Författare: Lennart Lidfors
Förlag: Forum
Publ. År: 1997.
Sidantal: 257. Inbunden.
Datum: höst 1997
Rec. av: Carl M
Många känner till Lidfors genom hans förra roman “Gåvan från stjärnorna” (-91) som blev en stor framgång i bokhandeln och inbjöd till engagerad läsning. Jag läste den två gånger och fick ut mycket av den även andra gången.
Nu när Lidfors återkommer sex år senare med en ny roman i ungefär samma stil är säkert mångas förväntningar höga.
Lidfors har en egen ton, en stil som halvt vetenskaplig, halvt upplevande och psykologiskt orienterar sig fram med en tydlig avsikt. Samtidigt använder han en uppsättning ganska trygga “knep” eller tekniska färdigheter för att fånga läsaren.
I den förra romanen kändes det “rätt”, man lät sig gärna uppfyllas av historien som var tät och medryckande.
Denna gång känns det inte lika självklart, inte så roligt. I alla fall inte större delen av boken - mot slutet är det bättre. Kanske beror det på att den förra boken var mer genomgående självbiografisk, man kände verkligen förf. behov av att skriva om något som låg nära hans hjärta. Denna gång känns motivet mer kluvet, även om det kanske inte är det. Tonen är inte lika öppenhjärtlig, lite mer förströdd, inte lika genuint frågande.
Ändå är det just den “frågande”, sökande egenskapen som förf. tycks främst vilja tilldela sin huvudperson. Kopplingen att huvudpersonen, bokens jag, ska beskriva förf. ges i flera sammanhang. Bl a på sidan 118 sker detta då huvudpersonen plötsligt har en liten utvikning med en medverkande i boken om hur han ska kunna få in ett ämne i boken. Det är ett märkligt sätt att blanda ihop de olika "jagen". Man undrar som läsare varför.
Frågandet som metodbyggnad i en bok är ett vanligt förekommande sätt att fånga läsarens uppmärksamhet, speciellt i denna genre av nytänkande böcker som både ska vara lite andliga, men också spännande eller romanmässigt fängslande. Man känner igen tekniken från t ex Nionde och Tionde insikten av Redfield, Castanedas böcker, Den fredlige krigarens väg, en del av Lobsang Rampas “andliga actionäventyr”.
Det “tricket” innebär inte att innehållet är mindre seriöst, men att stilen är inte så naken som man först kan tro. Man får följa med huvudpersonens vedermödor att sätta sig in en ny verklighet där han eller hon inte får veta allt från början, utan följer en lärare, en undervisning, ett utforskande av minst en så kallad andlig dimension.
Läsaren kan lätt identifiera sig med huvudpersonen, som t ex i Castanedas fall, men även i Lidfors´ historia, framställs som en mer vetenskapligt, intellektuellt inriktad individ, Lite stel och “dum” som allteftersom låter sig övertygas alltmer av de sanningar som skapas och som på sikt framstår som ovanligt mogen och, trots sin egna oförstående inställning, har lätt för att lära och utvecklas fort. Det gör läsaren trygg.
Vad händer i boken? Huvudpersonen forskar i kristaller och är en metodisk, lugn sökare, samtidigt frustrerad och ivrig att finna nya vägar inom dagens utbud av nyandlighet.
Redan efter några första sidor möter huvudpersonen en man som uttalar några mystiska ord efter en fikastund. Så rullar historien på i ett högt, uppskruvat tempo där den ena new-age-aktiviteten efter den andra avlöser varandra.
Huvudpersonen kommer i kontakt med en sorts andlig stiftelse, där olika grader av kunskap används. Huvudpersonen marscherar raskt till tredje graden. Det finns likheter med en loge, inte en frimurarorden, utan mer ett iscensatt minne från de gamla mysterieskolornas sammansättning och kunskapssystem, men i modern tappning.
Han blir också förälskad i en av stiftelsens lärare. Även om detta först beskrivs mer indirekt och i ganska ljumma ordalag är det något som ska leda historien framåt och som utgör ett av bokens samlande slutfaser.
Han genomgår en andlig inre transformation, en kundaliniupplevelse, som förstås är omvälvande. Man frågar sig samtidigt om det är en rättvis skildring av den sanna kundalinin? Det låter för lättvindigt och mysigt. Det här låter som en enklare form av sexenergins förhöjning (som tydligen lätt kan förväxlas med kundalini).
Det är också ett av bokens problem, som jag ser det, och även problemet med new-age överlag (i dess mer tidiga former), att allt går så lätt. Vardagsskildringen, integreringen, närvaron och förståelsen för arbetet med de här sakerna även i det lilla formatet, vart skildras de?
Det är väl helt enkelt inte den här romanens uppgift att göra det - så kan man se det. Samtidigt kan man efterlysa lite mer mer vardagsnärvaro. Varför t ex beskrivs aldrig någon enda människa i alla dessa böcker inom new-age som har barn, som genomgår en andlig transformation och samtidigt lever ett relativt vanligt liv? Jag känner bara till en sån bok, “Befruktelsen”.
Slutet av Den flytande elden är behållningen. Där skildras framtiden som ett löfte, som många idag känner till och som alltfler lever för att skapa, redan nu. Många är redan i den framtiden, som en bro in i den. Det skildras med Lidfors egen känslighet och värme. Och där finns också barnet med, inte så mycket i vardagen, men ändå som en koppling mellan det begynnande, den jordiska förutsättningen och det högre sublima, som förnyar allt.
(En förkortad version av denna text)
© Herkules Utb 1997. SoulBooks 2009.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar