Föra djurens talan

Författare: Mia Mattsson
Förlag: Bokförlaget Forum
Publ. År: 2001
Sidantal: 179. Inbunden
Omskriven: Juni 2001
Rec. av: Carl M

Mia Mattsson använder i sina böcker ett käckt, glatt yttre. Men förstås har hon en djupare insida som kommer fram kanske ännu mer i denna andra bok om hennes arbete som “djurpratare”. Här känns det som hon har tagit flera steg i sin egen process, och berättar mer om sig själv.
I den första boken berättade hon öppet om hur hon kastade sig in i en då osäker och otydlig karriär just på grund av sin övertygelse och starka känsla. Hon verkar ganska snabbt ha nått stor framgång i sitt arbete med att hjälpa människor att förstå sina djur. Många vill anlita henne, inte minst professionellt inom t ex hästbranchen, som hon berättar om här i denna bok. På så sätt är Mia Mattsson en föregångare i Sverige inom djurkommunikation, tillsammans med flera andra namn som kanske inte fått lika stor uppmärksamhet.

En av böckernas stora fördelar är att de visar på att ordlös kommunikation mellan olika livsformer är möjlig och egentligen inte så konstig. Detta “språk” styrs genom bilder och inre förnimmelser; bildmässig, telepatisk, intutitiv, det finns många benämningar på denna form av kommunikation. Min spontana fråga blir varför det är så lätt för människor att förstå och ta till sig just denna form av varseblivining när det gäller djur? Talar vi om ordlös kommunikation mellan människor är det genast svårare och “flummigare”. Men egentligen är principen ungefär densamma. Spädbarn och vuxna t ex kommunicerar omedvetet telepatiskt, något som skulle kunna utvecklas enormt om de vuxna människorna förstod “språket”. Detta är också något som börjar uppmärksammas av forskningen som en viktig fråga.

I denna andra bok fortsätter Mia Mattsson genom sin spökskrivare Bertil Edin att ge oss historier, ibland gripande och ofta intressanta, ur sitt eget liv och från sitt arbete med djur - och människor. För visst måste en del av arbetet handla också om att möta människorna, få dem att öppna sig för en lite större livsförståelse. Det sker bl a genom att lyssna till djurens inre behov som därmed också får en naturlig plats i deras hjärtan. Det tycker jag blir bra beskrivet i den här boken. Det är en process där djuren kanske är en hjälp för människorna att öppna sig mer.

Mia Mattsson tar också upp viktiga och svåra etiska frågor och förhållningssätt i slutet av boken där hon beskriver sitt engagemang för utsatta djur, t ex kamphundar och försöksdjur, men även djur i krigsdrabbade länder.
Hon tar upp den moraliska, ofta för henne tydligen skuldbelagda frågan som många människor ställer till henne, hur man kan hjälpa djur i första hand när så många människor lider i världen. Men är det egentligen det frågan handlar om? Jag ser det som att hjälpa djur, i alla fall på det sätt som visas här, också kan hjälpa människor.

Mia Mattsson avslutar boken med en kort skildring av ett hemskt minne som plågar henne från hennes barndom. Det är både överraskande och lite märkligt att avsluta med detta korthuggna, personligt omskakande vittnesmål, och samtidigt intressant. Det sker lite i förbifarten, på så där lagom avstånd.
Vad är det hon vill förmedla med detta? Att även hon varit utsatt, precis som alla dessa stackars djur (och människor) som får hennes hjälp? Det är i vilket fall något Mia Mattsson vill sträcka ut till läsaren, kanske för att läka själv?