Ulf Lundell; trött rebell maler runt i samtiden och existensen. Och vill slå hål på bubblan - och födas igen.

Författare: Ulf Lundell
Titel: Allt är i rörelse
Förlag: W & W
Publ. år: 2011
Sidantal: 451. Inb
Rec datum: dec 2011
Rec av: CMM

Jag skriver några rader om denna bok, från två perspektiv. Det ena mer allmänt reflekterande, vilket här får ha sin bas i att jag inte längre är någon stor romanläsare. Jag var det, för länge sedan. Sedan länge har intresset och engagemanget dock drivits mot fackboksinriktningen. Och framförallt böcker inom de områden vi tar upp på denna sida; livsfrågor, helhetstänkande, böcker som vill stötta människans utveckling.
Det andra perspektivet blir mer kring författarens anda och eventuella avsikt.

Frågan är om romanen i allmänhet (och förstås övriga konstarter) kan ses också som ett bidrag till ett ökat medvetande, en ökad utveckling av människans möjligheter och förmågor? Ja, både ”varför inte” och ”självklart”. Det är förstås upp till läsaren, tolkaren, hur läsupplevelsen kan berika kontra också dra ner och påverka på ett negativt sätt.
Det är förstås också beroende på avsikten hos författaren.
Det senare är ett intressant område, som kanske blir belyst ibland på ett allmänt sätt, t ex genom romanens innehåll. En författares bakomliggande intention och dennes inneboende, låt oss säga, längtan, önskan att delge sin omgivning något mer än bara sin person bör ligga bakom varje verk i någon mån.
Många författare värjer sig dock mot detta uttalade förhållande, då det skulle inkräkta på hans/hennes frihet att ”skapa fritt”. Det intressanta tycks vara att få ändå kan skapa fritt. Därför de är uppbundna till sin egna personliga historia som färgar.

Det är ett känt uttalande många författare o konstnärer låtit göra genom tiderna, men kanske ändå mest uttalat i vår tid, att deras ”lidande” förser dem med material att skapa. Detta bär helt klart på sin sanning. Och ska nog vara så för många, att det är deras uppgift att gestalta och kanske samtidigt förnya detta ”lidande”, vad det nu än handlar om. Det är i vissa fall också en kollektiv process, att omvandla och förnya åt kollektivet, om inte annat på undermedvetna nivåer.
Samtidigt skulle ett viktigt steg för många kunna vara att inse sitt behov av egen utveckling och förändring, Som också skulle kunna lösgöra deras skapande till nya nivåer. Det kan man se som komponenter som både tillför en större mening, men också i sin avsikt, även om den missförstås, har sin ton.

Det är också intressant att se hur författare inom olika områden uttrycker sig, inte minst som en spegel av denna tid. Att läsa Ulf Lundell inbjuder inte i kanske någon högre grad att direkt reflektera över människans större möjligheter att ta nya steg. I alla fall inte som jag var inne på här ovan, i direkt uttryckta ordalag.
Om jag får som jag vill, och det kanske inte förf håller med, finns det ändå i denna text och dess energi ett slags stark både vilja och längtan till något annat. Helt enkelt därför det som beskrivs här vad gäller relationer, mål, uttryck, livsmening, känns mer som ett tillstånd än en handling.

Om jag på klassiskt manér ska skissa upp ”storyn” är den följande; trött, hittills framgångsrik fotograf med världen som sitt uttryck för sitt skapande, rotar runt i sitt liv och verkar till och från deprimerad. Alkoholproblem finns med i bakgrunden som övervunnits men återkommer i en fas, starka detaljer.
Han har en kvinna, som han beundrar för hennes ovilja liksom han själv att inrätta sig i ett mer ”normalt” liv. Detta ”normala” upplevs tydligen som ett nederlag istället för en möjlighet. Istället möts dessa personer som fria fläktar, när det passar dem.
Samtidigt som de är sårbara, öppna, bohemiska, fria, så tycks de väldigt instängda, oförmögna att leva med närhet.
Här figurerar också en bror till huvudpersonen som har gjort otrevliga saker. Denne är traditionellt framgångsrik, men får stå med skulden för vad han gjort mot sin fru. Huvudpersonens raseri, i ord, i tystnad, talar avståndet mellan dem.

Huvudpersonen som så ofta (alltid?) i Lundells romaner påminner starkt om författaren själv. Vilket sagts i intervjuer (det lilla jag sett) att författaren irriterar sig på att många tror detta. Det måste förstås inte vara sant, men den språkliga klädnaden och arbetet nedlagt på detta motsäger heller inte dessa påståenden.
Huvudpersonen, Lundells alter ego, får snarast bli en schablon, en relief, där författarens inre liv ska återkastas. Det är ett stilgrepp som jag tror är ett mycket medvetet val. Också för att författaren helt enkelt ”är sådan”. Och vill inte göra om sig, vill inte ”försöka” något annat. Den "evige rockräven", Kerocuac-sökaren, idealist och självförbränning, måste fortsätta dansen, sin rörelse, även om det verkar mörkt.

Jag tycker romanen är trasslig, om än stundtals charmig i sin bufflighet och protest mot samtidens många falskheter och plastiska, missriktade lösningar. Personerna, avlägset fångade, och de inre dialogerna, som svallvågor av oförlösta känslor och försenade, ouppklarade reaktioner och insikter, speglar också denna trasslighet.
Författaren blir bitvis långrandig (genom sin huvudgestalt); surmulen, klagande, irriterad. Samtiden är inte lätt att handskas med. Detta slags upplägg känner jag inte är enkelt att ta till sig, än mindre läsa som en ”rak text”. Den fångar mig inte sådär väldigt mycket, därför den är helt enkelt för upptagen med sin tyngd.
En tanke slog mig i ett avsnitt, att flera sidor skulle kunna göra sig som väldigt vackra, starka dikter. Hinna andas mer och tillgodogöra sig författarens omsorg av denna tomhet. Som kanske rymmer något helt nytt?

Ordrikedomen som exempel på liv, kunde bli väg till försoning, men verkar inte vilja det nu.
Ett till lager på lager. För att nöta sönder bubblan. För att nå fram. Kanske till en ny födelse.


© CMM SoulBooks dec 2011