Ordet är ditt - om skrivande, psykologi, att uttrycka sig

Författare: Patricia Tudor-Sandahl
Förlag: Wahlström & Widstrand
Publ. År: 1997.
Sidantal: 227. Pocket.
Datum: Jan 2002.
Rec. av: Carl Mikael Matthis


Det här är en lättsam bok om allmänna psykologiska ämnen och samtidigt om konsten och värdet i att skriva.
Den har en villig ton som drar med sig läsaren i sitt flöde av ofta kvicka och sällan tråkiga tankebanor. Ändå figurerar dessa tankebanor ofta i dagens populärpsykologiska litteratur och börjar därför te sig lite slitna, om de inte sätts in i nya sammanhang eller djup.
Det sammanhang som presenteras här är lågmält, tydligt och ändå genomförbart presenterat i en inspirerande ton (på sina ställen).
Det handlar om hur vi alla kan använda vår inre formuleringskonst, våra ord, för att uttrycka oss själva med. Författaren föreslår bl a att vi ska skriva om våra liv. Det har hon själv gjort och fått ut mycket av, berättar hon. Det känns som en spännande tanke, om än ganska krävande kanske för en stressad storstadsmänniska?

Men bara att sitta ner med sig själv och formulera sig litegrann, sina känslor, sina tankar, sina minnen, rädslor och förhoppningar, räcker en bra bit, tycker jag. Det kan denna bok säkert inspirera många till, tror jag.
Samtidigt som denna bok ser ut att vilja vara en näranog praktisk handbok i konsten att skriva, i alla fall under dess andra hälft, så är den snarast en psykologisk livsfilosfisk betraktelse över olika ämnen i våra liv.

Detta skapar något av ett litet dilemma för denna trevliga bok. Som läsare får man förstås själv bestämma vad man vill fokusera på. Jag märker att jag inte är speciellt intresserad av själva skrivkonstens funderingar, anmodanden och inspirationsförlag, även om dessa är goda. För mig ter de sig i många fall som de vänder sig till en ny skrivande person. Och där kanske författaren skulle vunnit på att hålla sig till den mer renodlat psykologiska infallsvinkeln där hon berör hur skrivandet kan fungera “terapeutiskt” och personligt stärkande? Men det är inte säkert. En person med ett stort önskemål om att börja skriva kanske får ut väldigt mycket av detta. De sista kapitlen i boken går in direkt på hur skrivandet kan gestalta sig, dess vedermödor och utmaningar, men framförallt dess poänger, lockelser och känslomässiga rikedomar.
Kapitlen från början till mitten byggs upp omkring hur vi som människor har mycket att tillvarata inom oss, genom att utvecklas och kunna möta oss själva, kortfattat uttryckt.

Författaren har en yrkesgrund som psykoterapeut, inom den psykodynamiska inriktningen vad jag förstått. Hon tar samtidigt med många exempel på den mer relationsinriktade psykoterapins bakgrunder, t ex Martin Buber och hans sympatiska mötesorienterade psykologi.
Överlag har författaren fyllt sin text till bredden med citat och hänvisningar till vad andra skrivit och tänkt. Det är en aspekt som jag har lite svårt för i den här boken. Det blir för många tankestreck som leder än hit, än dit, trots den röda trådens trogna bana. Många amerikanska böcker är tekniskt uppbyggda på detta sätt inom liknande genrer. Och en traditionellt akademisk publik uppskattar säkert detta, själv är jag mer intresserad av det genuina tonläget och författarens egna upplevelser.

Och jag tycker att här finns också en definitivt egen ton hos författaren. Den rösten kommer snarast till uttryck mellan de många citaten, speciellt i vardagsskildringarna och i de mer personligt nära berättelserna.
Det är en ton som ofta känns ödmjuk och samtidigt riktad och nyfiken. Det är en ton som jag samtidigt tycker utandas ett ännu större livsutrymme, kanske fler kunskapsområden och tonlägen där fler dimensioner och uttryck ryms?
De kanske finns tydligare uttryckta i hennes andra, tidigare böcker?
Jag får se vad jag kan hitta.


© Herkules Utb 2000, SoulBooks 2009.