Tro, dogmer och biologi - om ny genforskning och tankens kraft

Författare: Bruce H Lipton
Förlag: Sorena
Publ. År: 2008 (på eng 2005)
Sidantal: 284. Inbunden.
Datum: 2009
Rec. av: CMM



En annan intressant bok, ”Tro, dogmer och biologi”, kommer från genforskaren Bruce H Lipton, som menar att genetikens budskap i dess etablerade form i samhället idag är felaktig. Vi styrs inte av våra fysiska gener, slår Lipton fast och
tar också upp de bevis han har för detta.
Detta är något jag själv alltid känt en spontan olust och motvillighet att tro på. Det är därför också befriande att ta del av denna expansiva naturvetenskapliga och samtidigt tydligt förklarande redogörelse.

Lipton ifrågasatte: "...inte längre bara Darwins version av evolutionen där ´djungelns lag´rådde, utan också biologins mest centrala dogm - antagandet att generna styr livet. Denna vetenskapliga teori har nämligen en stor skavank: gener kan inte slå på eller stänga av sig själva. Gener är helt enkelt inte självaktiverande. Någonting i omvärlden måste utlösa deras aktivitet".
Lipton kom fram till och förde också fram vetenskapliga belägg för att processen bygger snarare på hur vi använder vår mentala kapacitet. Vår tro och livsinställning återspeglas genom generna aktivering. Denna forskning kallas idag för "epigenetik".

Även om denna uppfattning är en förenkling - för det finns förstås fler lagar än ”tankens skapande” i stunden (t ex lagen om orsak och verkan, även i längre tidsmått) - så är Liptons rön mycket stimulerande och viktiga. Tanken påverkar mycket mer än vad den gängse vetenskapen vill eller kan ta till sig.
Dessa rön är också förankrade i Liptons forskning. Han har påvisat och också fått officiellt vetenskapligt erkännande för sina resultat som han redogör för från sin arbetstid på Stanford. Han lämnade dock till sist hela denna värld, därför han upplevde att han trots gott stöd hos vissa forskare, ändå inte fick tillräckligt gehör.

I den här boken tas också upp den utbredda användningen av psykofarmaka och hur denna kan ersättas med andra former av behandling, här framförallt mer allmänt presenterad genom den egna tankens kraft.
Lipton tar nämligen upp den kända ”placeboeffekten” inom vården. Att en patient sägs ges ett medicinskt preparat som ska ”bota” en åkomma eller ett symtom, men egentligen bara är ett sockerpiller. Och hur många olika patientgrupper ändå tillfrisknar av detta, helt enkelt därför de tror att de tagit medicinen som ska ge den verkan. Detta är ett utslag av tankens kraft, men framförallt det Lipton kallar ”trons kraft”, dvs våra föreställningar och bilder, vad vi uppfattar som ”sant”.



Lipton berättar om en knäspecialist, dr Bruce Moseley, som i en rapport i New England Journal of Medicine (2002) beskriver hur han genomförde ett experiment på en grupp patienter som alla hade knäskador och som alla skulle
opereras. Han ville veta mer vad som verkligen skapade läkning för dessa patienter. Och hans inställning innan var helt klar: ”Alla bra kirurger vet att det finns ingen placeboeffekt i kirurgin”.
Gruppen delades in i tre avdelningar där två av dessa fick två olika sorter, men ändå traditionella behandlingsformer av kirurgi. Den tredje avdelningen fick dock ingen operation alls, utan patienterna fick en lokalbedövning och proceduren
utfördes på ett liknande sätt, men ingen operation skedde egentligen.
Resultatet blev en chock för läkarna. Alla avdelningarna av patienter tillfrisknade – även de med placebo. Detta blev en stor nyhet i media. berättar Lipton.
På liknande sätt skildrar Lipton hur många andra fall av placeboanvändning genomförts, som alla visar samma sak; det vi tror är sant skapar vi också. Detta har också genomförts vad gäller psykofarmakabehandling.

En aktuell not i det sammanhanget, är att svenska socialstyrelsen nu gått ut med att terapi (framförallt KBT inriktning) hjälper bättre än psykofarmaka (Rapport 4/3 2009).
Denna positiva nyhet tycks vara ett led i den nu snabbt förändrade inställningen till dessa ofta beroendeframkallande och biverkningsfyllda och därför ofta destruktiva medel.
KBT och överlag terapi handlar förstås om att skapa nya ”överenskommelser” genom insikt, psykisk kontakt, genom ökad tankeklarhet och en större livsnärvaro. Detta senare innehåll blir faktiskt alltmer använt inom KBT, ofta kallat ”mindfulness”. Även om det är på mer enkla nivåer påverkar detta patienten positivt och inkopplande, inte minst omedvetet. Läkandet finns redan inom människan själv och behöver snarast aktiveras.



Denna innebörd kring placebo eller olika former av mental utveckling kan som sagt nyanseras mycket mer, och ska egentligen inte översättas till ”mirakeltro” tycker jag. Men det hjälper oss att se hur vi är del av något mycket större och att vi också har redskap inom oss kan hjälpa oss mycket mer effektivt än vad som hittills förståtts i samhället och vår tids västerländska kultur.

Det här är en levande bok där Lipton blandar sin forskning med skildringar från sitt personliga liv, sina kriser och tillkortakommanden i relationer, men också hans utveckling genom detta.
Han tycks vilja skapa mer sunt förnuft och verkligt liv inom dessa områden som ofta präglas av en isolerad och också destruktiv livshållning. Många forskare absorberas så till den milda grad av dels sin verksamhet i sig, dels av kraven på ekonomisk styrning och "vinst", att de blir fängslade i sin egen tankeform. Många känner till dessa rön som Lipton och säkert många andra nått fram till, men tror sig vara tvungna fortsätta gå i den traditionella, vedertagna medicinens ledband kring genetikens "allsmäktighet".

Lipton visar på ett enkelt och effektivt sätt kopplingen mellan den fysiska världens grunder (generna) och ett större sammanhang som är livsnödvändigt och som inte går att separera.
Alla intresserade av hälsa, medicin, mänsklig utveckling och samhällsfrågor bör läsa denna bok.


© CM Matthis