogiska riktningar är det kanske så att de har velat vidarebefordra sina redan utformade idéer till andra, medan vårt padagogiska tänkande går ut på att kommunicera med andra, på att utvecklas i dialog med andra.”

Det är inte underligt att många svenska förskolor inspireras av Reggio Emilia. Sedan slutet på 70-talet har över 3000 svenskar rest dit, vilket är fler än från något annat land. Sverige är ju av tradition ett “barnland” och är känt bl.a för den höga kvaliteten på sina barnböcker. Kanske passar denna levande pedagogik oss svenskar. Man kan ju hoppas. Men då får vi också kämpa mot politikers fantasilöshet och vår egen försiktighet. Eller som Birgitta Forsman, en svensk pegagog, säger i boken: “Reggio Emilia har blivit lite inne. Men skall det vara något värt måste man gå till botten med allt och då finns det inga genvägar”.

© Herkules Utb. 2006, SoulBooks 2009.

En bok om metoden Familjekonstellationer

Familjen - boja eller kraft? Samtal om insnärjdhet och befrielse.

Författare: Bert Hellinger & Gabriele ten Hövel
Förlag: Wahlström & Widstrand
Publ. År: Sept. 2001
Sidantal: 203. Inbunden
Skriven om: Okt 2001
Rec. av: C Mikael Matthis


Det här är första boken om Bert Hellingers terapeutiska arbete på svenska. På tyska, hans modersmål, finns minst 24 titlar, varav många är översatta till engelska.
Bert Hellinger är en i många länder känd och uppskattad psykoterapeut som genom sitt banbrytande och ofta kontroversiella arbete med människors familjebakgrund hjälper många till en ny livssituation. Han arbetar med många “tunga områden”, t ex cancersjuka, schizofrena och andra sjukdomstyngda grupper i samhället.
I denna tilltalande bok, både vad gäller innehåll, format, tydligt typsnittsval och en föredömligt rymlig layout, intervjuas han av journalisten Gabriele ten Hövel. Boken är försedd med ett ingående förord av psykoterapeuten dr. Björn Wrangsjö, engagerad inom bl a familjeterapin och ungdomspsykiatrin.

Boken har på svenska försetts med den lite uddlösa huvudtiteln “Familjen - boja eller kraft?”. Detta lätt konservativa val kan ge orättvisa associationer, med tanke på att innehållet inte bara håller sig inom familjeterapins område i någon strikt mening. Snarare är det här en bok som beskriver Hellingers okonventionella och samtidigt djupt själsligt arkaiska syn på hur terapi och mänsklig utveckling kan bedrivas sett ur ett djupare och mer omfattande perspektiv.
Eftersom jag själv arbetat med denna metod sedan 2001 ungefär, i mina egna former, ligger det mig varmt om hjärtat att kunna förmedla lite mer om denna metod, också i denna bokrecension.

Hellingers bakgrund
Bert Hellinger, född 1925, var under många år verksam som katolsk präst i Afrika. Dels arbetade han hos Zulufolket, dels som rektor för en stor skola i Sydafrika. Han vände sig sedan mot terapins område, utbildade sig till psykoanalytiker i Tyskland, och gick sedan vidare i sin utveckling genom primalterapi, gestaltterapi och andra former av psykoterapi. Han berättar på ett ställe att när han slutligen fann familjeterapin och dess systemteori, blev han hel i sitt betraktelsesätt. Han började då sätta samman en egen metod, som han formade ur alla sina erfarenheter. Han kallde den metoden “Familjekonstellationer” med en tydlig hänvisning till Familjeterapin och en av dess uttrycksformer, t ex familjerekonstruktionen som Hellinger tydligt hämtat inspiration ifrån.
Under mer än 20 år har han arbetat med att utveckla sin metod som han kallar “Familjekonstellationer”.
En fadäs av översättaren är att översätta “spiritual forgetting” med “ spirituell glömska”. Även om man eventuellt har använt det tyska originalet som förlaga för översättningen, går detta inte att missförstå ordet “andlighet”s rätta benämning. Det finns flera frågetecken i översättningen, men den fungerar. Hellingers livsfördjupade språk är förmodligen heller inte lättöversatt.

Djupt förankrad bakgrund
Boken bygger på ett levande samtal mellan Hellinger och journalisten Gabriele ten Hövel. Hon tycks väl insatt i olika terapeutiska områden och väjer inte för svåra, utmanande frågor. Hon håller inte alltid med Hellinger, utan gör liksom många professionella i Europa; utmanar honom, ofta bitskt och uppenbart berörd, men också med en stark respekt och vaksam beundran utifrån hans ibland provocerande budskap.
Hellinger tycks dock aldrig svarslös, utan har alltid en bakgrund att ge utifrån sina egna erfarenheter. Denna bakgrund är både metodiskt förankrad men också existensiellt upplevd. Ofta är den förvånande ny och ibland smått chockerande, i alla fall om man låtit sig invaggas i stereotypa terapeutiska jargonger och värderingsmönster.
Bert Hellinger, med sin andliga bakgrund, men framförallt med den fenomenologiska grunden att stå på, vilar tryggt i sina betraktelser och i sin dokumentation. Han vill inte övertyga oss att tro på det han berättar, han vill bara att vi själva prövar, att vi själva “ser”, i det här sammanhanget utifrån klientens bästa.


Hur metoden går till

Familjekonstellationer är en upplevelseinriktad och lösningsinriktad utvecklingsmetod. En klient får med sin huvudfråga, sitt genuina behov, ställa upp sin fråga, ofta med utgångspunkt från sin familj. Familjemedlemmarna eller andra inblandade representeras av deltagare från gruppen/åhörarna. Konstellationen kan också ske med t ex kuddar, något som dock inte blir belyst i denna bok.
De olika deltagarna får berätta vad de känner och med hjälp av deras information, rörelser, uttryck etc vägleder terapeuten dem att skapa en ny vinkling på problemet, t ex i en familj, ett äktenskap, eller i en annan viktig fråga som t ex abort, adoption, en närståendes död. Genom att se på och/eller direkt delta får klienten möjlighet att både se och eventuellt direkt lösa den dynamik som påverkar och håller honom låst i ett sammanhang han sällan kan känna till, som styr honom på ett väldigt omedvetet plan.
Två exempel på konstellationer beskrivs tidigt i boken. Förloppet kan låta abstrakt för den som är ny inom detta område, men ändå är bilderna tydliga och problemet väl definierat. Händelseförloppet är starkt berörande och direkt engagerande. Det är också meningen; Hellinger arbetar bara med de konkreta livssituationerna som utgångspunkt.

Lösningar från själen
Hellinger är strängt existentiell i sitt närmande till både klient, problemorientering och utformning av en eventuell lösning. Han låter människor själva upptäcka lösningar som visar sig i en konstellation. Han ger mycket tid och tålamod till att det han kallar “själen” ska kunna orientera sig och visa hur lösningen kan tas emot. Ofta sker detta helt spontant.
I boken diskuteras många av de praktiska och ofta djupt berörande livsområden och livsfrågor inom och mellan människor som metoden kan användas inom. Det handlar om dagliga problem som vi alla dras med men som många skyller på andra eller tynger sig själva med. Denna grund utspelar sig ofta på familjens scen och handlar ofta om att vi inte kan finna vår egen plats i vårt liv om vi förnekar de “lagar” eller den kärlek som faktiskt existerar inom familjen och släkten.

Ofta har vi lämnat vår “sanna plats” i vår familj. Vi gör det med barnets önskan att “dela bördan”, för att “hjälpa” någon annan, och därmed ta någon annans plats. Det kan kanske handla om olösta känslor eller ofullbordade bördor från en förälder, eller kanske någon vi inte ens har mött, som en mormor eller faster som dog innan vi föddes men som ändå lever vidare i “systemet” (släktens kraftfält). Denne person, även t ex ett dött spädbarn, “kräver” en eventuell upprättelse eller andra former av balansering i familjesystemet.

Mjuk värme i en kraftfull text
Det här är en utmärkt bok för alla intresserade av livsfrågor överlag, och speciellt för alla inom de många olika terapeutiska och psykologiska skolorna och frågeställningarna. Boken ger en genuin och stimulerande upplevelse, både intellektuellt och känslomässigt. Hellinger presenterar sina ståndpunkter utifrån sin sant humanistiska och själsliga syn på människan på ett omutbart sätt.
Här blir våra livsvillkor belysta på ett osentimentalt, men alltid djupt seende sätt. Den ständigt närvarande döden som en bundsförvant och vårt ansvar mot kommande generationer, våra barn. Hur kärleken är den bärande kraften och hur de “svaga”, förövarna som ofta får utgöra de kollektiva hatobjekten, inte får lämnas.

Vill man förstå Hellingers arbete i mer rent praktiska termer är detta kanske inte förstavalsboken. Samtalet här ger mer en allmängiltig, ibland fragmentarisk och kanske därför en aning förvirrande infallsvinkel på detta mycket djupgående arbete. Vissa frågor saknas på ett tydligt sätt, t ex en mer djupgående presentation av Hellingers egen utveckling och hur han kom att förstå dessa “lagar” som påverkar och styr människors vardag i så hög grad.
Vissa frågor drivs också väldigt hårt av intervjuaren på en personlig basis. Det är på gott och ont. Det är en spegling vad många kan tycka är viktigt, men det är också på bekostnad av en fördjupning av andra frågor. Det får man alltid leva med i intervjuböcker.

På det hela taget är det en förvånansvärt bra bok trots så många “spretiga ändar”. Jag tror mycket av bokens positiva tyngd och rikedom ligger i Hellingers frikostighet med sina åsikters och erfarenheters direkthet. Han är inte rädd för att stå för det han tycker och vill förmedla. Han har också en mjuk värme som först inte är lätt att uppfatta om man inte stannar upp i innebörden av hans ofta laddade och välformulerade sentenser av livskraft, rättvisa och insiktsfullhet.

© Herkules Utb. SoulBooks 2001.

Höj din självkänsla med kognitiv beteendeterapi


Författare: Melanie Fennell
Förlag: Viva Förlag
Publ. År: 2007
Sidantal: 327
Datum: juli 2007
Rec. av: Carl M

I England kan en läkare skriva ut en bok som recept, berättas i början av denna bok. Denna trevliga idé har också använts med just denna bok. Sedan hur väl resultatet av förbättring eller läkande kan uppskattas efter att ha läst denna bok är förstås svår att mäta. Men varför inte, istället för att bara fortsätta pumpa ut nervlugnande medel.

Det här är en mycket ambitiös bok, kanske lite väl överdriven. Författaren leder utbildning i kognitiv beteendeterapi i Oxford där hon också är forskare. Boken har därför en traditionell vetenskaplig bas, men är ändå ganska lättsamt skriven, vilket är bra med tanke på det digra omfånget. Boken är ändå inte bara omfångesrik, den är också mastig. Den passar den ytterst systematiske personen som vill gå noggrant och kontrollerat till väga med sin personliga utveckling.

I förordet (av en svensk psykoterapeut) sägs att boken ska fungera på liknande sätt som ett “träningsprogram eller en bantningskur”. Denna ibland härligt pragmatiska syn på mänsklig utveckling och problem är så typisk för det kognitiva tänkandet som det bara kan bli, på gott och ont.

Tre omfattande avdelningar bildar bokens grund. De två första går väldigt grundligt tillväga för att förstå mer av vad “låg självkänsla” är för något och vad som skapar låg självkänsla. Den tredje avdelningen med sex kapitel handlar om att övervinna och förändra den låga självkänslan genom olika tankessätt, beteenden och övningar.

Den kognitiva beteendeterapin, som är en idag alltmer populär form av terapi, kombinerar den äldre beteendevetenskapens rön men i en mer omfattande och modern tappning. Tidigare förstod inte beteendeterapin vad “känslor” var eller varför de skulle ha betydelse överhuvudtaget. Detta har den kognitiva beteendeterapin förändrat och tillvaratagit istället för att lämna åt sidan.
Man får också komma ihåg att den kognitiva beteendeterapin uppstod också som en reaktion på den freudianska psykoterapin, som hade blivit cementerande, dogmatisk och svårtillgänglig.

Det positiva med denna kognitiva syn är att man avdramatiserar och normaliserar mänskliga problem. Man för in perspektivet av att mer se dem för vad de är och att de kan lösas rent praktiskt, här och nu. Detta i jämförelse med att behöva ägna många år åt “analys” av barndom etc. Att det sedan finns flera andra infallsvinklar och terapiformer, tas int eupp här.
Att barndomen påverkar är uppenbart, även inom den kognitiva skolan, men synen här är att man genom det aktiva tänkandet och det egna ageradet, kan förändra sina vanor och beteenden och därmed förändra de känslor och upplevelser som påverkar situationen.

Denna grundläggande syn är mycket befriande och frisk. Den kan dock utvecklas en hel del, vilket sker och redan skett i många former som dock den traditionella psykologin inte alltid förstår eller erkänner. Då tänker jag på olika själsliga/andliga traditioner och inte minst idag många moderna tekniker inom personlig utveckling som länge insett och utgår från att våra tankar påverkar vårt liv, vår hälsa, våra relationer osv.

Den kognitiva beteendeterapin får också kritik, hur effektiv den än sägs vara och säkert i många fall också är, och hur mycket pengar den än sägs spara åt samhället genom uppsnabbade vårdprocesser. Kritiken baseras bland annat på att metoden kan vara ytlig, för rationell och att den undviker mer djupliggande problem och behov. Detta tas inte upp i denna bok, men som läsare får jag den känslan ofta när jag försökt undersöka och ta till mig dessa “recept”.

Här handlar det mycket om att systematiskt skapa översikter och förstå sina egna beteenden, inte minst i sin egen tankevärld. Detta kan vara mycket stödjande.
I den här boken ges dock ett överflöd av perspektiv med tillhörande förslag på förnyade beteendemönster. Det är mycket struktur, t ex tabeller över de olika framsteg man kan göra varje dag, hur man kan tänka osv. Men det är så mycket att det blir svårt att ta till sig.
Är man dessutom kanske i en låg fas i livet, kanske deprimerad, så är det inte alltid så lätt att gå igenom digra material för att “hjälpa sig själv”.

Mycket av detta material är känt för dem som “arbetat” med sig själva genom olika självhjälpskurser, nytänkande, nyandlighet osv de senaste decennierna.
Det lite märkliga är hur det kognitiva betraktelsesättet verkar tro eller uppfatta det som att man skapat ett helt “nytt koncept”, helt ur “tomma luften”.
Så är ju inte fallet. Det man gör här, är att föra in dessa värden och förståelsegrunder mer tydlig in i samhället, in bland alla slags samhällsgrupper, vilket gör att dessa tankebanor sprids och förankras ännu mer. Det är positivt.
Samtidigt ser jag fram emot ett större utbyte mellan olika skolor och bakgrunbder än idag, där många fler metoder kan samsas och skapa ökat utbyte.

Flera perspektiv som idag är vanliga och erkända inom både den mer vedertagna psykologin och “folkpsykologin”, saknas i boken vad gäller begreppet “självkänsla”.
Ett sådant är definitionen och urskiljandet av flera olika typer av självkänsla, eller det man ofta brukar kalla “självförtroende” och “självtillit”.
Att ett yttre självförtroende inte alltid är samma sak som en inre självkontakt och förståelse för vem man är i sin egen kärna. Och att det är denna kontakt, denna kärna, som är det som skapar den genuina självkänslan eller självtilliten.

Överlag tas här heller inte upp någon defintiion av vad “självet” är eller kan vara, här behandlas människan snarast som som en redan färdig varelse där beteenden kan bytas ut, ungefär som program i en dator, om man ska hårddra det.
Patienten eller personen som läser detta eller går i terapi tycks alltså inte behöva förstå sig själv mer, inte förstå ett större livssammanhang, inte söka något mer, utan snarast bara skapa förändring för att må bättre.
Detta aningen kortsiktiga mål i mina ögon är säkert helt och fullt tillfredställande för många. Men sen då?, blir min spontana fråga.
Där börjar de djupare stegen.


© Herkules Utb. SoulBooks 2007.