Författare: Fredrik Lindström
Titel: När börjar det riktiga livet?
Förlag: Bonniers
Publ. år: 2011
Sidantal: 212. Inb.
Rec datum: dec 2011
Rec av: CMM
Jag gillar Fredrik Lindströms tv-gestaltningar. Och var därför nyfiken på hans litterära uttryck, hans funderingar. Den här boken är en fristående uppföljning efter en tidigare novellsamling för 10 år sedan (som jag inte läst).
Det här är en liten bok med fjorton stycken novelltexter. De har det gemensamt att de beskriver en sorts valhänt vardag för deltagarna i berättelserna. Det är som en sorts förvirring, men inte påkallad eller uttryckt, utan mer återhållen.
Detta beskrivs ofta, liksom Lindströms kända tv-dyk in i den svenska ”folksjälen”, som olika attribut för hur svensken är, hur ”vår” vardag är. Att man inte buar på en teaterföreställning t ex. Nej, var gör man det? Och om man gör det, är det då ett tecken på mer frihet, glädje, sanning?
Jag vet inte, men för mig känns de här mallarna kring ”normalt-onormalt” och ”svenskt-osvenskt” aningen färdigmalt nu. Det är ett intressant ämne, men behöver då få fler infallsvinklar. I Lindströms anda hålls ungefär samma form. Det är säkert många som uppskattar det, likhet ger trygghet och igenkänningsfaktor. Men det riskerar också bli upprepning.
En annan sorts eventuell upprepning blir också i novellen ”Eftermiddagar i parken” som tycks direkt hämtad från en scen i filmen ”Känd från TV” (för övrigt väldigt bra) som Lindström skrev manus till och också regisserade, om jag inte minns fel.
Visst är det träffsäkert på sina sätt i denna novellsamling, och lätt humoristiskt på vissa ställen. De försiktiga människorna som är så måna om sina senaste inköp. Att det ska vara så korrekt. T ex de som installerat allt det senaste med ett nytt kök.
Alla de som brottas med sina olika känslor, ofta av skam, verkar vara en återkommande ingrediens. Men inte så att jag skrattar direkt.
Visst kan vi känna igen oss i detta tillstånd, absolut, på olika nivåer. Att vänta på det mer "verkliga". Det är en bra bild och säger en del. Och detta rymmer existentiella frågor i sin fördjupning. Och kanske blir det en fråga för läsaren, som kan beröra, hoppas det. Jag tycker det känns som Lindström inte riktigt tar tag i möjligheten att nå dit ändå.
När Lindström får framträda/uppträda tar han spontant ett annat slags utrymme, förmodligen genom att vara sig själv. Där får hans humoristiska ådra men också hans tankfullhet bättre plats.
Det finns något lätt sorgesamt i dessa beskrivningar av en ganska tom, icke-verklig verklighet. Som att författaren beskriver en hinna. Kanske också i sig själv? Men det blir inte personligt ändå, ingen direkt anknytning till den egna känslan. Att vilja vidare, att vilja förändring. Det är mer ett återhållet betraktande. Men med en glimt i ögat och en sorts, kanske medkänsla eller förnuftig förståelse, att det ändå är ganska ok som det är.
Samtidigt blir min känsla lite av ett utrop; Men hallå – livet pågår ju för fullt!
© CMM SoulBooks, jan 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar