tisdag 10 december 2013

Rocky fejsar demonerna – rolig på riktigt


Titel: Rocky fejsar demonerna
Författare och illustratör: Martin Kellerman
Förlag: Kartago Förlag (Bonniers)
Publ. År: 2013
Sidantal: 156. Kartonnage
Datum: nov 2013
Rec. av Nina Matthis


Den här serieboken om Rocky är tjock och stadig, och det lovar gott från första början. På bokomslaget sitter en trött, full, smått förvånad Rocky med vin och öl på bordet framför sig, kisandes mot dimliknande demoner som svävar ovanför hans huvud. Men det belamrade bordet är samtidigt vänligt rosa till färgen, liksom Rockys namn, kärlekens färg…

Vad är det som gör Rocky så underbar? Jag har läst några tidiga album av Rocky, och kan se att hans liv trots allt går framåt. Inte med sjumilakliv men på hans eget ömtåliga, frustande, iakttagande vis. Det är ytterst få böcker jag skrattar högt åt när jag läser dem, men Rocky slår aldrig fel. I denna bok höll jag mig dock till sidan 108. Där brast det. Och sedan var det ljudliga ”ha ha he he” fram till bokens slut.

Vad har hänt med Rocky i denna bok? Han har blivit äldre, typ 40 år, och har lugnat ner sig en hel del. Han måste inte ”passa på” med varenda söt tjej han träffar på krogen. Han orkar inte. Han vågar inte. Han vill inte. Han vet förresten inte riktigt varför han går ut. Han verkar mest hänga med i diverse sammanhang; folk vill ha med honom och han är snäll och förvirrad nog att ställa upp. Vi får hänga med bakom kulisserna i Skavlan, dit han (Martin Kellerman) blev inbjuden. Nervositeten inför tv-inspelningen var hemsk, men han kom dit i alla fall och lyckades klara av det. Men poängen i Rockys värld är förstås inte målet utan själva resan - allt obegripligt mänskligt som händer på vägen, sett genom Rockys hjärtligt komiska lins.

Rocky är enkel, rak och grov. Han försöker inte frisera sig på något sätt, han kan helt enkelt inte – samtidigt känner man hans hjärta. Och det är därför det blir roligt på riktigt. Humor utan värme blir sällan långlivad, men humor med kärlek (medveten eller ej) är som manna från himlen. Man älskar den. Den blir universell, tidlös och framför allt väldigt kul. Det är vägen som räknas, menar Rocky (utan att säga det förstås, men genom sitt gestaltade vardagsliv) och bjuder generöst på sig själv som ett känsligt, varnande och komiskt exempel.

I slutet på boken blir Rocky – överraskande nog - inspirerad av positivt tänkande. Han prövar det i alla fall. Varför inte, liksom. Och det är också rörande på något sätt. Han slutar inte leta, undersöka, testa. Även om hans uppenbarelse är en soffpotatis är hans inre liv hela tiden alert. Vad kan tänkas hända i nästa album? Börjar han meditera? Blir han upplyst? Det skulle inte förvåna mig. Jo, förresten det skulle det.

© N Matthis, SoulBooks dec 13.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar