Författare: Melanie Fennell
Förlag: Viva Förlag
Publ. År: 2007
Sidantal: 327
Datum: juli 2007
Rec. av: Carl M
I England kan en läkare skriva ut en bok som recept, berättas i början av denna bok. Denna trevliga idé har också använts med just denna bok. Sedan hur väl resultatet av förbättring eller läkande kan uppskattas efter att ha läst denna bok är förstås svår att mäta. Men varför inte, istället för att bara fortsätta pumpa ut nervlugnande medel.
Det här är en mycket ambitiös bok, kanske lite väl överdriven. Författaren leder utbildning i kognitiv beteendeterapi i Oxford där hon också är forskare. Boken har därför en traditionell vetenskaplig bas, men är ändå ganska lättsamt skriven, vilket är bra med tanke på det digra omfånget. Boken är ändå inte bara omfångesrik, den är också mastig. Den passar den ytterst systematiske personen som vill gå noggrant och kontrollerat till väga med sin personliga utveckling.
I förordet (av en svensk psykoterapeut) sägs att boken ska fungera på liknande sätt som ett “träningsprogram eller en bantningskur”. Denna ibland härligt pragmatiska syn på mänsklig utveckling och problem är så typisk för det kognitiva tänkandet som det bara kan bli, på gott och ont.
Tre omfattande avdelningar bildar bokens grund. De två första går väldigt grundligt tillväga för att förstå mer av vad “låg självkänsla” är för något och vad som skapar låg självkänsla. Den tredje avdelningen med sex kapitel handlar om att övervinna och förändra den låga självkänslan genom olika tankessätt, beteenden och övningar.
Den kognitiva beteendeterapin, som är en idag alltmer populär form av terapi, kombinerar den äldre beteendevetenskapens rön men i en mer omfattande och modern tappning. Tidigare förstod inte beteendeterapin vad “känslor” var eller varför de skulle ha betydelse överhuvudtaget. Detta har den kognitiva beteendeterapin förändrat och tillvaratagit istället för att lämna åt sidan.
Man får också komma ihåg att den kognitiva beteendeterapin uppstod också som en reaktion på den freudianska psykoterapin, som hade blivit cementerande, dogmatisk och svårtillgänglig.
Det positiva med denna kognitiva syn är att man avdramatiserar och normaliserar mänskliga problem. Man för in perspektivet av att mer se dem för vad de är och att de kan lösas rent praktiskt, här och nu. Detta i jämförelse med att behöva ägna många år åt “analys” av barndom etc. Att det sedan finns flera andra infallsvinklar och terapiformer, tas int eupp här.
Att barndomen påverkar är uppenbart, även inom den kognitiva skolan, men synen här är att man genom det aktiva tänkandet och det egna ageradet, kan förändra sina vanor och beteenden och därmed förändra de känslor och upplevelser som påverkar situationen.
Denna grundläggande syn är mycket befriande och frisk. Den kan dock utvecklas en hel del, vilket sker och redan skett i många former som dock den traditionella psykologin inte alltid förstår eller erkänner. Då tänker jag på olika själsliga/andliga traditioner och inte minst idag många moderna tekniker inom personlig utveckling som länge insett och utgår från att våra tankar påverkar vårt liv, vår hälsa, våra relationer osv.
Den kognitiva beteendeterapin får också kritik, hur effektiv den än sägs vara och säkert i många fall också är, och hur mycket pengar den än sägs spara åt samhället genom uppsnabbade vårdprocesser. Kritiken baseras bland annat på att metoden kan vara ytlig, för rationell och att den undviker mer djupliggande problem och behov. Detta tas inte upp i denna bok, men som läsare får jag den känslan ofta när jag försökt undersöka och ta till mig dessa “recept”.
Här handlar det mycket om att systematiskt skapa översikter och förstå sina egna beteenden, inte minst i sin egen tankevärld. Detta kan vara mycket stödjande.
I den här boken ges dock ett överflöd av perspektiv med tillhörande förslag på förnyade beteendemönster. Det är mycket struktur, t ex tabeller över de olika framsteg man kan göra varje dag, hur man kan tänka osv. Men det är så mycket att det blir svårt att ta till sig.
Är man dessutom kanske i en låg fas i livet, kanske deprimerad, så är det inte alltid så lätt att gå igenom digra material för att “hjälpa sig själv”.
Mycket av detta material är känt för dem som “arbetat” med sig själva genom olika självhjälpskurser, nytänkande, nyandlighet osv de senaste decennierna.
Det lite märkliga är hur det kognitiva betraktelsesättet verkar tro eller uppfatta det som att man skapat ett helt “nytt koncept”, helt ur “tomma luften”.
Så är ju inte fallet. Det man gör här, är att föra in dessa värden och förståelsegrunder mer tydlig in i samhället, in bland alla slags samhällsgrupper, vilket gör att dessa tankebanor sprids och förankras ännu mer. Det är positivt.
Samtidigt ser jag fram emot ett större utbyte mellan olika skolor och bakgrunbder än idag, där många fler metoder kan samsas och skapa ökat utbyte.
Flera perspektiv som idag är vanliga och erkända inom både den mer vedertagna psykologin och “folkpsykologin”, saknas i boken vad gäller begreppet “självkänsla”.
Ett sådant är definitionen och urskiljandet av flera olika typer av självkänsla, eller det man ofta brukar kalla “självförtroende” och “självtillit”.
Att ett yttre självförtroende inte alltid är samma sak som en inre självkontakt och förståelse för vem man är i sin egen kärna. Och att det är denna kontakt, denna kärna, som är det som skapar den genuina självkänslan eller självtilliten.
Överlag tas här heller inte upp någon defintiion av vad “självet” är eller kan vara, här behandlas människan snarast som som en redan färdig varelse där beteenden kan bytas ut, ungefär som program i en dator, om man ska hårddra det.
Patienten eller personen som läser detta eller går i terapi tycks alltså inte behöva förstå sig själv mer, inte förstå ett större livssammanhang, inte söka något mer, utan snarast bara skapa förändring för att må bättre.
Detta aningen kortsiktiga mål i mina ögon är säkert helt och fullt tillfredställande för många. Men sen då?, blir min spontana fråga.
Där börjar de djupare stegen.
© Herkules Utb. SoulBooks 2007.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar