söndag 31 oktober 2010

Drömmästaren vägleder genom människans burna mörker och frigörelsens magi


Titel: Drömmästaren
Författare: Olga Kharitidi
Förlag: Damm förlag
Publ. år: 2006 (Pocket. Original på svenska 2002. På engelska 2001)
Sidantal: 211
Datum: 20 okt 2010
Rec. av: CMM


”I hjärtat av Asien lär sig en rysk psykiater att läka själsliga sår.” Så lyder undertiteln till denna mycket intressanta, suggestiva och på flera sätt magiska bok.
Egentligen är det förstås inte ”själsliga sår” som läks, det vet man i boken men kanske inte i översättningen (?). För de sår man botar är mänskliga, dvs känslomässiga och det som man i denna rysk-mongoliska andliga tradition kallar för ”trauman”.

Det är en bok jag då och då känt mig dragen till tidigare under årens lopp, men av någon anledning inte undersökt närmre. Nu blev det äntligen dags. Och det var en mycket positiv överraskning för min del.
Boken är skriven på ”shamanskt” sätt, dvs där man som läsare känner sig med en gång som deltagare i en expanderad verklighet. Tonen är lätt mystisk, men på ett så avskalat, verklighetsnära sätt, att man dras in i historien.
I början av boken sker detta också på ett ibland näranog brutalt sätt. Det är en väldig typisk rysk miljöbeskrivning i ett kargt Novosibirsk, där huvudpersonen, en rysk psykiater leds in i ett märkligt sammanhang.

Denna inledning växlar också med den mörka, stängda ryska, mentalvårdsmiljön där hon arbetar. Genom denna bild och dess atmosfärer visar författaren också på flera svåra villkor, men helt utan pekpinnar eller dömanden. Dels den undermåliga vården, dels svårigheterna kring att se och förstå människans möjligheter att verkligen göra sig fri från sina destruktiva former. Författaren, i sin psykiaterroll vill samtidigt visa på sin kärlek för dessa människor, att hon brinner för deras öden, att hjälpa, att verkligan försöka ge lindring.
Denna skildring startade också i hennes tidigare bok där hennes möte med shamaner först inleddes (Shamanens cirkel).

Huvudpersonen Olga, som alltså ska vara författaren själv, men kan också vara en utbroderad gestalt, blir inbjuden till ett slags psykiskt forskningsinstitut där man också använder ockulta experiment. Hon har först ett mycket starkt motstånd mot allt detta, men dras in i det alltmer.
På något sätt verkar hon förberedd på det. Hon har stora, viktiga frågor inom sig, som hon börjar förstå att hon kanske kan besvara här.
Samtidigt märker hon både rädslor men också försök att undvika det som kan ge henne nya möjligheter, att lära, att utvecklas.

Detta är också ett av bokens teman, att människan överlag bär på detta motstånd, som alstras av olika ”trauman”. Här menas med trauman inte bara som chockartade, oavslutade fysiska händelser i sig, utan också hur dessa kan ha en djupare förlängning inom människan. Dels från hennes familjeband, även flera generationer tillbaks (Jmf metoden Familjekonstellationer, läs mer här). Dels att dessa uttryck inom människan består av krafter eller former som skapar sitt eget liv och som också vill påverka och styra människans jag.

Psykiatern Olga kommer med på ett föredrag, till synes slumpmässigt, som en mystisk men kraftfull lärare håller. Han har dykt upp helt nyligen genom institutet och undervisar om en under lång tid dold andlig tradition av läkande. Hon lockas kort därefter att fortsätta delta i något sorts symposium med denne lärare förlagt till den mytiska staden Samarkand. Hon reser dit, som dragen av en både skrämmande men också löftesrik kraft. Hon finner inget symposium, är där helt själv, men någon har bokat in henne på hotellet dit adressen hon fått leder till. Där möts hon inte av läraren som hon tror hon ska träffa, utan istället av en annan färgstark person, den klarseende drömmagikern Michael.

Det visar sig sedan att detta planerats innan. Och att hon är en ”utvald” att föra ut denna gamla kunskap till västerlandet.
Detta är både ett elementärt berättartrick, men också ett slags shamanskt-andligt syfte som är mer djupgående.
Hade denna historia gestaltats i ett annat slags sammanhang, hade det förmodligen verkat löjeväckande eller kanske frånstötande. Handlingen kan på sitt sätt upplevas som oförankrad, eller kanske berättartekniskt kondenserad, i och med att så väldigt mycket sker slag i slag genom dessa "tillfälligheter".
Tempot som dessa utspelas i vittnar också om detta; det går nämligen väldigt fort för huvudpersonen att få genomgå sin mycket renande, omvälvande och förnyande träning. På fem dagar har hon genomgått en metamorfos, mött sitt värsta inre trauma, lärt sig massor av både psykologisk karaktär, men egentligen också på ett mer omfattande andligt plan, befriat sig. Dessutom har hon fullföljt denna mytiska profetia eller fördjupade innebörd av den andliga traditionen, men också fått insikt i dess svårigheter i det förflutna som genomkorsats och på flera sätt därmed också kan ställas i ett nytt ljus.

Hur överdrivet fantastiskt detta nu kan tyckas vara, så upplever jag det fungerar, i alla fall för det mesta. Magin flödar på ett genuint sätt, inspirationen är om än inte fulländad så ofta väldigt nära. Det finns också utrymme för olika tolkningar för läsaren, på olika nivåer.
Nu accepteras den ena märkligheten efter den andra i det som i sig verkar nästan vara en sorts dröm (precis som ”drömläraren” också påpekar; "du kommer tro detta var en dröm”).
Men förändringarna som huvudpersonen genomgår är verkliga. Hon lär sig att möta sina ”demoner”, de inre mönster av destruktiva minnen som alla människor bär på. Och omvandla sitt förflutna istället för att tränga undan det. Och på så sätt kunna hjälpa andra bättre.

Boken blir på så sätt en mäktig undervisning i sig, en helande ”själsresa” där vår egen sanning kan växa.


© CMM SoulBooks, okt 2010

måndag 25 oktober 2010

Film Abraham/ Hicks: Mer flöde genom inre kontakt och ökad tankeklarhet



Filmtitel: Money, and the law of attraction.
Med: Esther och Jerry Hicks – the teachings of Abraham
Förlag: Fönix musik & film
Publ år: 2008 på engelska, i översättning okt 2010.
Speltid: 1 tim 26 min.
Subtitles: Ja, alla nordiska språk. Engelska grundspråk.
Rec datum: 14 okt 2010
Av: CMM

I den här nyligen släppta dvd:n (med svensk text) undervisar Esther Hicks genom sin inre kontakt, det gruppmedvetande som hon och hennes man Jerry kallar för ”Abraham”.
Det handlar inte om vanlig mediumism, som jag upplever det. Esther är kanal, men går inte i trans. Hon verkar ha full närvaro fysiskt och psykiskt. Samtidigt talar hon som om detta mer omfattande medvetande uttrycker sig direkt genom henne, vilket sker i ”vi-form”.
Hon lär ha sagt nånstans att hon mer tar emot ett ”paket” av intryck i denna högre energinivå, som hon sedan får veckla ut. Det är något flera av oss känner igen.

Esther och Jerry Hicks har under lång tid samarbetat, med varandra och med denna form av kanalisering och undervisning. De har skrivit många böcker (flera har vi tagit upp här på SoulBooks tidigare) och denna film baseras på en av dem, (Be och du ska få - http://soulbooks.blogspot.com/search/label/Hicks) som jag tycker faktiskt är bättre än de andra. De har gjort flera filmer och turnerar tydligen väldigt mycket i USA med sina populära workshops.

I den här filmen får vi vara med under flera sådana undervisnings och ”träningspass” som klippts samman. Fokus här är på ”pengar” eller flöde i vardagen för att förverkliga det man verkligen vill.
Men, som tycks återkomma i denna träning, handlar det inte om det yttre egentligen, dvs inte om pengar i sig. Utan om hur vi kan renodla och samstämma vår egen inre kontakt, bli mer de vi är. Gå ”med strömmen”, inte simma motströms.
Och på så sätt förstå och sända ut denna vår mer omfattande livsform, dess vibrationer, och därmed samverka med det man här kallar ”attraktionslagen”. På så sätt kan vi bli mer sanna och verkningsfulla medskapare i livet, framförallt genom vår högre natur.

Denna lag om attraktion har många människor börjat inse sin aktiva delaktighet med under senaste 100 åren. Men innehållet har eskalerat enormt de senaste 30 åren framförallt. Mycket av detta är en idag ganska välkänd grund (iaf teoretiskt sett) inom området av ”positivt tänkande, ”självhjälp”, ”personlig utveckling”. En utökad, mer mänskligt nära psykologi, en inkörsport till transformation och andlig utveckling.

I denna form av förmedlad kunskap blir en rad olika mänskliga förhållningssätt och tankemönster belysta. Det sker genom Esther och den bakomliggande inspirationen, ofta i form av starka ordströmmar.
I början när jag hörde detta tyckte jag det var ganska jobbigt, för det blev ingen paus, upplevde jag. Men när jag lyssnat en gång till så märks pauserna mycket tydligare. Också intonation och sätt att föra fram innehållet på, skiftar mer än vad jag hörde innan.
Dessa intensiva ordflöden, som en penetrerande undervisning, klargör, men också frigör energi. Innehållet både förklarar och samtidigt löser upp rigiditet som dessa vanliga vanemönster ofta innehåller.

En återkommande belysning, ett ”tankegods” många känner igen från olika lärare, är hur vi kan frigöra oss från vår ”personliga historia”. Hur denna handlar om ett motstånd mot det vi egentligen vill skapa. Hur vi saboterar för oss själva genom att inte lyssna mer, inte lära mer, av vårt sanna jag, vår inre kärna. Hur många, när vi försöker skapa våra liv, fastnar i ”glappet” mellan tanken av avsikt och det vi vill uppnå.
Detta glapp, eller denna upplevda motsats, uppstår i våra tankar och i vårt kännande när vi först bejakar något och sedan underminerar det. Som Esther uttrycker det, att först kastar vi ut vår avsikt, sedan försöker vi suga tillbaks den och hindra Universum (vad vi nu vill kalla helheten, skaparkraften för) från att bejaka och träda i kraft.

En lösning på detta som framhålls här, är att läsa av sin egen nivå och sin verkan genom sina ”känslor”. Dels att känslorna indikerar riktningens styrka och avstämning, om jag verkligen vill följa denna tanke och det skapandet. Men också hur jag kan lära mig genom att leva mig in i känslan av detta skapande, att också känna det, inte bara tänka tankarna.
Jag tänker snarast på ”energin” som verkar genom människan, både genom känslor, tankar och i kroppen. Det viktiga tror jag är att få en egen kontakt som man fortsätter utforska och verka med.
Många olika förmedlare använder sig av denna uppmaning, att leva sig in i, dock oftast mer av en teori. Här tycker jag det blir ovanligt tydligt hur det kan fungera.

Jag ska inte bli så långrandig här. Jag kan bara säga att jag tycker det är en film värd att se och få stimulans av.
Det finns sedan ytterligare nivåer och aspekter av dessa insikter som kan utvecklas mer, som alltid. T ex att när vi talar om ”attraktionslagen” så är det förstås alltid bra att veta om att det finns fler lagar och hur dessa egentligen samspelar.
Här fokuserar man så gott som enbart på vissa aspekter. På så sätt uppnås en väldig intensitet och det syns på publiken och de som kommer fram med sina frågor, att de ofta är berörda. Många ser ut att vara gripna, engagerade, allvarliga, till synes inkopplade.
Jag blev iaf inspirerad; ökat fokus, också att undersöka och bearbeta vissa mönster.


© CMM SoulBooks, okt 2010

söndag 17 oktober 2010

Budskap från vatten – Älska dig själv


Titel: Budskap från vatten – Älska dig själv
Författare: Masaru Emoto
Förlag: Energica förlag
Publ. år: 2007
Sidantal: 120.
Datum: 13 okt 2010
Rec. av Nina Matthis


Den här boken kallas av författaren Masaru Emoto för ett fotoalbum, vilket är passande. Formatet på boken är ”albumlikt” och bilderna på de frysta vattenkristallerna är stora och många. De är också förtrollande vackra. De talar på ett djupt plan till betraktaren. Ett slags oändligt, magnifikt och lysande kärleksspråk.

I ungefär tretton år har japanen Emoto forskat och undersökt hur vatten återspeglar ord, musik och handlingar som exempelvis bön. Han har exponerat vatten för dessa vibrationer och sedan fryst det – och efteråt fotograferat de frysta kristallerna. Han har bland annat funnit att kranvatten, som inte består av några kristaller alls, förändras efter vibrationerna från en bön: Symetriska, harmoniska mönster formar kristallerna efter bönen. Det är förbluffande att se. Och kranvattnet ser genast mer drickbart ut!

Emoto pratar mycket vibrationer och frekvenser, som så många gör i den här spännande tiden. Allt fler människor börjar förstå att de egentligen består av energi. Många börjar ”få in” detta energi- och vibrationstänk, och inser också, enligt samma logik, att vi kommunicerar med vibrationer och frekvenser. Det här är något som intresserar Emoto och han har genom sin unika forskning lyckats fånga dessa vibrationer på bild. Han visar oss en ny underbar verklighet genom vatten.

Den som är intresserad av hur olika vibrationer ”ser ut”, har stor glädje av den här boken. Kristallerna ljuger inte. De talar sanning. De återspeglar helt enkelt den skönhet vi sänder ut genom positiva tankar och ord – precis som negativa tankar och ord återspeglar motsatsen. Det är också fantastiskt att se hur kristallerna återspeglar hur något är eller känns, utöver själva ordet. Till exempel ordet ”Familjekärlek” skapar flera kristaller i en, som en liten familj. Och ordet ”Äktenskaplig kärlek” bildar två kristaller som går ihop. Ordet ”Sanning” skapar en kristall som ser lika klar och ren ut som sanningen själv. Och ordet ”Evighet” utstrålar just evigheten.

I den här boken skriver Emoto om vikten av att vi människor älskar oss själva. Han visar att ordet ”jikoai”, som betyder ”kärlek till sig själv” på japanska, skapar en strålande, mild och liksom vänlig kristall. Att älska sig själv är att stråla ut positiv energi, skriver Emoto. Och positiva vibrationer från oss når genast människor och vatten omkring oss - och dessa vibrationer når vidare ut i världen. På så vis kan vi skapa oerhört mycket gott själva, och väldigt enkelt, eftersom våra kärleksfulla tankar är vibrationer och energi. Författaren Emoto ger oss förslag på en bön som vi kan be, för att skapa en bättre värld. Hans bön är mycket enkel och inte knuten till någon religion; den handlar kort och gott om att man tackar och respekterar sig själv.

Det här är en fascinerande bok som man kan bläddra i om och om igen och bara bli mer och mer fascinerad över kristallernas ofattbara skönhet. Här på SoulBooks recenserar vi även en annan bok av samma författare: Vattnets dolda budskap. Där kan du läsa mer om denna forskning och om vattnets budskap till mänskligheten.


© NM SoulBooks, okt 2010

tisdag 12 oktober 2010

På väg till jordens innandöme? En resa genom lidande till mysteriets brytpunkt


Titel: Strindbergs stjärna
Författare: Jan Wallentin
Förlag: Bonniers
Publ. år: okt 2010
Sidantal: 471. Inbunden
Rec datum: okt 2010
Av: CMM

En spänningsroman, återigen extremt haussad från förlaget, som skapat stora förväntningar och därmed också onödig (?), kanske framförallt överdriven förväntan. Hur kan en roman säljas till cirka 16 utländska förlag, innan den kommit ut på svenska? Det går tydligen bra, kanske pga av tidigare svenska internationella framgångar inom deckargenren (S Larsson, som jag för övrigt inte läst och inte känner minsta dragning till heller).
För min del känns detta inte så speciellt, men jag erkänner ändå gärna att jag var helt klart nyfiken på titeln.
Och visst påminner det om lanseringen av amerikanske bestseller författaren Dan Brown. Men är resultatet ändå slående likt? Tja, inte riktigt. Även om flera attribut och stilmässiga knep kan vara som hämtade från Brown, så finns också avsevärda skillnader.

DNs recensent ondgjorde sig nyligen över detta, kanske lite väl osakligt i sin bokrecension. Liksom många ”kulturkännare” överlag döms denna sorts litteratur snabbt ut, nästan i förväg. Kanske för att det handlar om en sorts mystik? Eller för att berättelsen anses ”okonstnärlig”, för kommersiellt uttänkt?
I detta fall kan denna reaktion dock vara förståelig (även om frågan förstås väcks om det inte finns fler perspektiv än att det bara handlar om att "göra pengar"). För här finns flera inslag i boken som är problemtyngda.

Historien är omfattande i sitt upplägg, och bara tanken på dess sammansättning nog för att locka till äventyr och en känsla av fantasteri.
En dykare gör ett märkligt fynd i en nedlagd, vattentäckt gruva i Dalarna. Det är en av två artefakter som har en mycket speciell historia som hittas där.
Författaren vill påstå, att dessa föremål, ett kors och en stjärna, hittades av den kände upptäcksresande Sven Hedin i slutet av 1800-talet i Mongoliet. Att dessa sedan skickades till August Strindberg i hans Inferno-period av alkemiska experiment och andligt sökande i Paris. Denne, som inte kunde uttyda något vettigt av föremålen enligt romanen, sände dem vidare till sin brorson Nils Strindberg i Sverige, som sägs varit en av dåtidens främste kemister.

Det visar sig mycket snart (inte helt förvånande) att dolda, inflytelserika intressen är ute efter dessa föremål, som kan betyda väldigt mycket för deras makt.
Dykaren blir sedermera dödad och fråntagen sitt fynd. Detta samtidigt som en svensk forskare inom området "nazistiska symboler" som specialitet och med judisk härkomst, råkar uppenbara sig på platsen. Han blir tagen av polis, misstänkt för mordet. Han är också tablettmissbrukare och synnerligen ointresserad av någon gåta. Kanske helt enkelt för att han verkar ha stora problem att överhuvudtaget tänka, än mindre agera som någon form av thriller-hjälte.
Återigen är kopplingen slående med Browns huvudkaraktär, forskaren Robert Langdon, även om denne tycks extremt mycket klarare, vaknare och mer trovärdig att ändå kunna genomföra strapatsfyllda äventyr än denne kufiska, nära ordlöse gestalt, tröttsamt mumlandes melankoliska judiska meningar, knaprandes tabletter av alla de sorter.

Vad denne antihjälte ska säga oss förblir länge mycket av ett mysterium i sig. Kanske det klarnar lite på slutet. Författarens alter-ego (får vi anta) känns grumligt och osorterat.
Och vad är hans uppdrag i boken? Han ska uppenbarligen försöka uppfylla ett ”arv” från sin farmor som dog av nazismen. En hämnd, eller ett läkande? Eller bara en påminnelse om att alla bör ”se upp med onda tyskar”?
Det hela känns inte riktigt förankrat eller trovärdigt, även om kopplingen är tydligt förevisad i boken. Ett av de mäktiga intressen som jagar huvudpersonen och hans kvinnliga advokat genom Europa, är en tysk hemlig stiftelse som säger sig ha rättigheten till artefakterna och deras explosiva innebörd. Även det andra intresset, ett mäktigt bolag med förankring i Argentina, men med norska rötter, faller tillbaks på ett missbruk under kriget.

Den slutliga Hemligheten tycks finnas dold i jordens innandöme, en port eller ett hål någonstans vid polcirkelns avlägsna land. Dit Andrées expedition begav sig och där artefakterna spelar en avgörande roll för att upptäcka eller snarare utvinna ett mystiskt medel som kan bland annat skapa förlängt liv.

Detta vådliga, sinnrikt konstruerade äventyr, kräver förstås också sin närvaro och sitt underlag. Inte bara faktamässigt i de historiska uttrycken, utan i gestaltningen, i tempo och i situationernas timing.
Man kan se detta romanbygge i all enkelhet som bara ”underhållning”. Och visst, bitvis är det spännande, kittlande och bra beskrivet, både för fantasin och den mystiska kopplingen. Det är inte fel i sig.
Jag är ingen stor läsare av thrillers etc, men för mig känns det ändå viktigt att boken håller någorlunda. Här finns för många oklarheter i avsikten och svagheter i personbeskrivningarna, också i konsekvens. Alltför stor tilltro läggs på huvudfiguren i berättandet, som egentligen blir ett stumt vittne snarare än har en ledande funktion.
Handlingen är ibland ytterst uppdragen i tempot, ett mer internationellt format med snabba, ofta mycket långsökta dragningar (som också påminner en hel del om Browns författarstil). Detta i bjär, overklig kontrast med den långsamma upptakten; svensk vardag och inklipp av mer traditionell svensk deckarkänsla.

Har man något intresse för psykologiska tolkningar och eventuell känsla för symbolik, är det förstås inte avlägset att börja fundera på den huvudsakliga metaforen i romanen. Tanken på ”svarta hål” är spännande för många människor vad gäller rymden och också som i denna roman, in i jorden.
Men de ”hål” människor bär på inom sig kräver också sin tid, sitt utforskande och sitt läkande. Både lockande och skrämmande, som människans undermedvetna.
Kanske är detta något vad författaren på något plan velat få med, det mänskliga lidandet, som ändå leder någonstans, kanske till en ny värld inuti den gamla?
Det spektakulära slutet antyder detta där ett slags inre helande till sist kan äga rum för den trötte huvudpersonen. Och hur detta också förmodligen ska symbolisera ett helande av två stora världskrig.

Det är en vacker tanke, som jag ändå uppskattar, trots den överdrivna och långdragna historiens svårigheter att gestalta detta mer tydligt brännbart under resans gång. Och där också vinklingen av ”de ondas straff” blir en förenklad väg ut.
Där denna bok har sitt (filmiska) slut, där pågår redan otaliga människors nya verklighet idag. Som en mer praktisk rening av det förflutna. Men också som en upptäcksfärd in i det övermedvetnas hemligheter. Dock helt på jorden.


© CMM, SoulBooks, okt 2010

söndag 10 oktober 2010

Struktur och god vilja i Kbt-metoden - två böcker


Titel: Våga förändra ditt liv med kbt – bli av med…
Författare: Anna Frostin
Förlag: Prisma
Publ. år: 2009
Sidantal: 353. Inbunden


Titel: Kbt i utveckling – en introduktion…
Författare: Anna Kåver
Förlag: Natur & Kultur
Publ. år: 2007
Sidantal: 345 (+ register). Inbunden

Rec datum: okt 2010
Rec. av: CMM


Kbt är en metod för psykologisk och terapeutisk hjälp som ökat starkt under senare år. Man kan se en parallell mellan samhällets och världens förhöjda tempo som ett utslag av detta. Att samhället önskar snabbare lösningar på människors psykiska hälsoproblem.
Oavsett detta mer krassa perspektiv, så verkar kbt på flera sätt vara en positiv och välbehövlig förnyare inom psykiatri och traditionell terapeutisk behandling. Äldre system, som förstås fortfarande används, blir alltmer ifrågasatta.
Freudiansk psykoanalys håller på att utdateras, eftersom dess effekter inte tycks så hälsosamma eller utvecklande (även om det säkert finns många goda, duktiga terapeuter inom detta område). Och inom psykiatrin kan man förflytta mer fokus från det ständiga pillertrillandet med nervlugnande som den främsta ”medicinen” till de mer kliniska lösningsorienterade funktioner som kbt erbjuder.
Sedan att det finns så många andra terapeutiska metoder som hjälper och fördjupar dessa perspektiv är en annan historia.

Kbt anses också som utmärkta medel för självhjälp, sägs det ofta. Detta är ett högst lovvärt perspektiv, tycker jag. Att människor kan skapa och hjälpa sig själva i sin egen miljö.
Här tar jag upp två böcker i en och samma recension, inom dessa försök att förklara och sätta kbt i allmänhetens tjänst. Båda dessa titlar vill nog mer vara introduktioner och praktiska redskap än teoretiska byggklossar.
Båda författarna tycks verkligen brinna för sitt ämne att vilja hjälpa människor med just denna metod, men har samtidigt med sig mycket teori eller mer teknisk art av terapi i sin bakgrund. Det gör att dessa titlar ändå faller inom fältet för det lite mer tungrodda strukturerade än det mer direkta, upplevande och intuitiva.

Både böckerna är högst ambitiösa, digra. Den ena, Våga förändra ditt liv med kbt av Anna Frostin, kallas på baksidan för ”Den enda kbt-bok du behöver”. Detta försök att sticka ut känns dock mer malplacerat och opassande för denna typ av bok (även om det inte är fel i sig att försöka profilera sig).
För mycket av kbt-metodens innehåll finns ju sedan länge etablerat i den ”folkliga terapin”, dvs genom olika andligt och personligt frigörande metoder sedan 60-talet, ofta med ännu längre bakgrund.
Frostins bok är skriven med en ganska varm hand, känner jag. Innehållet känns väl genomgånget och har fått en fin klarhet i sin struktur och ordning, det märkte jag efter ett tag.
Det är nämligen lätt att få känslan av: ”Åhh, återigen ett av dessa ambitiösa kbt-program”. Men boken tycks ge mer än så, som tur är.
Den här boken är också utmärkt disponerad med mycket luft, kortare stycken, snygg lay-out (inte oviktigt i dessa sammanhang av faktabok).

Båda böckerna är koncisa och noggranna med att bygga upp sin kunskapsmässiga förståelse på ett pedagogiskt ”riktigt” sätt. Det kan dock bli nästan överdrivet kan jag tycka med denna typ av litteratur som inte prövar nya banor, prövar nya möjligheter för innehållet. Kanske lite mer intuitivt, lite mer personligt, lite mer vågat.
Det blir därför bitvis aningen stel läsning, lite för kliniskt i sin effektivitet, speciellt Kåvers bok. Kåver har ett lugnt sinnelag, vilket skapar en sorts ro i texten. Ibland känns det mer svalt, studerande från ”ovan”, sedan lite mer närvarande igen.
Att denna effektivitet också hör ihop med kbt-modellen, tänker jag.

Kbt är en väldigt pragmatisk metod, att ordna (”fixa”, lösa) det som inte fungerar. Detta måste förstås vara helt rätt inställning, ta tag i problemen.
Men som undertiteln lyder till Anna Frostins bok; ”Bli av med…(en rad negativa tillstånd följer). Ja, det är självklart, att alla vill ”bli av med” de negativa känslorna. Frågan är om vi blir det så länge vi ser dem som enbart negativa? Frågan om vi kan komma till ro, komma in i lugnare medvetandetillstånd helt av sig självt, om vi inte möter det svåra.

Och Kbt förespråkar också mycket av detta på sitt sätt, bl a genom begreppet acceptans. Att acceptera sig själv, sina känslor, som en del av metodiken.
Detta är också en del av begreppet mindfulness, som kommit bli en fluga i dagens populär-psykologi, på gott och ont. Mindfulness har förstås inte uppkommit genom kbt eller genom någon psykoterapeut eller läkare i grunden, utan har funnits i många tusentals år tider sedan människan började meditera.
Dessa fält är förstås mycket bra och praktiskt tillämpliga och visar på hur kbt kan utgöra steg i rätt rikting för en större mänsklig utveckling, tror jag. Detta också för att man hämtar mycket från andra källor, bland annat det man då och då kalla för den ”österländska filosofin”.
Detta väldigt luddiga begrepp bottnar egentligen i samförstånd med och inblick i buddhismens tänkande framförallt. Vissa kbt-författare hänvisar till zen, men denna form av buddhism är egentligen en yngre effekt av den äldre, mer genomarbetade och omfattande innebörden, som jag förstår det.

Kbt fungerar genom att förstå och agera mer tydligt i vårt tänkande. Att urskilja, att välja det innehåll vi önskar för att på så sätt må bättre, få större livsutbyte.
Vi skapar egentligen med våra tankar, ”som du tänker så blir du”, säger Anna Frostin. Men det låter ju precis som många olika former av tidlös andlighet och många former av personlig utveckling påstått under lång tid, längre än kbt funnits. Hur kommer det sig då att kbt inte inser denna större tillhörighet? Eller vill man inte acceptera dessa mer ”alternativa” metoder, t ex Gestaltterapin och Psykosyntesens inflytande sedan lång tid (relativt sett) ?

Anna Kåvers bok tycks ha mer inriktning på det akademiska lärandet, på studenten på högskola. Också läkaren, psykologen, socialarbetaren och andra yrkesgrupper som vill ha lite stöd av kbt-tänket i sin yrkesroll.
Den vänder sig inte på samma öppna, lite mer varma sätt till en nyfiken, längtande allmänhet, får jag intryck av (medan Kåver i andra av sina böcker gör ett mer tydligt ”folkligt” tilltal).

Anna Frostins bok känns lite mer levande, reflekterande, också genom fallstudier och exempel. Här tas också fler aspekter på livet upp, t ex hälsa, motion, livsattityder. Samtidigt finns här en del ”kämpande” inslag i det personliga anslaget.

Summa summarum är detta två väldigt stadiga böcker om man söker mer information om kbt. Också om man vill lära sig en del praktiska råd och verktyg. Detta gäller dock nog framförallt gemene man som inte tagit del av den enorma floran av självhjälpsböcker eller andlig utveckling innan i någon större mån.


© CMM SoulBooks, okt 2010

tisdag 5 oktober 2010

Kognitiv coaching i det lilla formatet


Författare: Irene Oestrich och Frank Johansen
Förlag: Liber
Publ. År: 2007
Sidantal: 158
Datum: juli 2007
Rec. av: CMM


I denna enkla, men effektivt upplagda lilla skrift, författad av två danskar, får läsaren stifta bekantskap med en rad grundläggande tekniker och tankesätt som är utmärkande både för coaching och för den kognitiva metodiken.
Kognitiv terapi som ökat starkt i popularitet det senaste decenniet i västvärlden, har starka inslag av coachingtekniken. Båda utgår från att betona det möjliga och det friska istället för att utgå från det problematiska och det som kan anses vara svårt eller sjukdomsklassat. Detta är en sund inställning i sig. Samtidigt blir ofta dessa redskap aningen lättsmälta, beroende förstås på i vilken tappning som de framförs i.

Här tar författarna ugångspunkt i det kognitiva beteendeterapeutiska synsättet och anser detta vara en primär och angelägen grund för all coaching. Det är förstås en sanning som inte ska tolkas för bokstavligt. Coaching eller stöd genom samtal kan ju genomföras på så många olika sätt och behöver förstås inte ha en kognitiv grund.

En god poäng av förf är att man vänder sig redan i början av boken emot de ofta väl snabba lösningsmodeller som näringslivets coaching ofta erbjuder. Man poängterar att personlig utveckling kräver engagemang och en genuin önskan att verkligen förändras, inte bara skrapa på ytan. Denna definition kan därför vara fruktbar för många coacher inom detta segment, som inspiration att gå lite djupare, kanske med hjälp av denna bok.

Här får läsaren en översikt av praktiska redskap, förmedlade på ett mer traditionellt vetenskapligt psykologiskt sätt. Stor tonvikt läggs på hjärnans betydelse och fysiska neurologiska reaktionsmönster. Detta gör framställningen bitvis något omständlig och torr, med olika schematiska bilder och tabeller (vilket överlag tycks vanligt i den kognitiva litteraturen).
Språkmässigt är dock innehållet presenterat mer rappt, renodlat och bitvis stimulerande. Det finns en ton i boken som jag härleder till det danska temperamentet som jag upplever uppfriskande och också stärkande. Den danska “energin” kan vara lite mer rakt på och viljefull i sina bästa lägen.


© Herkules Utb 2007, SoulBooks 2009.

söndag 3 oktober 2010

Helande genom medial kontakt? Tre böcker om medier och deras syn på liv, död, andlighet och förnyelse



Titlar: Kraften är din – Rosemarie Altea (2003)
Mellan två världar - Sylvia Brown (2008)
Universums plan – Lena Ranehag (2009)
Förlag: Ica
Datum: okt 2010
Rec. av: CMM

Jag fick impulsen att sätta ihop dessa tre böcker, därför de handlar allihop om hur det är verka som ett medium. Men också om hur deras mediala inriktning kan skapa helande på olika sätt. Det är det jag försökt tagit fasta på här, inte det sensationella eller det överdrivna.

Detta att uppleva sig som en kanal för kontakt mellan ”himmel och jord” kan ta form på en rad olika sätt, mer eller mindre andliga. Många människor verkar på detta sätt utan att för den skull ”tala med andar” eller hålla seanser etc.
Ett medium behöver heller inte alltid vara så andligt, utan kan vara en mer materiell form av ”sierska (siare)” eller ”lyckokonst-coach”.
Allt beror på vilka kriterier du själv har och om du anser ett medium nästan som något ”gudomligt” (utvald av gud), som något mer ordinärt, eller som nog många fortfarande uppfattar det, något suspekt och ofta skojaraktigt.

Dessa tre författare, alla kvinnor, har ett gemensamt att de uttalar sig om den ”andra sidan” som ett utryck för en större verklighet. Och det är också där de avlidna, de som gått vidare, lever.
Det kanske är det viktigaste budskapet som många medier förmedlar, att det finns ingen död. Inte i den bemärkelsen vi oftast tror iaf, att livet skulle utsläckas totalt, bara mörker, intighet. Detta tycks vara en direkt villfarelse, en illusion, att livet skulle vara så enkelriktat att det bara tog sig uttryck i en form, en gång, och sedan aldrig mer.
Detta tycks också strida mot allt sunt förnuft i naturen t ex, där allt blommar, växer, sedan åldras, förtvinar, dör, bara för att återuppstå nästa vår. Detta har också många forskare kommit att upptäcka, t ex genom nära-döden forskning (Moody, Kubler-Ross m fl) men också i hjärnforskning, ny fysik med flera fält.

Mediumism verkar samtidigt inte vara en självklar väg för att utvecklas som människa i sig, eller att detta innebär direkt kontakt med vårt högre medvetande. Även om många medier gärna vill formulera det så, finns flera steg av utveckling som vi kan uppfatta och som kräver annan sorts träning.
Ändå tycks mediumism vara ett sätt för många att lära sig mer om att människan inte bara är ett fast fysiskt väsen, utan egentligen delaktig i ett mycket större samspel av liv, av information, av utbyte, stöd, kärlek, mening.

Där kan dessa böcker ha sin viktiga roll. Som tröst, livsinspiration, helande. Flera av dessa författare verkar nämligen också som healers, ”helare”, speciellt Rosemary Altea tar plats där, tycker jag. Hennes beskrivningar av sessioner inför publik är väldigt starka, emotionellt berörande och känns genuina i sitt läkande. De tycks hjälpa många människor. Altea verkar ha ett fördjupat fokus i sitt seende och i sin energi där hon används som kanal för att skapa läkande.

Det är förstås naturligt att hon liksom de övriga författarna vill framhålla sig själva, vilket också sker på mycket starkt manér.
Sylvia Brown, på sitt ändå charmerande, avväpnande sätt, talar gärna om igen hur berömd hon är, hur många som hon har hjälpt, om när hon är med i tv osv. Men hon gör det samtidigt med en sorts glimt i ögat, tycker jag. Det skulle annars bli lätt olidligt.

Altea har också med mer omfattande perspektiv i sin bok kring andlighet överlag, inte bara som medium. Här tas t ex meditation och visualisering upp. Hon använder hela tiden sina egna erfarenheter, ofta många möten med lidande människor, sjuka, ensamma, många smärtsamma upplevelser. Kanske hennes engelska härkomst betyder en hel del här med ett mer grundat tonfall, men också lagringar av den engelska ibland ganska tungrodda medeltida andan.
Å ena sidan känns det underbart att hon kan stötta dessa människor. Å andra sidan känns det som det blir väldigt mycket fokus på dessa sidor, vilket kan göra texten ganska tung.

Sylvia Browne, välkänd i många länder, framförallt i USA, som medium, författare, har en mer lättsam och lite mer humoristisk inställning som jag kan tycka är både underhållande och frisk. Det känns inte som det blir så betungande här, men å andra sidan lite mer lättviktigt ibland.
Det finns flera roliga episoder, men också uppgifter som lämnar iaf mig direkt tveksam. T ex att hennes vägledare skulle bara levt ett få antal liv på jorden, vilket verkar helt orimligt.

Slutligen Lena Ranelids bok som har en sympatisk titel tycker jag, som grundar sig i ett större engagemang för planeten och dess framtid. Detta tar hon också upp i början av sin bok, hur stora förändringar står inför dörren och att alla människor behöver inse sin del i detta stora steg.
Här finns en mycket svensk ton, mer enkel, direkt, lite mer närvarande i vardagen, utan så mycket i rollen av ”stort medium”. Det är befriande på sitt sätt.
Här får andra människors egna berättelser stå mer i fokus. Det kan vara både fördel och nackdel. Jag blir inte riktigt engagerad i detta, för det känns som den här förf har något mer att berätta egentligen, från en djupare punkt inom sig.

Det som förenar dessa tre kvinnor i deras budskap är förutom det mediala som deras livsuppgift, att alla människor kan så mycket mer, framförallt genom att öppna sina sinnen och lyssna mer till sitt eget inre. Det handlar inte om att behöva bli ett medium, tala med ”andevärlden, utan snarare om att förstå och kunna förmedla sin del av en större plan, livets plan, kärlekens kraft.


© CMM SoulBooks, okt 2010.

lördag 2 oktober 2010

Barnen lär oss


Författare: Piero Ferrucci
Förlag: Wahlström & Widstrand
Publ. År: 1999
Sidantal: 195. Inbunden
Skriven : 2000. (Inlagd okt 2010 igen)
Rec. av: CMM

(Hade tydligen missat lägga upp denna äldre recension, från 2000. Passar på lägga in den igen, i samband med återigen aktuelle Ferrucci)

Det här är en underbar liten bok, skriven med en italiensk närhet, frenesi och skönhet som främst fokuserar på de små, men ack så avgörande och betydelsefulla ögonblicken i vår vardag med våra barn. Boken riktar sig främst till småbarnsföräldrar, eller föräldrar som vill minnas hur det var att vara småbarnsförälder. Men det är en bok för alla som är intresserade av sin självutveckling som människa.

Ferrucci är en italiensk psykolog, men har byggt vidare sin utbildning med psykosyntesen, en själslig terapiform startad av Roberto Assagioli i början av 1900-talet. Denna själsliga psykologiform är mycket sympatisk och jag tycker man hittar tydliga spår av den i Ferruccis sätt att se på livet, på sig själv och på barnen. Det är en ständig utveckling där barnen fyller en viktig roll, i våra relationer, i samhället, men också i vårt eget inre.

Ferruccis rikligt självutlämnande skildringar och iakttagelser under dagen är skrivna på ett varmt, behagligt sätt. De är så levande att jag kan se dem tydligt framför mig. Texten gör mig mycket närvarande, märker jag. Ibland kanske ivern att se igenom de egna mönstren och krossa illusionerna blir lite väl täta. Men de fyller sin poäng väl. Jag skrattar högt, för att gråta en smula i nästa ögonblick. Det är mycket igenkännande för mig, alla moment som tydligen är så lika för föräldrar; önskan att ge det bästa, de många tillkortakommandena, idealen och hur ofta man får ge upp dessa ideal för att uppleva situationen i nuet.
Jag känner också igen mig i viljan att ständigt utvecklas vidare, hur ont klarsyntheten än gör och hur klumpig man än tycks vara i sina försök att förändra sig.

Många gånger skildrar Ferrucci hur lätt han blir otålig och frustrerad. Han vill ju göra sina saker. Om och om igen lär han sig av barnen, inte minst att stanna upp, orientera sig efter deras värld, en värld där allt är nytt, levande, spännande, intressant.
Som när hans son, Emilio, då tre år, vill visa sitt hundrade hopp för pappa. Hur just det hoppet är fullkomligt unikt och nytt. Och hur pappa faktiskt till sist kan släppa sina krav på att prestera eller läsa sin tidning, vara nyttig, vara verksam, faktiskt kan se det unika i det som händer framför hans ögon. Hur han kan dela upplevelsen med sitt barn i närvaron. Det är magiskt. Det är mycket väl skildrat.

Eller hur man som förälder ofta inte lyssnar på barnens villkor. Man lyssnar utifrån sin egen uppfostran, utifrån samhällets regler och förväntningar, utifrån sina rädslor att göra fel eller utifrån sin ovillighet att stanna upp. Ferrucci berättar ett exempel när ena sonen inte vill tvätta håret. Han skildrar alla de system föräldrar använder sig av för att driva igenom det man “måste” göra; hot, lockelser, mutor, igenkännanden (“pappa tyckte heller inte om att tvätta håret när han var liten”).
Och när man har uttömt alla dessa, eventuellt kan stanna upp och lyssna på barnet - vad är problemet egentligen? Vad är pojken rädd för, jo, för att få vatten i ögonen. Föräldrarna lovar att de ska vara jätteförsiktiga och allt går bra. Att stanna upp, lyssna, och gå bakom den till synes låsta situationen. Det gäller i allt vi gör. Det är en livsnyckel som är nära meditationen, att vara i samklang med sitt eget inre och därmed andras inre.

Boken ger exempel på en rik resa om vi kan ta tillvara barnens intuitiva visdom, glädje och inspiration och deras egna behov och växande. Det ger allt till den som själv ger, som Piero Ferrucci säger: “Och jag tror inte att vare sig timmar i terapi, någon typ av spirituell tillflykt eller möten med någon österländsk guru bättre hade kunnat åstadkomma denna förändring av min personlighet”.


© Herkules Utb 1992, SoulBooks 2010.

Bli den du är – om psykosyntes och praktisk inre utveckling



Titel: Bli den du är – om psykosyntes, en metod för själslig utveckling
Författare: Piero Ferrucci
Förlag: Liber
Publ. år: 2006
Sidantal: 245. Limbunden
Datum: okt 2010
Rec. av: CMM

Den här boken kan gott och väl anses som en klassiker inom den nytänkande psykologin. Inte bara för den som vill veta mer om psykosyntesmetoden, utan för många som har intresse av en större terapisyn eller praktiska infallsvinklar på ”andligt sökande”.
Psykosyntes kan ses både som en terapiform, men kanske hellre som en utvecklad form för helhetstänkande. Här förs många praktiska redskap samman för det personliga jaget att bli mer införlivat i ett större livssammanhang.

Ferrucci fick möjligheten att både studera för, men också umgås nära med, Roberto Assagioli som skapade denna metodik från 1920-talet och framåt. Assagioli, italienare liksom författaren, var under många år en tongivande psykiater, samtidigt en tidig föregångare för den helhetsinriktade psykologin med många andliga beröringspunkter, även om dessa inte blev så tydligt belysta i hans arbeten. Assagioli tog starka intryck av Teosofin och av Alice Baileys arbete.
Han studerade först för Freud och ingick i den psykoanalytiska kretsen, något som han dock lämnade tidigt. Sedan tog han alltmer fasta på olika humanistiska terapimetoder som blev alltmer aktuella under denna tid, bland annat Maslows tänkande, senare också Carl Rogers.

Här i boken byggs det metodiska tänkandet och agerandet upp genom ett system av lärande och förnimmande som person. Detta leder på sikt till ökad kontakt med sitt eget inre väsen, det själsliga, som här kallas för ”självet”.
Självet är en central term för vår inre oförstörda kärna och samtidigt vårt högre medvetande. Självet är känt genom många humanistiska eller transpersonella psykologiformer, t ex Jung, Gestaltterapin och många andra, även moderna svenska psykodynamiker som t ex Marta Cullberg Weston och Patricia Tudor-Sandahl.
Sedan hur man tolkar innebörden är förstås olika och bottnar ändå närmast i hur mycket var och en själv kunnat inse och uppleva denna kontakt i sig själv, och därmed i livet, i världen.

Här blir detta begrepp mer belyst, men fortfarande mest i dess psykologiska sammanhang. Det har både sina fördelar och nackdelar, att göra så som psykosyntesen väljer att uppfatta det. Själens mer omvandlande, direkt transformerande energier och krafter blir aldrig riktigt tydliga eller belysta.
På så sätt blir det också mer tydligt här hur psykosyntesen som skildring (även av andra förf och förmedlare av denna metod) också är en del av ett äldre arv. Kanske skulle den i sin vision och omfattning, kunna ge människor ännu mer genom att omfatta också nyare rön och erfarenheter?

Samtidigt är mycket i denna metodik välbehövligt. Genom riktigt tänkande, genom att förstå och utveckla viljan, genom att öka närvaro och metodiskt lugn inbegrips mer av det själsliga perspektivet successivt.
För människor som söker snabba lösningar inom det psykiska fältet, eller personer med mer omfattande egna upplevelser av det andliga, kan detta tillvägagångssättet upplevas aningen långsökt och omständligt. Och det kan verkligen vara så, en aning ålderstiget ibland. Men samtidigt mycket välgrundat, genomtänkt och med vissa mål i sikte.

Mycket av detta är ganska självklart för den som studerat och tagit del av en mer omfattande kunskap inom helhetstänkande och mer djupgående andliga traditioner, t ex att känslor eller kännandet inte är målet i sig, utan som Assagioli lär den då yngre Ferrucci, att ”känslorna ska följa dig”. Sedan handlar det förstås att omsätta detta i praktiken, något som är en daglig träning.
Förf går därför noga igenom flera av psykosyntesens redskap och synsätt, som t ex inre bilder och området ”delpersonligheter”. Det sistnämnda handlar om att människans psyke består av olika färgade komponenter eller uttryck, som jaget kan iaktta och förstå genom at låta dem komma till tals och bli mer integrerade. Detta är ett sätt att börja skapa en mer integrerad personlighet.

Det som tilltalar mig mest är när förf tilllåter sig att närma sig de mer andliga eller ”mystiska” upplevelserna, som i början av kapitlet ”En blomma slår ut”. Där beskrivs vackert hur en kvinna vaknar upp, helt plötsligt, och inser sin delaktighet i allt liv på ett helt nytt sätt.


© CMM, SoulBooks, okt 2010