onsdag 11 februari 2009

Hundra sätt att tänka - Om Reggio Emilias pedagogiska filosofi


Författare: Tove Jonstoij och Åsa Tolgraven
Förlag: UR
Publ. År: 2001
Datum: jan 2006
Rec. av: Nina Matthis

En bok om barn och lärande att bli riktigt glad av, är Utbildningsradions utgivning av Hundra sätt att tänka - Om Reggio Emilias pedagogiska filosofi. Den är skriven av två producenter och skribenter på UR - Tove Jonstoij och Åsa Tolgraven, och den lilla boken känns lika ljus, levande och lätt att läsa som hela denna filosofi framstår i sig själv.

Denna idag väl spridda och internationellt kända pedagogiska filosofi växte fram i den italienska staden Reggio Emilia efter andra världskriget, då förändringslusten och nytänkandet exploderade på alla möjliga håll i samhället. Några föräldrar ville bygga en ny sorts förskola till sina barn, en mer fri skola som inte uppfostrade “lydiga barn”, vilket de i färskt minne visste kunde leda till fascism och krig. De ville skapa en annorlunda förskola och blev snart uppsökta av en intresserad folkskollärare med namn Loris Malaguzzi, som gärna ville bygga denna förskola tillsammans med föräldrarna.

Detta var starten. Senare, 1963, när denna förskola spritt sina radikala idéer i staden, öppnade de första kommunala daghemmen i Reggio Emilia. Malaguzzi fick uppdraget att utveckla förskolorna efter sina egna tankar och idéer, som framförallt handlade om att ge barnen makt i deras läroprocesser. Men denna pedagogiska filosofi är mycket mer än så. Dess grund bygger på en självklar tillit till barnet som en högst kompetent och godhjärtad varelse, som önskar delaktighet, samarbete och att lära sig saker.

“Reggio Emilia är förändring”, lyder en rubrik i boken, och bland annat detta förhållningssätt gör att Reggio Emilia känns som en framtidens filosofi. Denna sorts förändring innebär ett vaket lyssnade till barnens sätt att forska, lära sig och lösa problem. Pedagogernas viktigaste förmågor och funktioner handlar inte om att följa en metod, utan att följa barnen och upptäcka världen tillsammans med dem. De vuxna styr inte lärandet. Barnen styr sitt eget lärande, medan de vuxna ställer frågor, försöker förstå barnens synvinkel, undrar ett och annat och väntar in barnens egna lösningar.

På så vis lever (och arbetar) barn och pedagoger i ett evigt pågående nu. I detta ömsesidiga nu, upptäcker de världen på nytt, om och om igen. De undersöker, lyssnar, känner, prövar, tittar, och i detta växelspel skapas en levande energi, som även får pedagogen att känna att hon/han stimuleras och växer.
Magaluzzi, som dog 1994, lämnade inga böcker på sin barn- och livskunskap efter sig, vilket också kan verka talande för hela filosofin: Allting lever och förändras och det viktigaste vi kan ge varandra är vår närvaro och kontakt i detta nu. Det är här och nu “det händer” - det magiska, som alla människor oavsett ålder får sann glädje utav.

Det som kännetecknar Reggio Emilia är även deras dokumtentation av allt de gör och forskar kring. Det fotograferas, målas, filmas och görs utställningar - inte bara på förskolan utan även i staden. Barnen ska känna sig delaktiga i samhället också, uppleva att de syns och kan påverka den större världen som finns utanför förskolans område. Barnen i Reggion Emilia är dessutom vana vid att världen kommer till dem och hälsar på - tusentals pedagoger reser dit årligen för att se och lära av denna omtalade förskola.

Miljön är också viktig. Förskolorna är ritade på ett särskilt vis med mycket ljusgenomsläpp och genomskinlighet - mycket fönster och stora utrymmen. Möblerna är fina och anpassade för barnens behov. När jag läser boken får jag en känsla av att allt som rör Reggio Emilia egentligen är besjälat, vackert och fyllt med respekt - ja, helt enkelt livsförhöjande på livets alla viktiga områden, som om de ville bjuda in “himlens änglar” till sin förskola.

Jag rekommenderar verkligen denna bok till alla som är intresserade av nytänkande inom pedagogik. Reggio Emilia har ett slags seende som lever och andas och söker nya vägar på ett befriande sätt. Såhär säger Vea Vecchi, pedagog och rådgivare från Italien: “Med andra pedagogiska riktningar är det kanske så att de har velat vidarebefordra sina redan utformade idéer till andra, medan vårt padagogiska tänkande går ut på att kommunicera med andra, på att utvecklas i dialog med andra.”

Det är inte underligt att många svenska förskolor inspireras av Reggio Emilia. Sedan slutet på 70-talet har över 3000 svenskar rest dit, vilket är fler än från något annat land. Sverige är ju av tradition ett “barnland” och är känt bl.a för den höga kvaliteten på sina barnböcker. Kanske passar denna levande pedagogik oss svenskar. Man kan ju hoppas. Men då får vi också kämpa mot politikers fantasilöshet och vår egen försiktighet. Eller som Birgitta Forsman, en svensk pegagog, säger i boken: “Reggio Emilia har blivit lite inne. Men skall det vara något värt måste man gå till botten med allt och då finns det inga genvägar”.

© Herkules Utb. 2006, SoulBooks 2009.

1 kommentar: