fredag 16 november 2012

Läraren är en relationsbyggare. Att skapa nytt språk för förtroende och växande


Författare: Anneli Frelin
Titel: 
Lyhörda lärare – professionellt relationsbyggande i skola och förskola
Förlag: Liber
Publ år: 2012
Sidantal: 145. Mjuka pärmar.
Rec datum: nov 2012
Rec av: C Mikael Matthis

Den här boken utandas ett starkt engagemang för lärarrollen och överlag för lärandets process, både sett från läraren och eleven. Hur att skapa bättre förutsättningar för goda utbyten, ökad förståelse, genuin kontakt. Helt enkelt att bygga en relation där undervisningen får hjälp av detta byggande, som ju egentligen handlar mycket om förtroende.

Boken har en akademisk begrundan i sitt utgångsläge, men omsatt i ett utmärkt praktiskt perspektiv. Det är samtidigt ett sådant upplägg som jag vid första snabba genombläddringen slog mig spontant skulle kunna vara en doktorsavhandling. Och det visade sig stämma, boken har tillkommit ur en sådan (2010). Men det är också mycket nyskrivet material som tillkommit, påpekar författaren.
Materialet är sammanställt genom många intervjuer med lärare på alla nivåer inom skolväsendet, från förskola till gymnasiet, även förskolelärare och lärare med erfarenhet från fritids.

Det är ett intressant perspektiv att se lärarrollen ur den relationistiska synvinkeln. Relationism, dvs att alla och allt relaterar och har sin relation, kan i vissa perspektiv ligga mycket nära flera former av helhetstänkande, en ökad medmänsklig helhetssyn. Jag ser det som ett mycket gott tecken att dessa inslag ökar överallt i samhället, inte minst inom skolväsendet.

Anneli Frelin som själv länge jobbat som lärare innan hon inledde sin forskargärning, lägger fram redan i början av boken ett av dess övergripande syften; att skapa ett språk för lärare i denna funktion av relationsbyggande.
Hon kallar det ett ”utbildningsvetenskapligt språk”. Och med det menar hon, tror jag, att skapa ett akademiskt överbryggande som därmed också lägger en ökad förståelse och ett mer långsiktigt inbegripande för detta synsätt även i framtiden.
Här belyser hon också redan i första kapitlet hur lärarrollen på många sätt präglas av ett underförstått kunnande. Det man ofta kallar för ”tacid knowledge” med den engelska termen, som betyder ”tyst kunskap”. Författaren vill alltså tror jag försöka förmedla och påvisa denna bakomliggande kunskap mer tydligt. Och stimulera dig som lärare (inom många olika områden, inte bara i den vanliga skolvärlden) att själv undersöka och förtydliga detta mer konkret, genom språket. Man kan också kalla det för att medvetandgöra dessa processer. Därmed blir de mer verkliga och mer användbara.

Författaren har nämligen fått se och höra att många lärare saknar begrepp och personliga uttryck för hur de vill och kan bygga relationen med elever, oavsett ålder eller ämne. Däremot har de många ord och uttryck för vad de vill att det inte ska vara. Det är en intressant iakttagelse, som nog många känner igen sig överlag i arbetsliv och i det personliga livet.
Denna negationsorientering kan bidra till en ökad svårhanterlighet i lärarens övergripande erfarenhet, men också förstås rent praktiskt i byggandet av relationer med eleverna.
Alla är överens om att relationerna är väldigt viktiga för lärandet, växandet och för trivsel, respekt osv. Men att det saknas en mer självklar personlig förankring för läraren i dennes yrkesroll vad gäller dessa perspektiv.

Överlag blir bilden här väldigt omfattande vad lärarrollen kan innebära. Mest på gott, men kanske också något av ”ont”? Läraren behöver förstås mycket förståelse för sitt breda ansvarsområde. Samtidigt kanske man inte ska överbetona för många ansvarstyngande moment för läraren heller, med risk att skapa en övermäktig upplevelse. Mycket av relationsbyggandet sker förstås i stunden, genom improvisation, som författaren nämner. Saker och ting händer i klassrummet där läraren får använda många förmågor och lita på sin känsla och intuition inte minst.

En lärare kan förstås fungera på många olika sätt. Och i denna utveckling av den egna lärarstilen har relationsbyggandet alltid en central roll, det är helt klart. I denna utveckling blir denna bok en intressant och säkert på många sätt viktig stimulans för många lärare med sina många praktiska infallsvinklar.

© C Mikael Matthis, SoulBooks, nov 2012.

lördag 3 november 2012

En unik bok om själslig gruppträning i den nya tiden


Författare: Alice A Bailey
Titel: 
Lärjungaskap i den nya tidsåldern 1
Förlag: Tibetanens bokfond
Publ år: okt 2012
Sidantal: 755  (40 sid index tillkommer). Mjuka pärmar.
Rec datum: nov 2012
Rec av: C Mikael Matthis


I vår tid blir betoningen alltmer inriktad på grupputveckling. Hur olika slags grupper kan fungera och utvecklas för att skapa mervärde i olika sammanhang. Det vanliga är förstås hur en grupp på en arbetsplats kan lära sig mer dra åt samma håll för att utveckla goda kvaliteter som gynnar deras arbete. Med tiden har dock de mer ensidigt materiella målen börjat bli lite mer kompletterade av hur människans egen utveckling som person också bidrar till arbetet. Och därmed också hur grupper kan förverkliga större syften, som även sträcker sig förbi personliga intressen.

Det här är ingen bok om dessa mer vanligen förekommande typer av gruppträning, utan en helt unik skildring, även inom det andliga nytänkandet idag. Och detta trots att boken är skriven (eller snarare förmedlad) för mer än ett halvt sekel sedan (först publicerad 1944).
Här får vi som läsare ta del av ett mycket spännande och omfattande grupprojekt. En större grupp så kallade ”aspiranter” (flera också så kallade ”accepterade lärjungar”) har förts samman genom sin lärares förfrågan till en längre period under flera år av inre medvetandeträning. Detta material blev också kommunicerat till en allmän publik, vilket blev denna bok. Alice Bailey står som samordnare, men är inte källan vare sig till bokens innehåll eller dess bakomliggande syfte. Det kan vara bra att sätta sig in i detta mer genom att ta del av andra böcker av Bailey.

Bakom boken och hela denna gedigna undervisning till gruppen och till vår tid överlag, till hela mänskligheten, står nämligen en stor lärare som ofta kallas Tibetanen, en av mästarna inom vår planets högre utveckling. Denne har förmedlat till sin kanal, Alice Bailey, via medveten telepatisk kontakt dessa kunskaper. Detta arbete tog plats under ett helt liv, 30 år av ytterst aktivt och nära samarbete, kan vi läsa om på olika håll.
En del uppfattar och har kallat Bailey för ett ”medium”, ett epitet vilket hon själv säger sig ha skytt som pesten (tas upp i hennes självbiografi). För det är uppenbarligen stor skillnad på inriktningen och kvaliteten hos ett medium i vanlig bemärkelse och vad som förmedlas genom en mer tränad, vaken (ingen trans eller liknande) person som tar emot högre information. Vid vissa tillfällen bistår också Bailey framförandet genom att man diskuterar olika lösningar i textens utformning, språkliga alternativ, ibland också hur vissa innebörder kan förklaras annorlunda i förhållande till en västerländsk publik.

Denna träning och dess instruktioner som berättas här på ett väldigt rakt och okonstlat sätt, var inte främst tänkta att bara ge dessa individer den fantastiska förmånen till högre utveckling i sig. Arbetet hade det syftet också förstås. Men i ett större sammanhang. Denna skildring innebär också ett experiment i gruppträning för vår nya tid. Som ska fungera vägledande för andra instanser och framtidsfrågor på längre sikt. Det är ett mycket fascinerande perspektiv.  

Boken är klart och konkret upplagd där också olika innebörder av vad ”lärjungeskap” innebär gås igenom. Det handlar inte om att gå med i någon ”orden” eller något hemligt sällskap eller andlig skola. Utan om individer som nått kapaciteten, den utvecklingsnivån och också möjligheten till opersonligt tjänande, som gör att de kan passa för denna träning.
Här gås också igenom hur denna grupp skapades. Alla deltagare är anonyma och  figurerar med initialer. Dessa initialer är inte hämtade från deras namn, utan från deras specifika själsliga kvaliteter. De var från början tydligen många fler, men under tidens gång blev en samling på cirka 40 personer kvar.

Det handlar inte om någon personlig träning, som många kan tänkas tro vad gäller ”andlig utveckling” i vår tid, utan om ett mer omfattande fokus; att öka integreringen med själsmedvetandet och på sikt skapa en gruppform i energin för högre utvecklingssteg.
Flera av dessa individer var kända under sin tid och är så än idag, många andra helt okända. En uppgift som blivit allmänt känd med tiden, är att en av gruppdeltagarna var en känd psykiatriker som sedermera skapade en mänsklig och själslig utvecklingsskola, en terapiform som idag är relativt välkänd och spridd i världen. 

Det finns hur mycket som helst att koppla vidare till genom detta innehåll. Det bästa är förstås att läsa boken själv. Dess digra format ska inte avskräcka den som är intresserad av andlig utveckling på djupet. En viktig utgångspunkt som kan tilltala många tror jag är just den mänskliga närheten, de många utmaningar och fallgropar som många av oss kan känna igen i våra liv. 
Det gör också att du som läsare får både stor nytta och glädje av dessa instruktioner själv, genom deras levande formuleringar. Också genom deras medburna stora medkänsla och visa tålamod. Samtidigt som de är ytterst praktiska och konkret målinriktade för den högre utvecklingen, både hos den enskilde och för gruppen.

Aldrig tidigare har en sådan typ av undervisning öppet redovisats mellan en lärare av denna nivå och en sådan grupp av dedikerade, men samtidigt väldigt olika och ibland också bångstyriga ”elever”.
Det är en stor glädje att äntligen kunna läsa denna bok i fin översättning till svenska, ett gediget arbete som också visar prov på grupptänkande genom utgivarens försorg.

© C M Matthis, SoulBooks, nov 2012.

(Vi brukar inte ha med länk till utgivaren, men i detta fall rör det sig om en helt ideell verksamhet och med mycket goda syften; Tibetanens bokfond )