tisdag 27 december 2011

Ökad själslig intuition genom meditation


Författare: Alice A. Bailey
Titel: Från intellekt till intuition
Förlag: Tibetanens Bokfond
Publ år: 1997 på svenska (på eng 1960, första utgåvan 1932)
Sidantal: 175. Mjuka pärmar, limbunden.
Rec datum: dec 2011
Rec. av: CMM


Det här är bok som många kan ha både nytta och glädje av att läsa, även om den skrevs för relativt länge sedan. Den är förhållandevis enkel i förhållande till många av de andra böcker som Alice Bailey förmedlade under sin 30-åriga period av författarskap inom detta speciella område av människans andliga utveckling i ett större helhetssammanhang.
Den här boken fick jag tillsänd från förlaget för många år sedan, men skrev aldrig om den då. Ingen skada skedd, men synd på en sådan bra bok att inte omnämnas här, kom jag på en dag för inte så länge sedan.

Boken behandlar hur vi kan utvecklas som människor och ta viktiga steg på vår väg genom att utveckla vårt tänkande, vårt mentala sinne. Och hur detta ger oss fler redskap för en vidgad syn och ett större fält vad gäller meditationens innebörder och effekter.
Genom att vi kan lära oss använda vårt sinne blir meditation ett redskap av guld.
Författaren gör viktiga distinktioner här vad gäller hur vårt sinne fungerar på olika nivåer. Dels i lägre former som vi också kan kalla för vårt automatiska intellekt. Dels i högre former, som ansluts till vårt högre jag, själen.

Metoderna att träna vårt sinne och bli mer medvetna om dess innebörder och möjligheter leder oss till en mer omfattande meditation, menar författaren. Denna typ av meditation skapar också i sin tur ett mer öppet, flexibelt och mer varseblivande sinne.
Detta kan vara nog så viktigt i denna tid då många metoder för meditation ökar. Många metoder utlovar t ex att vi kan bli ”upplysta” på kort tid eller nå fantastiska materiella resultat bara genom att tänka på vissa sätt. Eller att inte tänka alls.
Den här boken visar på ett större utvecklingsperspektiv. Det är inte för att nedslå någon som vill fördjupa sin andlighet eller sitt sökande, utan för att öka den sunda urskillningen och skapa fler perspektiv på vad som är mer verklighetsförankrat.

En del sökande ser andlighet som att vi ska bli kanaler för ”andar”, avlidna eller andra slags väsen. Att det är det som är ”det högsta” som vi kan uppnå, t ex medialitet, gå i trans osv. Men frågan är om det leder till en djupare andlig medvetenhet?
I den här boken framträder en mer mångfacetterad bild av hur människan ingår i en större verklighet. Inte främst med avlidna eller ”andar” (även om dessa förstås också är del av en större verklighet) utan genom vår egen högre medvetenhet, själen, och dess natur av mer omfattande kärlek, förnuft, enhet.
Här visas med ett klart och ofta förhållandevis enkelt språk hur meditations avsikt är att länka samman individen med högre livsnivåer, ett högre ljus som finns inom alla livsformer, hos alla människor.
Genom meditationens olika steg väcks detta ljus, utvecklas denna kanal, för att kunna återge en inte bara större förmedlande livsinnebörd utan också ha en renande och upplyftande verkan.

Själens eller vårt högre medvetandes riktning aktiveras därför genom en fokusering av det mentala i meditation. Inte endast genom känslan, och på sikt allt mindre beroende av denna funktion. Det innebär inte att stänga av känslorna, utan tvärtom kunna förhöja känslovärldens ofta förvirrade tillstånd och skapa mer klarhet, insikt och förstånd.
Detta sker stegvis genom ett mer klart undersökande sinne som på sikt leder från, som titeln berättar, intellekt till intuition. Dvs vi lär oss, inte att strunta i eller förneka intellektet eller det mentala sinnet. Utan att omvandla det, förnya vårt eget tänkande, genom att kopplad et samman med dess källa. Därmed kommer högre medvetandenivåer att kunna skapa inflöde i vår vardagsnivå och på sikt att förändra och bredda dess utgångspunkter.

I den här boken använder Bailey en rad olika citat från andra historiska och vid den tiden aktuella författare, akademiker, religionsutövare och andra kulturengagerade personer. Det gör, vid sidan av bokens värdefulla klarhet och distinkta ton, att många intellektuella skulle kunna ta till sig denna text.

Det finns många andra böcker av Alice Bailey som är viktiga för vår tid av stor förändring, utveckling och förnyelse. Bailey som verkade som instrument för en stor lärare inom vår planets högre andliga livskrets, tog mentalt och i fullt vaket tillstånd emot undervisning som hon mellan åren 1919 till 1949 skrev ned i 19 volymer och dessutom fem egna böcker.

(Mer info om dessa böcker genom den ideella stiftelsen Tibetanens bokfond.)


© CMM, SoulBooks http://soulbooks.blogspot.com/ dec 2011

tisdag 13 december 2011

Ulf Lundell; trött rebell maler runt i samtiden och existensen. Och vill slå hål på bubblan - och födas igen.




Författare: Ulf Lundell
Titel: Allt är i rörelse
Förlag: W & W
Publ. år: 2011
Sidantal: 451. Inb
Rec datum: dec 2011
Rec av: CMM

Jag skriver några rader om denna bok, från två perspektiv. Det ena mer allmänt reflekterande, vilket här får ha sin bas i att jag inte längre är någon stor romanläsare. Jag var det, för länge sedan. Sedan länge har intresset och engagemanget dock drivits mot fackboksinriktningen. Och framförallt böcker inom de områden vi tar upp på denna sida; livsfrågor, helhetstänkande, böcker som vill stötta människans utveckling.
Det andra perspektivet blir mer kring författarens anda och eventuella avsikt.

Frågan är om romanen i allmänhet (och förstås övriga konstarter) kan ses också som ett bidrag till ett ökat medvetande, en ökad utveckling av människans möjligheter och förmågor? Ja, både ”varför inte” och ”självklart”. Det är förstås upp till läsaren, tolkaren, hur läsupplevelsen kan berika kontra också dra ner och påverka på ett negativt sätt.
Det är förstås också beroende på avsikten hos författaren.
Det senare är ett intressant område, som kanske blir belyst ibland på ett allmänt sätt, t ex genom romanens innehåll. En författares bakomliggande intention och dennes inneboende, låt oss säga, längtan, önskan att delge sin omgivning något mer än bara sin person bör ligga bakom varje verk i någon mån.
Många författare värjer sig dock mot detta uttalade förhållande, då det skulle inkräkta på hans/hennes frihet att ”skapa fritt”. Det intressanta tycks vara att få ändå kan skapa fritt. Därför de är uppbundna till sin egna personliga historia som färgar.

Det är ett känt uttalande många författare o konstnärer låtit göra genom tiderna, men kanske ändå mest uttalat i vår tid, att deras ”lidande” förser dem med material att skapa. Detta bär helt klart på sin sanning. Och ska nog vara så för många, att det är deras uppgift att gestalta och kanske samtidigt förnya detta ”lidande”, vad det nu än handlar om. Det är i vissa fall också en kollektiv process, att omvandla och förnya åt kollektivet, om inte annat på undermedvetna nivåer.
Samtidigt skulle ett viktigt steg för många kunna vara att inse sitt behov av egen utveckling och förändring, Som också skulle kunna lösgöra deras skapande till nya nivåer. Det kan man se som komponenter som både tillför en större mening, men också i sin avsikt, även om den missförstås, har sin ton.

Det är också intressant att se hur författare inom olika områden uttrycker sig, inte minst som en spegel av denna tid. Att läsa Ulf Lundell inbjuder inte i kanske någon högre grad att direkt reflektera över människans större möjligheter att ta nya steg. I alla fall inte som jag var inne på här ovan, i direkt uttryckta ordalag.
Om jag får som jag vill, och det kanske inte förf håller med, finns det ändå i denna text och dess energi ett slags stark både vilja och längtan till något annat. Helt enkelt därför det som beskrivs här vad gäller relationer, mål, uttryck, livsmening, känns mer som ett tillstånd än en handling.

Om jag på klassiskt manér ska skissa upp ”storyn” är den följande; trött, hittills framgångsrik fotograf med världen som sitt uttryck för sitt skapande, rotar runt i sitt liv och verkar till och från deprimerad. Alkoholproblem finns med i bakgrunden som övervunnits men återkommer i en fas, starka detaljer.
Han har en kvinna, som han beundrar för hennes ovilja liksom han själv att inrätta sig i ett mer ”normalt” liv. Detta ”normala” upplevs tydligen som ett nederlag istället för en möjlighet. Istället möts dessa personer som fria fläktar, när det passar dem.
Samtidigt som de är sårbara, öppna, bohemiska, fria, så tycks de väldigt instängda, oförmögna att leva med närhet.
Här figurerar också en bror till huvudpersonen som har gjort otrevliga saker. Denne är traditionellt framgångsrik, men får stå med skulden för vad han gjort mot sin fru. Huvudpersonens raseri, i ord, i tystnad, talar avståndet mellan dem.

Huvudpersonen som så ofta (alltid?) i Lundells romaner påminner starkt om författaren själv. Vilket sagts i intervjuer (det lilla jag sett) att författaren irriterar sig på att många tror detta. Det måste förstås inte vara sant, men den språkliga klädnaden och arbetet nedlagt på detta motsäger heller inte dessa påståenden.
Huvudpersonen, Lundells alter ego, får snarast bli en schablon, en relief, där författarens inre liv ska återkastas. Det är ett stilgrepp som jag tror är ett mycket medvetet val. Också för att författaren helt enkelt ”är sådan”. Och vill inte göra om sig, vill inte ”försöka” något annat. Den "evige rockräven", Kerocuac-sökaren, idealist och självförbränning, måste fortsätta dansen, sin rörelse, även om det verkar mörkt.

Jag tycker romanen är trasslig, om än stundtals charmig i sin bufflighet och protest mot samtidens många falskheter och plastiska, missriktade lösningar. Personerna, avlägset fångade, och de inre dialogerna, som svallvågor av oförlösta känslor och försenade, ouppklarade reaktioner och insikter, speglar också denna trasslighet.
Författaren blir bitvis långrandig (genom sin huvudgestalt); surmulen, klagande, irriterad. Samtiden är inte lätt att handskas med. Detta slags upplägg känner jag inte är enkelt att ta till sig, än mindre läsa som en ”rak text”. Den fångar mig inte sådär väldigt mycket, därför den är helt enkelt för upptagen med sin tyngd.
En tanke slog mig i ett avsnitt, att flera sidor skulle kunna göra sig som väldigt vackra, starka dikter. Hinna andas mer och tillgodogöra sig författarens omsorg av denna tomhet. Som kanske rymmer något helt nytt?

Ordrikedomen som exempel på liv, kunde bli väg till försoning, men verkar inte vilja det nu.
Ett till lager på lager. För att nöta sönder bubblan. För att nå fram. Kanske till en ny födelse.


© CMM SoulBooks dec 2011

onsdag 7 december 2011

Spännande och intressant om Sven Hedins äventyr


Författare: Axel Odelberg.
Titel: Äventyr på riktigt. Berättelsen om upptäckaren Sven Hedin.
Förlag: Norstedts
Publ. år: 2008
Sidantal: 619. Inb.
Rec datum: nov 2011
Rec av: CMM

Att ge sig ut på en resa är ofta något lustfyllt och stimulerande, speciellt då man beger sig till främmande mål. Sven Hedin, en av de största upptäcksresandena i Sverige, förmodligen också i världen, reste antagligen inte för att i första hand bli känd eller berömd. Han reste för att utforska hittills okänd mark, sett ur västerlänningens perspektiv.

Boken är spännande och intresseväckande. Inte minst för dess språkliga stil och författarens val av upplägg. Istället för att mer torrt och traditionellt metodiskt beskriva detta omfattande levnadsöde, har Odelberg låtit Hedin tala för sig själv där så varit möjligt. Hedin har enligt författaren nämligen själv återgett tankar och reflektioner, genom sina dagböcker. Hedin efterlämnade Sveriges hittills största arkivmaterial från en person.

Resultatet blir medryckande nästan som en god roman. Detta vill dock författaren samtidigt poängtera inte är avsikten, att ha skapat fiktion. Han betonar att det sakliga innehållet är oreducerat, att han inte lagt till, broderat ut eller hittat på. Allt är källmaterial, men ihopfogat på ett mer sammansatt sätt än tidigare, sägs det i förordet. Författaren säger också att vissa mindre partier varit hittills okända, som lagts in i helheten här.

Hela Hedins gärning är ett intressant öde kring upptäckandet och utforskandet av nya landområden framförallt i Asien, inte minst hans berömda, strapatsfyllda resor i ökenområden som Takla makan och Gobi. Redan från unga år hur han tycks som ”ämnad” eller utkristalliserat målinriktad mot upptäckarens och geografens roll. Men hur han också gjorde så mycket mer. Författade, talade, tecknade och knöt kontakter. Flera av tidens olika centrala gestalter återfinns här på olika sätt. Han kunde uppenbarligen fylla ut sin roll på ett självklart och ledigt sätt, ofta med sitt vetenskapliga kunnande i förgrunden, men likväl som en underhållare, äventyrare och livsentusiast. Senare kom hans alltmer politiska roll att ta över där han ville både spela fredsmäklare, men också försvarare av vissa ideal och tankebanor som det äldre Tyskland skulle representera.

Att Hedin skulle varit naiv och förledd av sin höga ambitionsnivå påstår författaren på flera ställen. Dels under andra världskriget men även tidigare, t ex i utbytet med ryska tsaren och ryska intressen i Asien. Att han tappade fokus för sin grundläggande gärning och av olika skäl lät sitt engagemang spela de tyska intressena i händerna under andra världskrigets spel, har säkert sin grund. Hedin studerade som ung och doktorerade senare i Tyskland och tycks överlag ha fått en stark influens från denna tids äldre former av kulturella ideal, trohet och uppfattning om mod etc.

Dessa kvaliteter var förstås också i viss mån mer allmänt tidstypiska faktorer under den långa period Hedin var aktiv från slutet av 1800-talet. Hedin verkar framförallt ha drivits av romantiska ideal. Och författaren vill vad jag förstår ändå framhålla Hedins banbrytande värv och insatser inom olika områden och därmed också tvätta bort lite av den kanske svartmålande stämpel som dragit ner hans rykte i för stora mått.
Att därför se Hedin främst driven av en självupptagenhet och ambitionslystnad kan också vara förledande, även om det säkert har sin grund också. Detta frammålas som en självklarhet då och då av författaren, ofta i en något raljerande stil, vilket kan kännas lätt skorrande ibland. Men Hedin verkar ju snarast ha drivits av ett patos för något större än bara berömmelse eller uppmärksamhet. Han hade tidigt uppnått viss berömmelse redan som 21-åring när han kom tillbaks till Sverige efter sin första resa till dåvarande Persien. Hans till synes oförtröttliga vilja till nya mål, att rastlöst spåra ”det okända”, verkar ha dominerat i form av ren upptäckarglädje, i alla fall under många år av hans liv.

En annan sak jag funderade en smula på, är författarens förmodligen medvetna stilbrytningsförsök då och då, som eventuellt också hänger samman med en sorts dubbelhet inför Hedins gestalt. Ibland används plötsligt moderna ordval i texten, t ex ”egotrippade”. Kanske för att skingra känslan av för stor högtidlighet, framgångsanda eller idog historisk följsamhet. Det kan vara rätt tänkt, men faller ibland pladask. Har man valt berättartekniken av att frammana just denna ”illusion” – eller välskapade atmosfär av tidsanda – vill man som läsare gärna bevara denna under läsningens gång, tycker jag.
Detta är ingen egentlig invändning, för boken är en ren njutning att läsa i dess genre. Det är bara att hoppas att fler biografi- och historieskrivare kan och vill låta sig inspireras av detta stilgrepp, om än i var och ens egen anda förstås.


© CMM, SoulBooks dec 2011