Chefen som coach – glädje, stöd, men också utmaningar

Författare: Lena Sobel och Sören Holm

Titel: Chefen som coach. En praktisk handbok i det nya ledarskapet.

Förlag: Liber förlag


Publ år: 2012

Sidantal: 149. Mjuka pärmar.

Rec datum: nov 2013

Rec av: C Mikael Matthis

Den här boken vill fylla ett tomrum, säger författarna redan i inledningen. Och hävdar att det inte finns någon liknande titel sedan tidigare. Frågan är om det stämmer? Nog finns det en uppsjö böcker kring coaching för chefer ändå? En som jag tänker på direkt just nu är ”En-minuts-chefen” av Ken Blanchard, som utkom redan 1983 på svenska med flera uppföljare under åren. Utan att nämna just denne författare som specifikt värdefull i sig, är dessa idéer ändå ganska väl spridda vad jag förstått.

Oavsett detta, vad vill då denna bok och hur fungerar dess budskap? Det är en väl strukturerad och förenklad bok som andas välvilja och starkt engagemang. Texten har ett genomtänkt flyt och andas fin optimism och övertygelse, nästa lite som en sorts ”tro” om än inte religiös förstås. Här finns nog ett genuint människointresse, inte bara uttänkta formler utan också prövade och grundade metoder.

Samtidigt kan det dock bli ganska förenklade former som ska guida. Det är lite väl snabbhets-premie över dessa tankar ändå, tycker jag. Hur ska chefen hinna växa och förankras med denna uppgift? Hur bra fungerar denna typ av snabbhets-coaching för djupare svårigheter och konflikter på arbetsplatsen?

Att motivera personal och medarbetare att bli mer självständiga, agera mer fritt och sunt på eget bevåg, är förstås toppen. Inte minst för medarbetaren som känner mer förtroende, självtillit, samarbetslust. På så sätt är detta en glädjespridare också, kan jag tänka mig.

Samtidigt, hur ”paradisiskt perfekt” detta än sägs vara, som författarna snabbt och tydligt redogör för redan i början av boken, kan vissa svårigheter finnas med. Detta tas till viss del upp i boken, men enbart flyktigt. Denna strategi att chefen som coach kan känna sig ganska överhopad med goda förhållningssätt, som urartar i ”krav”. Kanske ensamhet, utsatthet, hur ska han/hon hinna med allt? Där finns inga direkta tips kring detta.

Hur ska chefen lära sig balansera mellan sin ledarroll, som ju också handlar om att vägleda, ge tydliga mål, stå upp för sina åsikter etc, och samtidigt vara som en ”vän” och fungera som coach, som dock samtidigt inte får ge råd eller anvisningar eller förslag, som denna coachingmodell bestämt förespråkar. Det låter aningen svårsmält.

Många chefer springer på kurs efter kurs, men vad jag också fått höra från olika chefer genom åren är det inte helt lätt att implementera dessa kunskaper mer på djupet – i dem själva. Det räcker sällan med att bara ”tänka” dessa tankar, utan också att lära sig känna in en annan människa i en rad olika situationer. Därmed också, förstås, att lära känna sig själv mer, för att kunna ge referens, ha stöd i sin egen erfarenhet. Annars är risken att det blir mycket fina, men mer tomma ord.

På ett sätt kan det nog vara både effektivt och fördelaktigt att dela upp dessa roller istället för att blanda dem för mycket i en och samma arbetsroll. I denna bok framställs dock chefen som att denne lätt och smidigt skulle kunna hoppa in i denna roll på nolltid. Guida, stötta och få personalen med dess behov och svårigheter, inte minst personligen, att ta fram sina färdigheter genom att ställa några frågor. Det fungerar säkert för vissa i mer konkreta arbetssituationer, men överlag tror jag det tar längre tid att bygga upp förtroende, närhet, sann förståelse.

Denna bok vill vila på traditionell coachning där man använder frågorna som styrmedel för att personen själv ska kunna aktivera och ta fram sina kunskaper, sin kraft och sina förmågor att förnya sig. Detta är mycket gott i sig, helt klart. Det är steg på vägen, vilket är positivt. Men är det ”hela” lösningen? Jag tror det behövs ett breddat utbud av tjänster och utforskande, också inom olika former av coaching inom detta område. Hur kan man nå ännu bättre resultat för växande, också som privatperson, genom ett större helhetstänkande?

© C M Matthis, SoulBooks nov 2013.

Stretching som karriärsbyggare

Författare: Charlotte Hågårds

Titel: 
Alla har talang.

Förlag: Forum

Publ år: 2012

Sidantal: 270. Inbunden

Rec datum: okt 2012

Rec av: C Mikael Matthis

Ska vi bli bra på något får vi lov att träna på det, är den enkla grundsatsen i den här boken av karriärscoachen och författaren Charlotte Hågårds. Därav min rubrik här, som författaren också nämner någonstans, att vi behöver stretcha oss själva för att nå dit vi vill.

Jamen, så är det förstås. I alla fall på ett enkelt plan. Speciellt om man som många författare och föreläsare inom denna genre gärna använder sig av idrottsprestationer som en måttstock och dess symbolik.

I dagens tränings-Sverige blir detta modeord också en värdering. Tänj mer på dina gränser, pressa på, jobba mer, orka mer, slit mer. Nja, hur bra låter det egentligen? I positiv bemärkelse är ”alla kan” ett uppfriskande, glatt, stimulerande tänk. Men om man går lite djupare, inte minst i den tid vi lever i nu med många andra behov i samhället för många människor, verkar fler komponenter samtidigt behövas. För vad händer med vårt inre - och med kroppen - om vi mest bara ska "pressa på"?

Hågårds menar att vi genom rätt stöd, rätt lyssnande till våra intressen och vad vi brinner för, kan utröna vad vi bäst passar för. Genom att ta reda på mer vad vi vill, men också vad vi har talang för, kan vi bli mer lyckliga och framgångsrika.

Hon vill berätta hur vi kan göra för att bli bättre på det vi redan kan, men kanske inte törs lita på eller se mer fullt ut. Och därmed att vi ska kunna tillvarata de kvaliteter och möjligheter vi har, även i yrkesmässiga termer. Också för att skapa inkomst (eller mer inkomst, ofta ett mål i sig i dessa sammanhang). 

Detta har sina verkligen genuina poänger och sin fulla sanning. Människans möjlighet att skapa är enorm. Sedan är frågan om vi kan vinna ”all framgång” - vad det nu är? - genom enbart personlig vilja, genom främst materiella mål, genom dessa punktföreskrifter, personligt svettande, den typen av träning?

Och också frågan om vi verkligen vill det? Hur många vill fortsätta i den gamla stressjakten som tyvärr också skapar så många problem för många i samhället?

Hågårds säger att vi inte ska lägga krut på att ta reda på vad som stoppar oss, utan ta fram det vi är bra på. Det är sant och låter bra. Uppmuntran till exempel på arbetsplatsen istället för negativa utgångspunkter. Lyssna mer på barnet i skolan, se individens tillgångar, inte enligt ”mallen”.

Men i livet i helhet kan det också bli ett trångsynt resonemang. Alla människor möter ju ändå sina begränsningar och svårigheter då och då. Och växer också genom det! Syftet och poängen med dessa faser  är ju snarast att vi utvecklas genom dem.

En poäng är när Hågårds hävdar, att vår DNA inte på långa vägar kan vara grunden för våra talanger. Detta tror jag det ligger väldigt mycket i. Modern DNA-forskning har kommit fram till att vår grundgenetik är väldigt enkel. Alltså finns fler komponenter, fler ingångar till vad som skapar en människa och hennes personlighet, förmågor, tillgångar, kvaliteter.

Men var kommer verkligen dessa förmågor ifrån i så fall? Ja, Hågårds säger att Mozart mest fick det från sin goda omgivning, en fin uppväxt där han stimulerades tidigt att ägna sig åt musik. Men det förklarar knappast något av hans genialitet och den tidlöshet varigenom hans musik når fram genom århundradena. 

Hågårds hävdar att många kan bli lika stora som Mozart idag genom Suzuki-metoden (en inlärningsmetod inom musik). Säkert på vissa sätt, rent tekniskt. Men det handlar ju knappast bara om inlärning, effektivitet eller upprepning. Det finns många fler nivåer av mänskligt medvetande och vad dessa kvaliteter står för. Inte som en ”tro” utan som reella inflytanden. Det är sant att vi kan alla uppnå enormt mycket, men knappast utan att ha anlag med oss. Om det inte är generna eller bara miljön, vad är det då?  

Kanske måste det handla om ett större livsperspektiv ändå? Jag tror det. Och där hade det varit både spännande och givande om Hågårds hade tagit upp detta, på ett eller annat sätt.

Sammanfattningsvis, hur fungerar denna bok som inspiration? Ja, spontant tror jag författaren brinner för sin sak, att hjälpa människor där de är i sin praktiska vardag. Samtidigt känns det som boken kunde vunnit på ett mer omfattande perspektiv. Lämna en viss stelbenthet, vara litet mer öppen för fler livsfrågor. Det är ju ändå det som det handlar om; genuin utveckling, något som Hågårds också pushar för på sitt sätt. Det här kan förstås vara en bra handbok för den som är ny i dessa frågor. Men kanske med lite mer glöd - var är den, undrar jag? Kanske kommer den mer fram i ”live”-formen?

© C Mikael Matthis, SoulBooks, okt 2012.

Kognitiv coaching i det lilla formatet

Författare: Irene Oestrich och Frank Johansen
Förlag: Liber
Publ. År: 2007
Sidantal: 158
Datum: juli 2007
Rec. av: CMM


I denna enkla, men effektivt upplagda lilla skrift, författad av två danskar, får läsaren stifta bekantskap med en rad grundläggande tekniker och tankesätt som är utmärkande både för coaching och för den kognitiva metodiken.
Kognitiv terapi som ökat starkt i popularitet det senaste decenniet i västvärlden, har starka inslag av coachingtekniken. Båda utgår från att betona det möjliga och det friska istället för att utgå från det problematiska och det som kan anses vara svårt eller sjukdomsklassat. Detta är en sund inställning i sig. Samtidigt blir ofta dessa redskap aningen lättsmälta, beroende förstås på i vilken tappning som de framförs i.

Här tar författarna ugångspunkt i det kognitiva beteendeterapeutiska synsättet och anser detta vara en primär och angelägen grund för all coaching. Det är förstås en sanning som inte ska tolkas för bokstavligt. Coaching eller stöd genom samtal kan ju genomföras på så många olika sätt och behöver förstås inte ha en kognitiv grund.

En god poäng av förf är att man vänder sig redan i början av boken emot de ofta väl snabba lösningsmodeller som näringslivets coaching ofta erbjuder. Man poängterar att personlig utveckling kräver engagemang och en genuin önskan att verkligen förändras, inte bara skrapa på ytan. Denna definition kan därför vara fruktbar för många coacher inom detta segment, som inspiration att gå lite djupare, kanske med hjälp av denna bok.

Här får läsaren en översikt av praktiska redskap, förmedlade på ett mer traditionellt vetenskapligt psykologiskt sätt. Stor tonvikt läggs på hjärnans betydelse och fysiska neurologiska reaktionsmönster. Detta gör framställningen bitvis något omständlig och torr, med olika schematiska bilder och tabeller (vilket överlag tycks vanligt i den kognitiva litteraturen).
Språkmässigt är dock innehållet presenterat mer rappt, renodlat och bitvis stimulerande. Det finns en ton i boken som jag härleder till det danska temperamentet som jag upplever uppfriskande och också stärkande. Den danska “energin” kan vara lite mer rakt på och viljefull i sina bästa lägen.


© Herkules Utb 2007, SoulBooks 2009.

Byron Katie - Film om bitterhet och svartsjuka

Filmtitel: Byron Katie - Resentment & Jealousy
Förlag: Fönix musik & film
Publ år: 2007 på engelska, i översättning 2009.
Speltid: 60 min
Subtitles: Ja, alla nordiska språk. Engelska grundspråk.
Datum: okt 2009
Rec. av: Nina Matthis


Det finns många andliga lärare som talar om inre tillstånd av frid och villkorslös kärlek. Byron Katie är en av dem. Det som skiljer henne från de andra är att hon har hittat fyra enkla frågor som man kan ställa sig själv, för att uppleva en befrielse. Hon säger själv att hon visar hur man kan göra, för att uppleva inre frid. Så hon ser sig nog snarare som en ”mental praktiker” än som en andlig lärare eller guru. Hon brukar säga att hon är en vanlig kvinna som helt enkelt upptäckt hur man kan slippa lida.

Att hon går sin egen väg är helt uppenbart. Allt hon lär ut vilar på hennes egen erfarenhet av en långvarig depression, ett andligt uppvaknande och av insikten om de fyra frågorna - som avslöjar de negativa tankarna, och så att säga vänder på dem. Före det plötsliga uppvaknandet var hon en helt vanlig (fast deprimerad) gift kvinna med tre barn och eget företag. Hon var inte alls andligt intresserad utan snarare destruktivt självupptagen, vilket gick ut över hela familjen. Hennes egen historia kan låta fantasisk, och många undrar: Kan man nå Byron Katies medvetandetillstånd utan ett radikalt uppvaknande (som hon upplevde)? Eller räcker det med att ställa sig de fyra frågorna vid behov?

Byron Katie menar att alla kan finna inre frid genom dessa frågor. Och hon har förstås rätt. Dessa frågor ”vänder på” negativa tankar, och utan dessa tunga tankar känner vi oss genast befriade, och kärleken sipprar fram och uppfyller oss. Och det är gott nog! Sedan är den medvetande-expansion som Byron Katie upplevde, förstås inte var mans erfarenhet. Hennes plötsliga och omvälvande medetandeförändring (där hon även fick insikt om frågorna) är vad många kallar en andlig transformation. En sådan transformation är individuell på så vis att den sker när det ”är dags” för en människa att ta detta inre kliv. Det innebär en genomgripande kontakt med det egna högre jaget (själen), som förändrar oss i grunden.

Själv säger hon att hennes liv (sedan uppvaknandet) handlar om tacksamhet och tjänande. Och hon har sedan början på nittiotalet rest runt i världen och hållit seminarier, där hon lär ut de fyra frågorna som hon kallar The Work. Det har också spelats in många filmer från dessa seminarier, och denna film Resentment & Jealousy (i översättning "förbittring och svartsjuka"), är en av dem.
Det som skiljer denna film från mycket annat inspelat material med Byron Katie, är att den håller en hög teknisk kvalitet. Det är alltså ingen darrig kamera eller skrap med stolar, utan filmen kan ses i lugn och ro utan sådana störande element. Och det är njutbart.

I Resentment & Jealousy, som har svensk text, tar Byron Katie upp två personer på scenen som hon gör The Work med. Den första kvinnan är bitter på sin väninna och den andra kvinnan lider av sin svåra svartsjuka. Särskilt gripande är den senare, som tycks vara hopplöst svartsjuk på sin partner. Hon får, vägledd av Byron Katie, undersöka sina smärtsamma tankar.
Men hon kan, trots sin goda vilja, inte vända dem så lätt. Och det är inte så underligt. Det uppstår ofta som en inre kamp när det gäller att lämna den smärta man så gärna vill bli av med, eftersom den smärtan samtidigt blivit en sorts identitet. Vem är man egentligen utan dessa gamla känslor och tankar?

Filmen visar tydligt kampen mellan det gamla sättet och det nya sättet att tänka för den unga, svartsjuka kvinnan. Men det hela får sin vändning på ett överraskande sätt: När Byron Katie är färdig med sitt arbete, är det fortfarande lite oklart hur pass djupgående verkan metoden haft. Svaret kommer i stället efteråt, som text, i ett mycket kärleksfullt skrivet brev till Byron Katie från kvinnan.


(Finns till försäljning på www.herkules.nu)

© SoulBooks, Nina Matthis okt 2009.