Författare: Axel Odelberg.
Titel: Äventyr på riktigt. Berättelsen om upptäckaren Sven Hedin.
Förlag: Norstedts
Publ. år: 2008
Sidantal: 619. Inb.
Rec datum: nov 2011
Rec av: CMM
Att ge sig ut på en resa är ofta något lustfyllt och stimulerande, speciellt då man beger sig till främmande mål. Sven Hedin, en av de största upptäcksresandena i Sverige, förmodligen också i världen, reste antagligen inte för att i första hand bli känd eller berömd. Han reste för att utforska hittills okänd mark, sett ur västerlänningens perspektiv.
Boken är spännande och intresseväckande. Inte minst för dess språkliga stil och författarens val av upplägg. Istället för att mer torrt och traditionellt metodiskt beskriva detta omfattande levnadsöde, har Odelberg låtit Hedin tala för sig själv där så varit möjligt. Hedin har enligt författaren nämligen själv återgett tankar och reflektioner, genom sina dagböcker. Hedin efterlämnade Sveriges hittills största arkivmaterial från en person.
Resultatet blir medryckande nästan som en god roman. Detta vill dock författaren samtidigt poängtera inte är avsikten, att ha skapat fiktion. Han betonar att det sakliga innehållet är oreducerat, att han inte lagt till, broderat ut eller hittat på. Allt är källmaterial, men ihopfogat på ett mer sammansatt sätt än tidigare, sägs det i förordet. Författaren säger också att vissa mindre partier varit hittills okända, som lagts in i helheten här.
Hela Hedins gärning är ett intressant öde kring upptäckandet och utforskandet av nya landområden framförallt i Asien, inte minst hans berömda, strapatsfyllda resor i ökenområden som Takla makan och Gobi. Redan från unga år hur han tycks som ”ämnad” eller utkristalliserat målinriktad mot upptäckarens och geografens roll. Men hur han också gjorde så mycket mer. Författade, talade, tecknade och knöt kontakter. Flera av tidens olika centrala gestalter återfinns här på olika sätt. Han kunde uppenbarligen fylla ut sin roll på ett självklart och ledigt sätt, ofta med sitt vetenskapliga kunnande i förgrunden, men likväl som en underhållare, äventyrare och livsentusiast. Senare kom hans alltmer politiska roll att ta över där han ville både spela fredsmäklare, men också försvarare av vissa ideal och tankebanor som det äldre Tyskland skulle representera.
Att Hedin skulle varit naiv och förledd av sin höga ambitionsnivå påstår författaren på flera ställen. Dels under andra världskriget men även tidigare, t ex i utbytet med ryska tsaren och ryska intressen i Asien. Att han tappade fokus för sin grundläggande gärning och av olika skäl lät sitt engagemang spela de tyska intressena i händerna under andra världskrigets spel, har säkert sin grund. Hedin studerade som ung och doktorerade senare i Tyskland och tycks överlag ha fått en stark influens från denna tids äldre former av kulturella ideal, trohet och uppfattning om mod etc.
Dessa kvaliteter var förstås också i viss mån mer allmänt tidstypiska faktorer under den långa period Hedin var aktiv från slutet av 1800-talet. Hedin verkar framförallt ha drivits av romantiska ideal. Och författaren vill vad jag förstår ändå framhålla Hedins banbrytande värv och insatser inom olika områden och därmed också tvätta bort lite av den kanske svartmålande stämpel som dragit ner hans rykte i för stora mått.
Att därför se Hedin främst driven av en självupptagenhet och ambitionslystnad kan också vara förledande, även om det säkert har sin grund också. Detta frammålas som en självklarhet då och då av författaren, ofta i en något raljerande stil, vilket kan kännas lätt skorrande ibland. Men Hedin verkar ju snarast ha drivits av ett patos för något större än bara berömmelse eller uppmärksamhet. Han hade tidigt uppnått viss berömmelse redan som 21-åring när han kom tillbaks till Sverige efter sin första resa till dåvarande Persien. Hans till synes oförtröttliga vilja till nya mål, att rastlöst spåra ”det okända”, verkar ha dominerat i form av ren upptäckarglädje, i alla fall under många år av hans liv.
En annan sak jag funderade en smula på, är författarens förmodligen medvetna stilbrytningsförsök då och då, som eventuellt också hänger samman med en sorts dubbelhet inför Hedins gestalt. Ibland används plötsligt moderna ordval i texten, t ex ”egotrippade”. Kanske för att skingra känslan av för stor högtidlighet, framgångsanda eller idog historisk följsamhet. Det kan vara rätt tänkt, men faller ibland pladask. Har man valt berättartekniken av att frammana just denna ”illusion” – eller välskapade atmosfär av tidsanda – vill man som läsare gärna bevara denna under läsningens gång, tycker jag.
Detta är ingen egentlig invändning, för boken är en ren njutning att läsa i dess genre. Det är bara att hoppas att fler biografi- och historieskrivare kan och vill låta sig inspireras av detta stilgrepp, om än i var och ens egen anda förstås.
© CMM, SoulBooks dec 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar