Författare: Claes Grundsten
Titel: National parks of Sweden (finns också på svenska)
Förlag: Max Ström
Publ. år: 2009
Sidantal: 299. Inbunden. Storboksformat, fotobok
Rec datum: aug 2011
Rec. av: CMM
Om du tycker om naturbilder och också dras till den specifika känslan som nordisk natur ger, ja då ska ägna en god stund att botanisera i denna specialutgåva, som också kom på svenska sen. Det visste jag inte om då, tyvärr, utan fick hålla till godo med denna engelska version, kanske riktad till turistnäringen i första hand. Bilderna talar förstås samma språk, som myllrar av svensk naturs särprägling.
Här visas också på svenskt tänkande vad gäller naturvård och miljömedvetenhet. Det är hundra år sedan de första nationalparkerna skapades i Sverige och författaren och fotografen Claes Grundsten har hämtat inspiration från dessa under flera år. Här finner vi bilder från många kända platser som ute till havs vid Blå Jungfrun och Gotska Sandön, och Sarek i norr. Men också t ex Stenshuvud i söder, Tyresta precis utanför Stockholm eller Garphyttan i Dalarna.
Det slår mig att bilderna är utpräglat karga på något sätt. Inga blomstrande sommarängar, inga soliga klippor, inget skummande havsbrus. Överhuvudtaget är bilderna hårt styrda mot en sorts urspunglighet, kanske en vilja att avromantisera. Bryta fram det egensinniga och oförstörda i dessa naturens former.
Bilderna drivs så långt i denna teknik, eller om det snarare är en bakomliggande ”filosofi”, ett synsätt, att de blir näranog mystifierande stundtals. Som stenhällerna från Skuleskogen. De glimrar med sin korniga detaljrikedom som skattgömmor i det svaga ljuset, lockande, och ändå så avlägsna för människohänder.
Det finns en respekt i många bilder, så ser jag det i alla fall, för naturen och för det som ska vårdas med ömhet. Vi dras in i en tystnad som går bortanför den moderna människans tidspress och jäkt, envisa hunger efter det ytliga, bortkastandet av liv. Där möter också en djup längtan, inbäddad i det tidlösa.
Det är stiliserat, mer vemodigt vackert än medryckande. Så svenskt, både som ett arv, en dröm. Men också något fullt verkligt, pågående i samspelet mellan människans liv och naturens liv, som så många av oss i norden får ut så mycket av.
Att fånga denna anda, stanna kvar med närvaron. Kanske också i sig själv, ett steg till.
© CMM, aug 2011.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar