Ulf Lundell; trött rebell maler runt i samtiden och existensen. Och vill slå hål på bubblan - och födas igen.

Författare: Ulf Lundell
Titel: Allt är i rörelse
Förlag: W & W
Publ. år: 2011
Sidantal: 451. Inb
Rec datum: dec 2011
Rec av: CMM

Jag skriver några rader om denna bok, från två perspektiv. Det ena mer allmänt reflekterande, vilket här får ha sin bas i att jag inte längre är någon stor romanläsare. Jag var det, för länge sedan. Sedan länge har intresset och engagemanget dock drivits mot fackboksinriktningen. Och framförallt böcker inom de områden vi tar upp på denna sida; livsfrågor, helhetstänkande, böcker som vill stötta människans utveckling.
Det andra perspektivet blir mer kring författarens anda och eventuella avsikt.

Frågan är om romanen i allmänhet (och förstås övriga konstarter) kan ses också som ett bidrag till ett ökat medvetande, en ökad utveckling av människans möjligheter och förmågor? Ja, både ”varför inte” och ”självklart”. Det är förstås upp till läsaren, tolkaren, hur läsupplevelsen kan berika kontra också dra ner och påverka på ett negativt sätt.
Det är förstås också beroende på avsikten hos författaren.
Det senare är ett intressant område, som kanske blir belyst ibland på ett allmänt sätt, t ex genom romanens innehåll. En författares bakomliggande intention och dennes inneboende, låt oss säga, längtan, önskan att delge sin omgivning något mer än bara sin person bör ligga bakom varje verk i någon mån.
Många författare värjer sig dock mot detta uttalade förhållande, då det skulle inkräkta på hans/hennes frihet att ”skapa fritt”. Det intressanta tycks vara att få ändå kan skapa fritt. Därför de är uppbundna till sin egna personliga historia som färgar.

Det är ett känt uttalande många författare o konstnärer låtit göra genom tiderna, men kanske ändå mest uttalat i vår tid, att deras ”lidande” förser dem med material att skapa. Detta bär helt klart på sin sanning. Och ska nog vara så för många, att det är deras uppgift att gestalta och kanske samtidigt förnya detta ”lidande”, vad det nu än handlar om. Det är i vissa fall också en kollektiv process, att omvandla och förnya åt kollektivet, om inte annat på undermedvetna nivåer.
Samtidigt skulle ett viktigt steg för många kunna vara att inse sitt behov av egen utveckling och förändring, Som också skulle kunna lösgöra deras skapande till nya nivåer. Det kan man se som komponenter som både tillför en större mening, men också i sin avsikt, även om den missförstås, har sin ton.

Det är också intressant att se hur författare inom olika områden uttrycker sig, inte minst som en spegel av denna tid. Att läsa Ulf Lundell inbjuder inte i kanske någon högre grad att direkt reflektera över människans större möjligheter att ta nya steg. I alla fall inte som jag var inne på här ovan, i direkt uttryckta ordalag.
Om jag får som jag vill, och det kanske inte förf håller med, finns det ändå i denna text och dess energi ett slags stark både vilja och längtan till något annat. Helt enkelt därför det som beskrivs här vad gäller relationer, mål, uttryck, livsmening, känns mer som ett tillstånd än en handling.

Om jag på klassiskt manér ska skissa upp ”storyn” är den följande; trött, hittills framgångsrik fotograf med världen som sitt uttryck för sitt skapande, rotar runt i sitt liv och verkar till och från deprimerad. Alkoholproblem finns med i bakgrunden som övervunnits men återkommer i en fas, starka detaljer.
Han har en kvinna, som han beundrar för hennes ovilja liksom han själv att inrätta sig i ett mer ”normalt” liv. Detta ”normala” upplevs tydligen som ett nederlag istället för en möjlighet. Istället möts dessa personer som fria fläktar, när det passar dem.
Samtidigt som de är sårbara, öppna, bohemiska, fria, så tycks de väldigt instängda, oförmögna att leva med närhet.
Här figurerar också en bror till huvudpersonen som har gjort otrevliga saker. Denne är traditionellt framgångsrik, men får stå med skulden för vad han gjort mot sin fru. Huvudpersonens raseri, i ord, i tystnad, talar avståndet mellan dem.

Huvudpersonen som så ofta (alltid?) i Lundells romaner påminner starkt om författaren själv. Vilket sagts i intervjuer (det lilla jag sett) att författaren irriterar sig på att många tror detta. Det måste förstås inte vara sant, men den språkliga klädnaden och arbetet nedlagt på detta motsäger heller inte dessa påståenden.
Huvudpersonen, Lundells alter ego, får snarast bli en schablon, en relief, där författarens inre liv ska återkastas. Det är ett stilgrepp som jag tror är ett mycket medvetet val. Också för att författaren helt enkelt ”är sådan”. Och vill inte göra om sig, vill inte ”försöka” något annat. Den "evige rockräven", Kerocuac-sökaren, idealist och självförbränning, måste fortsätta dansen, sin rörelse, även om det verkar mörkt.

Jag tycker romanen är trasslig, om än stundtals charmig i sin bufflighet och protest mot samtidens många falskheter och plastiska, missriktade lösningar. Personerna, avlägset fångade, och de inre dialogerna, som svallvågor av oförlösta känslor och försenade, ouppklarade reaktioner och insikter, speglar också denna trasslighet.
Författaren blir bitvis långrandig (genom sin huvudgestalt); surmulen, klagande, irriterad. Samtiden är inte lätt att handskas med. Detta slags upplägg känner jag inte är enkelt att ta till sig, än mindre läsa som en ”rak text”. Den fångar mig inte sådär väldigt mycket, därför den är helt enkelt för upptagen med sin tyngd.
En tanke slog mig i ett avsnitt, att flera sidor skulle kunna göra sig som väldigt vackra, starka dikter. Hinna andas mer och tillgodogöra sig författarens omsorg av denna tomhet. Som kanske rymmer något helt nytt?

Ordrikedomen som exempel på liv, kunde bli väg till försoning, men verkar inte vilja det nu.
Ett till lager på lager. För att nöta sönder bubblan. För att nå fram. Kanske till en ny födelse.


© CMM SoulBooks dec 2011

På väg till jordens innandöme? En resa genom lidande till mysteriets brytpunkt

Titel: Strindbergs stjärna
Författare: Jan Wallentin
Förlag: Bonniers
Publ. år: okt 2010
Sidantal: 471. Inbunden
Rec datum: okt 2010
Av: CMM

En spänningsroman, återigen extremt haussad från förlaget, som skapat stora förväntningar och därmed också onödig (?), kanske framförallt överdriven förväntan. Hur kan en roman säljas till cirka 16 utländska förlag, innan den kommit ut på svenska? Det går tydligen bra, kanske pga av tidigare svenska internationella framgångar inom deckargenren (S Larsson, som jag för övrigt inte läst och inte känner minsta dragning till heller).
För min del känns detta inte så speciellt, men jag erkänner ändå gärna att jag var helt klart nyfiken på titeln.
Och visst påminner det om lanseringen av amerikanske bestseller författaren Dan Brown. Men är resultatet ändå slående likt? Tja, inte riktigt. Även om flera attribut och stilmässiga knep kan vara som hämtade från Brown, så finns också avsevärda skillnader.

DNs recensent ondgjorde sig nyligen över detta, kanske lite väl osakligt i sin bokrecension. Liksom många ”kulturkännare” överlag döms denna sorts litteratur snabbt ut, nästan i förväg. Kanske för att det handlar om en sorts mystik? Eller för att berättelsen anses ”okonstnärlig”, för kommersiellt uttänkt?
I detta fall kan denna reaktion dock vara förståelig (även om frågan förstås väcks om det inte finns fler perspektiv än att det bara handlar om att "göra pengar"). För här finns flera inslag i boken som är problemtyngda.

Historien är omfattande i sitt upplägg, och bara tanken på dess sammansättning nog för att locka till äventyr och en känsla av fantasteri.
En dykare gör ett märkligt fynd i en nedlagd, vattentäckt gruva i Dalarna. Det är en av två artefakter som har en mycket speciell historia som hittas där.
Författaren vill påstå, att dessa föremål, ett kors och en stjärna, hittades av den kände upptäcksresande Sven Hedin i slutet av 1800-talet i Mongoliet. Att dessa sedan skickades till August Strindberg i hans Inferno-period av alkemiska experiment och andligt sökande i Paris. Denne, som inte kunde uttyda något vettigt av föremålen enligt romanen, sände dem vidare till sin brorson Nils Strindberg i Sverige, som sägs varit en av dåtidens främste kemister.

Det visar sig mycket snart (inte helt förvånande) att dolda, inflytelserika intressen är ute efter dessa föremål, som kan betyda väldigt mycket för deras makt.
Dykaren blir sedermera dödad och fråntagen sitt fynd. Detta samtidigt som en svensk forskare inom området "nazistiska symboler" som specialitet och med judisk härkomst, råkar uppenbara sig på platsen. Han blir tagen av polis, misstänkt för mordet. Han är också tablettmissbrukare och synnerligen ointresserad av någon gåta. Kanske helt enkelt för att han verkar ha stora problem att överhuvudtaget tänka, än mindre agera som någon form av thriller-hjälte.
Återigen är kopplingen slående med Browns huvudkaraktär, forskaren Robert Langdon, även om denne tycks extremt mycket klarare, vaknare och mer trovärdig att ändå kunna genomföra strapatsfyllda äventyr än denne kufiska, nära ordlöse gestalt, tröttsamt mumlandes melankoliska judiska meningar, knaprandes tabletter av alla de sorter.

Vad denne antihjälte ska säga oss förblir länge mycket av ett mysterium i sig. Kanske det klarnar lite på slutet. Författarens alter-ego (får vi anta) känns grumligt och osorterat.
Och vad är hans uppdrag i boken? Han ska uppenbarligen försöka uppfylla ett ”arv” från sin farmor som dog av nazismen. En hämnd, eller ett läkande? Eller bara en påminnelse om att alla bör ”se upp med onda tyskar”?
Det hela känns inte riktigt förankrat eller trovärdigt, även om kopplingen är tydligt förevisad i boken. Ett av de mäktiga intressen som jagar huvudpersonen och hans kvinnliga advokat genom Europa, är en tysk hemlig stiftelse som säger sig ha rättigheten till artefakterna och deras explosiva innebörd. Även det andra intresset, ett mäktigt bolag med förankring i Argentina, men med norska rötter, faller tillbaks på ett missbruk under kriget.

Den slutliga Hemligheten tycks finnas dold i jordens innandöme, en port eller ett hål någonstans vid polcirkelns avlägsna land. Dit Andrées expedition begav sig och där artefakterna spelar en avgörande roll för att upptäcka eller snarare utvinna ett mystiskt medel som kan bland annat skapa förlängt liv.

Detta vådliga, sinnrikt konstruerade äventyr, kräver förstås också sin närvaro och sitt underlag. Inte bara faktamässigt i de historiska uttrycken, utan i gestaltningen, i tempo och i situationernas timing.
Man kan se detta romanbygge i all enkelhet som bara ”underhållning”. Och visst, bitvis är det spännande, kittlande och bra beskrivet, både för fantasin och den mystiska kopplingen. Det är inte fel i sig.
Jag är ingen stor läsare av thrillers etc, men för mig känns det ändå viktigt att boken håller någorlunda. Här finns för många oklarheter i avsikten och svagheter i personbeskrivningarna, också i konsekvens. Alltför stor tilltro läggs på huvudfiguren i berättandet, som egentligen blir ett stumt vittne snarare än har en ledande funktion.
Handlingen är ibland ytterst uppdragen i tempot, ett mer internationellt format med snabba, ofta mycket långsökta dragningar (som också påminner en hel del om Browns författarstil). Detta i bjär, overklig kontrast med den långsamma upptakten; svensk vardag och inklipp av mer traditionell svensk deckarkänsla.

Har man något intresse för psykologiska tolkningar och eventuell känsla för symbolik, är det förstås inte avlägset att börja fundera på den huvudsakliga metaforen i romanen. Tanken på ”svarta hål” är spännande för många människor vad gäller rymden och också som i denna roman, in i jorden.
Men de ”hål” människor bär på inom sig kräver också sin tid, sitt utforskande och sitt läkande. Både lockande och skrämmande, som människans undermedvetna.
Kanske är detta något vad författaren på något plan velat få med, det mänskliga lidandet, som ändå leder någonstans, kanske till en ny värld inuti den gamla?
Det spektakulära slutet antyder detta där ett slags inre helande till sist kan äga rum för den trötte huvudpersonen. Och hur detta också förmodligen ska symbolisera ett helande av två stora världskrig.

Det är en vacker tanke, som jag ändå uppskattar, trots den överdrivna och långdragna historiens svårigheter att gestalta detta mer tydligt brännbart under resans gång. Och där också vinklingen av ”de ondas straff” blir en förenklad väg ut.
Där denna bok har sitt (filmiska) slut, där pågår redan otaliga människors nya verklighet idag. Som en mer praktisk rening av det förflutna. Men också som en upptäcksfärd in i det övermedvetnas hemligheter. Dock helt på jorden.


© CMM, SoulBooks, okt 2010

Den förlorade symbolen – Dan Browns senaste sprinterlopp och hopp om en mer insiktsfull värld?

Författare: Dan Brown
Förlag: Bonniers
Publ år: 2009
Sidantal: 614. Inbunden
Datum: 20 okt 2009
Rec. av: CMM


Precis nyligen har bokhandelsdiskarna översvämmats av denna illgrönt limelysande tingest, Dan Browns senaste roman Den förlorade symbolen. 300 000 ex fraktas ut av Bonniers jättelika bokmaskineri, ofta till lågbudgetpris på större köphandelscentran. Förläggaren tror det är den största förstautgåva som någonsin publicerats i Sverige.
Utgivningen av denna bok har föregåtts av ett uppskruvat tempo, förmodligen för att skapa rubriker och få extra uppmärksamhet. Sju översättare har svettats för den svenska utgåvan, därför det amerikanska förlaget Random House inte ville släppa manus innan boken kommit ut på engelska.

Om allt detta nu verkligen behövts är frågan. För de flesta känner vid det här laget väl till Browns stora internationella framgång med Da Vinci koden, som spred sig som en sorts löpeld vid den tidpunkten. Fortfarande är det oklart hur mycket Brown ”stulit” eller direkt lånat från fackboken Holy Grail, holy blood, den bok som först på ett mer omfattande sätt ville försöka skapa sensationer kring Jesu liv och relationen till Maria Magdalena. Dess författare (två av de tre, om jag inte minns fel) försökte också stämma Brown för plagiat, vilket förstås misslyckades.
Tanken att det skulle vara möjligt att copyrighthävda en sådan framkastad teori, är egentligen aningen befängd. Huruvida idén också misstolkats överlag av båda dessa böcker eller bara utnyttjats, eller förts fram med andra syften, vet jag inte. Oavsett vilket så gjorde Brown en väldigt spännande skildring av saken.

I Den förlorade symbolen är handlingen förlagd till amerikanska huvudstaden Washington DC. Huvudpersonen är välbekant; den intellektuelle, sobre, ständigt aktive professor Robert Langdon, expert på myter, mysticism och gamla ordnar etc, numer också extremt välkänd genom Tom Hanks gestaltning i de tidigare filmerna.
Langdon får ett samtal som han tror är från sin bäste vän och dessutom fadersgestalt i Washington. Denne är också en högt uppsatt frimurare som för många år sedan gett Langdon en dold hemlighet som han ombetts bevara, oöppnad. Nu har han dock fått meddelande om att ta med sig detta mindre paket till Capitolium där Langdon tror han ska hålla ett viktigt föredrag.

Att det inte är hans vän som är den verklige avsändaren (hur märkligt detta än låter när det gäller en sådan alert forskare och ständig ”skeptiker” som huvudpersonen) får han bli varse på ett hemskt sätt. På plats i staden får han ett telefonsamtal från en mystisk man som påstår att Langdon ska tvingas hjälpa honom uppenbara den ”hemliga dörren” i Washington. Langdons vän har blivit kidnappad och kanske också stympad, visar det sig – ett ”lockbete” lämnas i centrum av Capitolium där Langdon också befinner sig.



Handlingen utspelar sig kring en teori, att denna stad rymmer ett otal ledtrådar och hemligheter baserade bland annat på Frimurarnas verksamhet genom århundradena. Detta vittnar också en rad faktiska arkitektoniska och symboliska byggnader och deras innebörder om, som skapats och används av frimurarna. Detta gäller förstås inte bara i Washington eller bara i USA, utan kan enkelt studeras av fasaderna i många västerländska större städer, och faktiskt även i mindre. Frimurarnas bakgrund och syften är dock fortfarande dolda, även om de är märkligt nära de styrande centran i respektive land.



Det är en ständig fysisk jakt som Langdon dras in i, en kamp mot tiden. En kamp som också visar sig alltmer handla om att inte bra rädda sin vän, utan också ”hela det amerikanska samhället, ja kanske hela världen,” som det sägs senare i boken.
Detta är förstås en stark överdrift, kanske också skapad genom CIAs chef som leder operationen. Den kvinnlige, japanskättade Soto, näranog en levande mumie enligt beskrivningen, men med en isande kyla och ständig, dramatisk handlingsberedskap.
Kärnan i den bakomliggande historien Brown bygger upp, handlar om Frimurarnas dolda hemlighet, som kan innebära en "farlig makt i orätta händer". En ensam ”galning” vill ta över denna kraft, kanske för att missbruka den. Eller för att endast själv ”vinna evigt liv”? Eller bara för att få kärlek från sin far?

Den ensamme, missförstådde, utstötte fanatikern som missbrukar sin andliga eller snarast religiösa kunskap och vilja, är en gestalt som återfinns också i Da Vinci koden. Denne person är här snarast en bricka i spelet för att berätta historien, tycks det, så enkelspårigt och psykologiskt tillyxad är denna del av romanbygget.
Det fungerade bättre i Da Vinci koden, där sammanhanget, också överlag, hade en mer tydlig och grundad röd tråd, och hela den boken uttryckte en mer konturfast och genomarbetad avsikt.

Mycket av romanens historia skiftar mellan mångbottnade, eviga symboler och deras tolkningar och innebörder. Värdena som genomströmmar vår tid från äldre civilisationers andliga kunskaper och hur deras verkliga innebörd uppenbart återfinns inom den moderna mänskliga vetenskapen, nytänkandet, men också inom politiken och maktspelen.
Detta kan vara för den som kanske aldrig stött på dessa sammanhang något som verkar starkt intresseväckande. Även för den som kräver mer vetenskapliga grunder kan få undervisning här kring en mystifikation som förankras genom den västerländska vetenskapens upptäckter (t ex hur Isaac Newton var insatt i många ockulta grenar).

Den omtalade ”hemligheten” – som i denna roman spåras och leder fram till en mer omfattande innebörd av ”det förlorade ordet”, välkänt inom frimurartraditionen, men egentligen ett mer omfattande esoteriskt begrepp - är intressant för alla sökare av större andlighet och djupare insikt.
Frågan är om den bakomliggande storheten kan lyftas fram här. Dels därför den intellektuella tekniken är det främsta redskapet att gestalta detta med. Dels om det alls stämmer, att denna kunskap överhuvudtaget skulle finnas i Frimurarnas händer? Och om det är så, känner man verkligen till dess hemlighet? Det verkar osannolikt, eftersom mycket av frimurarnas verkliga innebörd tycks ha degenererats.
Frågan är hur många av de högborna samhällsmedborgare som gärna deltar i frimurarnas kretsar, egentligen också är del av ett större maktspel själva? Brown snuddar vid frågan, men tycks främst hylla denna rörelse som den mest pålitliga grupp väktare av sanningen genom tiderna.



Denna smått otroliga och bizarra historia tar förstås tag i nästan vem som helst som gillar äventyrshistorier och spänningsromaner. Ändå får detta mig att i inledningen, inte gäspa, men sucka aningen inombords. Även om berättelsen sedan tar tag i mig får jag återkommande möta frågan inom mig vad som är det bakomliggande syftet med boken?
Underhållning är förstås det självklara motivet. Det är action från första sidan, men på ett aningen överbearbetat sätt. Lite för tillrättalagt, lite för intellektuellt smart, lite för onyanserat i själva gestaltningen. Detta är också en känsla som återkommer då och då i boken.
Men Langdons och de övriga medspelarnas välregisserade och ofta otroliga uttolkningar och ”avslöjanden” hinner inte med dessa frågor. Berättelsen måste vidare i sitt febrila tempo.

Det finns flera finurliga tankar där, om man vill gå längre i möjliga analyser. Det är dock aningen vanskligt att låta sig vävas in för mycket i sådana vad gäller författarens egna utvecklingsidéer. Browns romanbygge är enkelspårigt, men skickligt genomfört. Kanske man får stanna där helt enkelt, tänker jag.
Trots mängden ständigt uppdykande information, ofta snillrikt infogad med en nästan akademiskt blaséaktig gest i all sin självklarhet, är historien det viktiga som för boken framåt.
Det är inte ofta en känsla av delaktighet av en större existentiell hemlighet infinner sig här, även om sådana snabbt förbiilande stråk kan tecknas. Läsaren manas att febrilt vända blad, snarast genom själva den fysiska spänningen, inte den mänskliga eller själsliga.

Där kan jag ibland undra om Brown egentligen önskar skriva en faktabok i hela detta digra ämne som huvudpersonen behandlar som ett mindre slags uppslagsverk. Eller är hans intresse för det mystiska och ”ockulta” mer av en schablon, ett sätt att skapa intresse och spänning i romanform för att fånga läsaren?
Detta i en tid som uppenbarlighen attraherar alltfler människor att ta del av dessa typer av information och kunskap som speglar eller mer direkt handlar om det fördloda, om människans inre möjligheter att utvecklas.

Detta kan vara något som Brown, medvetet eller mer kollektivt omedvetet, dras emot och speglar fram. Detta viktiga behov, också sett ur många vetenskapers alltmer synergetiska forskning, dras mot dessa större livsfrågor och deras olika skepnader genom historien. Där har Brown sin uppgift ändå, vill jag tro, att kittla fantasin som kan leda människor vidare att söka sig fram i det inre äventyret.




Som Langdons vän säger i en tillbakablick av ett föreläsningssamtal med studenter mot slutet av boken: ” ´Men sir, ´sa studenten, nu pressad, ´ni tror väl ändå inte att ett ensamt ord… detta verbum signifacatium… vad det nu är… har förmågan att uppdaga uråldrig kunskap… och åstadkomma en världsomfattande upplysning? /…/´Vad jag tror borde inte bekymra er. Det som borde bekymra er är att denna profetia om en kommande upplysning återfinns i praktiskt taget alla trosriktningar och filosofiska traditioner på jorden. Hinduerna kallar den krita Yuga, astrologer talar om Vattumannens tidsålder, judarna om Messias ankomst, teosofer om den nya tidsåldern, kosmologer om den harmoniska konvergensen och förutspår ett visst datum.´ /…/

”…det är fantastiskt hur alla människans olika filosofiska system genom hela historien har instämt i en enda sak – att en stor upplysningstid är på väg. I alla kulturer, i alla tider, i alla hörn av världen, har människans drömmar koncentrerats på exakt samma idé...´”

Och därefter några rader till som handlar om det kanske viktigaste i boken, om den nu har något ”budskap” eller vill fungera med en större uppgift att förmedla; att något som kan kallas för en ”gemensam sanning” återfinns inom alla människor.


© CMM SoulBooks, okt 2009.

Knuff: Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Den förlorade symbolen av Dan Brown"

Labyrinten. En roman om katarer och Graalen.

Titel: Labyrinten
Förf: Kate Mosse
Förlag: Norstedts
Publ år: 2007
Ant sid: 624 s.
Rec av: CMM, 2007


Labyrinten är en spännande, vacker och intresseväckande roman som blivit mycket uppmärksammad i England och USA. Den har sålt över 2 miljoner ex sedan den kom ut 2005 (på svenska 2007) och har nu översatts till många språk.
En boks försäljningssiffror behöver naturligtivis inte säga något om dess kvalitet, en mycket bra bok kan sälja väldigt lite, och tvärtom.
I detta fall verkar dock författaren Kate Mosse ha lyckats med att förena en rad ingredienser i sitt romanverk för att nå många läsare. Och det är inte så konstigt. Labyrinten är välskriven med en ofta mjuk, behaglig och detaljrik prosa.

Men det är också bokens ämne som tycks ligga starkt i tiden som gör den intressant för många – det andliga sökandet. Här återigen i den välkända symboliken och myterna kring Graalen. Men också skeden och andra existentiella frågor, som också tycks bilda en viktig del av Europas historia och dess uppbyggnad.
Mosse är en välkänd BBC-profil som länge haft ett eget TV-program och skrivit två romaner och två faktaböcker tidigare, enligt presentationen. Själv har jag aldrig hört talas om henne förrän jag drogs till den stora boken på Maxi (Ica matvaruhandel i Nacka - ett så roligt ställe att hitta en bra bok på!)


Katarerna i Sydfrankrike
Mosses roman behandlar ett spännande ämne, nämligen den folkgrupp som kallades katarerna som levde i olika delar av Sydeuropa från 900-talet fram till 1400-talet cirka. Detta namn användes dock aldrig under den tiden då, utan albigenser var det kända namnet för denna grupp, tillsammans med en del andra benämningar som t ex “goda kristna”.
Katarerna var inte bara en trosriktning med en liknande gnostisk grund som flera äldre kristna instiftare runt Jesus tid, utan tycks haft en egen kultur, t ex ett eget språk som sedermera bildade franskan genom flera andra avknoppningar, enligt författarens inledande historiebakgrund.


Under 11- och 1200-talet ökade deras inflytande, speciellt i den region i Sydfrankrike som numer kallas Languedoc. Detta namn anspelar direkt på det katariska inflytandet och dess språk; “langue d´Oc”, som bestod av provencaliska (idag regionen Provence) och spanska katalanskan.
Katarerna blev en maktfaktor, men levde sida vid sida med andra folkslag och religioner, t ex judar, muslimer (saraceer) och andra kristna. Denna etnocentriska, fredliga hållning med ett rikt välstånd, hotade uppenbarligen den dåvarande katolska kyrkan och också maktcentran som styrdes från norra Frankrike (och även Tyskland, även om detta inte tas med i denna roman).

Detta lede till det så kallade “albigeniska kriget”, egentligen ett inbördeskrig som startades av en ockupationsmakt ledd av katolska kyrkan och baroner från norra Frankrike som var korsriddare och stora godsherrar. Deras uttalade motiv var att katarerna bröt mot “Guds bud” och skulle straffas som kättare.
Egentligen tycks dock hela denna historia handla om något mycket mer världsligt, nämligen att befästa och öka yttre, materiell makt. Men kanske också - om vem eller vilka som skulle ha makten över hemligheten med Graalen.

Mosses skildring vittnar om en stark historisk medvetenhet när hon för in denna idag någorlunda välkända historia om Graalen på ett levande, historiskt förankrat sätt. Hon använder sig av både den erkända, men ännu inte sä kända historien om hur katarerna levde ett självständigt andligt liv, men samtidigt var kristna. Hur de blev förföljda och i många fall dödade i flera massavrättningar under den period som katolska kyrkan kom att instifta genom dessa krig, som sedermera skapade “inkvisitionen” 1233 och ett ännu mer systematiskt förföljande av oliktänkande i flera århundraden.


Den gäckande Graalen - uråldrig artefakt och modern myt
Boken bygger också på ett tydligen aktuellt ämne för vår tid - Graalen.
Denna gäckande, fantasieggande symbol återkommer ständigt i den västerländska mysterietraditionen och har idag blivit återväckt och införd i det kollektiva medvetandet på ett oförnekat sätt.
Många olika skildringar under många decennier av forskande och författande kretsar kring Graalens ämne, framförallt i England, men också alltmer internationellt under senare år.
Därför är det inte konstigt att Labyrinten jämförs med Dan Browns bästsäljande historia om Graalen i Da Vinci-koden. Labyrinten får dock många plus i dessa jämförelser av olika utländska kritiker.
Oavsett dessa ganska barnsliga sätt att jämföra böcker på, som om det vore någon sorts tävling (!), så vittnar det om att många författare använder eller dras till detta ämne, än mer i dag.



Graalens mystiska innebörd
Idag har flera tolkningar en mer mondän beskrivning av Graalens betydelse och innebörd. Att den snarast skulle handla om ett arvsdokument som sägs visa hur en ättling (eller flera) till Jesus ska leva vidare idag, som en kommande världslig “furste”.
Dessa mer politiska motiv har framkommit t ex i Browns Da Vinci koden, som han i sin tur tycks ha hämtat från den digra men spekulativa faktaboken Holy blood, holy grail (vars författare också försäkte stämma Brown, vilket inte lyckades vad jag vet).

Många forskare menar på att det finns ett otvetydigt samband mellan Graalen och just katarerna. Att katarerna, förmodligen inte som folkgrupp i allmänhet, men kanske genom vissa grupper eller vissa nyckelpersoner, hade tillgång till hemligheten kring Graalen, beskyddade och vakade över den.

I Labyrinten bygger berättelsen mycket på denna uppfattning. Men samtidigt är Graalens betydelse annorlunda tolkad här, förlagd i en mer mystisk och andlig inramning, samtidigt med historisk skärpa och en osentimental berättarstil.
Det som påminner om tidigare modern forskning och romangestaltande, är att det finns olika krafter som vill ha makten över Graalens betydelse.
Hitler och hans hantlangare sägs ha letat efter många olika ockulta artefakter, däribland Graalen. I Labyrinten sägs att Tredje riket även letade direkt efter den grotta som här omtalas som central för Graalens gömda plats i Sydfrankrike.


Graalens beskyddare
Men det finns också de krafter som skyddar Graalens betydelse och felaktiga användning. “Graalens brödraskap” gestaltas här i en spännande form, inte överdrivet mystiskt utan snarare varmt varsam, enkel, tidslös. Detta sällskap, som också innefattar kvinnor, består också av olika trosriktningar. Graalen är inte religiöst bestämd.
Graalens rötter hänförs här (som på flera andra ställen) till Egypten, men utan att författaren fördjupar sig på något sätt i detta. Hon går heller inte in på händelserna från Jesu tid som annars associeras med Graalen, på ett eller annat sätt. Den berömda färden från Palestina till Sydfrankrike som sägs ha utförts av Maria Magdalena, Josef av Arimathea (en av Jeshus lärare, en mästare, traditionellt sett hans farbror), Martha (Magdalenas syster) och flera andra, kanske även Jesus moder, med Graalen, är inte heller belyst.
Ändå finns förstås kopplingarna där; England, Graal-traditionen, Sydfrankrike, katarerna, labyrinten, de hemliga sällskapen.

Att Graalen står för det ”kvinnliga” i många sammanhang, är klart, dvs materien som föder fram det högre i en ny förening, Maria-principen (om det nu är Maria Magdalena som får symbolisera detta eller snarast Maria-gestalten överlag). Och därigenom skapar överflöd av liv. Här finns många ”hemligheter” dolda på ett mer praktiskt själsligt plan än genom det mytologiserade.
Sedan om Graalen också kan vara det som den beskrivs i denna bok, en mer specifik hemlighet, ja, det vet nog inte författaren heller. Detta är snarast ett berättartekniskt drag, spännande och bitvis medryckande, men ändå något överdrivet i denna mer bokstavliga tolkning kring Graalens ockulta innebörd.

En parallell historia med inslag av “tidigare liv”
Mosse förlägger sin berättelse i en intressant och färgstark miljö där huvudpersonen tycks leva i två tider samtidigt. Den ena kvinnan är modern engelska som söker efter något meningsfullt i sitt liv i södra Frankrike. Hon är med i en arkeologisk utgrävning genom en god vän där hon råkar hitta en gammal tillförsluten grotta. Detta leder till en rad mystiska, laddade händelser där hennes eget och andra människors liv står på spel. Dessa sammanhang leder henne till helt nya nivåer av sitt förflutna, inte bara i detta liv, tycks det
Den andra kvinnan lever 800 år tillbaks i tiden, i den myllrande staden Carcassonne med dess enorma borg, som inom kort kommer att utsättas för fruktansvärda anfall och fullkomligt krossas av de katolska krigskrafterna.

Denna berättarteknik är tacksam och kan kännas sliten om den inte bygger på genuint engagemang med historien och personerna. Mosse lyckas använda den på ett kreativt sätt, inte minst för att de båda kvinnliga huvudpersonerna tycks vara - en och samma person!
Här handlar det tydligen om ett tidigare liv. Även om detta inte sägs direkt, utan snarare skildras enkelt och omystifierat, antyds det på en rad olika sätt. Bl a genom att den nutida kvinnan ser inre bilder av denna unga kvinna i Carcassone och att hon haft starka drömmar om denna äldre historia sedan hon var barn.

Helhetskänslan
Här undrar jag som läsare förstås hur mycket av detta som författaren själv upplevt. Jag får känslan att hennes betraktelser och bilder från ett gammalt förflutet är så levande, och vittnar om ett mer meditativt, fördjupat tillstånd.
Mosse har sedan lyckats förbinda detta på ett fantastiskt sätt med den moderna parallella historien med sitt mer thrilleraktiga, bitvis mycket spännande gestaltande. Samtidigt får jag känslan som att hon hellre uppehållit sig vid de äldre skildringarna (?), vilket kan upplevas i den ibland något klichéartade, lätt haltande spänningsuppbyggnaden. Det hindrar inte att hennes personporträtt, även i dessa delar ofta är mycket trovärdiga och känsliga.

Helhetskänslan är att det här är en mycket bra bok som “fungerar” på flera nivåer, beroende på vem man är.
För många som sökt efter fler referenser och mer robust historia kring den albigensiska rörelsen och dess villkor och förföljandet av denna, får flera viktiga impulser här. Det har ju inte skrivit mycket alls om denna viktiga del av den europeiska historien, kanske just därför den inte varit helt erkänd eller önskad?
En svensk avhandling inom religionsforskning vid Lundsuniversitet 1994, “Katarerna” skriven av Ylva Hagman, finns att tillgå. Även boken Holy blood, holy grail, som också finns på svenska, tar upp detta område på omfattande sätt.

För de som snarast söker efter en spännande och mycket välskriven thriller kan också bli helt nöjda.
Och de som är Graal-intressenter kan säkert också få viss stimulans här. Det är förstås inga “nyheter” som presenteras här. Men vissa kopplingar blir tydligare, t ex den rituella delen med labyrintens betydelse, och snarast levandegjorda i en historisk bakgrund, hur man nu än vill se på denna mytiska eller ständigt pågående andliga innebörd som Graalen tycks utgöra. Och där mycket (det mesta) än så länge egentligen fortsätter att vara dolt.
Det skulle inte förvåna mig om vi får se denna historia på bio framöver.

Författaren lever idag dels i England, dels just i denna by, Carcassone, som med flera andra platser i området blivit ett slags “Mekka” för olika nyandliga sökare. Men där också den gamla kulturen kring katarerna upplever en stark renässans sedan flera år. Det gamla språket återinförs i skolor, ett betydande forskningscentrum finns här sedan länge, gatunamn återupptas i sin gamla form osv.


© Herkules Utbildning 2007, SoulBooks 2009.

Shamballas hemlighet - på jakt efter den elfte insikten

Författare: James Redfield.
Förlag: Wahlström & Widstrand
Publ. År: Höst 2000
Sidantal: 231. Inbunden
Datum: 2000
Rec. av: CMM


Böckerna av James Redfield har nått ut till en bred publik. Även i Sverige har de varit så populära att den första av dem länge låg på listan över flest sålda böcker. Den blev också, som en av de få överhuvudtaget inom den nytänkande, livsutvecklande genren vad jag har sett i alla fall, recenserad på DNs kultursida. Den blev förstås förlöjligad, men vad jag minns inte så farligt ändå.
När nu Redfields fjärde bok kommer ut är det en glad nyhet. Stilen skiljer sig inte mycket från de övriga, och det ska den väl heller inte? Det är en sorts följetong där huvudpersonen får möta verklighetens nya krav på utveckling. Trots hans motstånd är han illa dolt förtjust och följer gärna med på äventyr i både inre och yttre mening.
Här har Redfield valt att ingå i en berättartradition med namn som Carlos Castaneda, Millman, Lobsang Rampa, Lynn Andrews och flera andra. Även om Castanedas skildringar är i särklass och mångfaldigt mer levande och medryckande som text, finns likheter i de berättartekniska knepen. Huvudpersonen t ex beskrivs som lätt enfaldig och förvirrad med mycket motstånd som ändå lyckas hela tiden ha framgång i sitt andliga sökande och därmed sitt förverkligande i världen. Det är en sorts själslig “thrillerteknik” där man hela tiden håller läsaren i ovisshet och spänning men samtidigt undervisar.

Redfield använder sig av en mycket enkel, pastichartad men oftast effektiv stil. Han skriver inte för att belysa livet genom handlingen eller genom personbeskrivningarna. Relationerna är till för att belysa Redfields idéer. Han fångar läsaren genom en kombination av amerikansk filmteknik där handlingen hela tiden förs fram i ett sorts actiontempo samtidigt som ibland långa lavinartde visdomstankar framförs i talade sekvenser.
Det är trots den fina avsikten och dessa viktiga och sanna insikter ibland komiskt på gränsen till löjeväckande hur enkelt alla svårigheter och utvecklingsstadier avhandlas, för att inte tala om materiella eller psykiska begränsningar. Huvudpersonen bara råkar snubbla och vips fanns där ett viktigt budskap till honom. Naturligtvis var det ingen slump utan noga planerat, får han strax veta av någon ledargestalt. Dessa porträtt blir sällan levande eller speciellt djupa.

Redfields budskap är enkelt, men slagkraftigt. För att överleva på och med vår planet behöver vi ändra vårt medvetande. Vi behöver se till en större helhet av liv, vad livet innebär och hur vi ska kunna samarbeta bättre som människor.
För att uppnå detta behöver vi lära oss omfattande livs- och energiregler eller det som Redfield kallar “insikterna” och som är böckernas “röda tråd”. Dessa insikter handlar om hur vårt medvetande fungerar och hur vi kan använda oss av dem.
För att få fram sitt budskap som Redfield tycks ha hämtat från många olika nytänkande källor och som i botten talar ett liknande, gemensamt språk, låter han olika personer representera dessa idéer. Han blandar frisk av visdom från många kulturer och grundläggande tankar hämtade från dagens globala nyandlighet.

Tidigare var handlingen förlagd till Peru, nu är vi i Tibet. Huvudpersonen har förflyttat sig dit genom en rad snabbt skisserade tillfälligheter som visat honom vägen till ett viktigt steg i människans utveckling - att närmare sig ett nytt medvetandeplan. Detta plan är kopplat till Shamballa, en mytisk och fantasifull värld där alla sägs leva på en högre form av energi, utan konflikter, som föregångare till dagens mänsklighet. Huvudpersonen får inse att Shamballa inte bara är en myt eller saga, utan en pågående verklighet men på en helt annan frekvens av mänskligt medvetande, ändock fysisk.
Trots dessa ibland alldeles för snabbt förbisvepande och ytliga beskrivningar (som t ex när huvudpersonen är på väg in till Shamballa, där går det verkligen undan!) och trots att denna titel faktiskt innehåller en hel del upprepningar från de förra böckerna, så får jag en smak av vad författaren vill förmedla på ett genuint sätt.

Därför fungerar Redfields stil ändå. Ofta tycker jag det är roligt att läsa hans böcker och förvånas lite över hur mycket hans tankar inspirerar mig då och då. Han har en förmåga att lyckas fånga en hel drös viktiga tidstankar och destillera dem på ett sätt som talar till mig. Det är nyttiga repetioner som jag värdesätter, inte bara i sak, utan som en ren upplevelse under textens gång.
I sina bästa stunder lyckas han också fånga det kollektiva inom vår gemensamma mänskliga utveckling. Där visar han fram vårt behov av andliga framsteg med en kärnfull klarhet och samtidigt på ett eget sätt, utan att det slår över i pekoral eller uttråkning.

© Herkules Utb 2000, SoulBooks 2009

Den flytande elden - en roman om inre sökande

Författare: Lennart Lidfors
Förlag: Forum
Publ. År: 1997.
Sidantal: 257. Inbunden.
Datum: höst 1997
Rec. av: Carl M


Många känner till Lidfors genom hans förra roman “Gåvan från stjärnorna” (-91) som blev en stor framgång i bokhandeln och inbjöd till engagerad läsning. Jag läste den två gånger och fick ut mycket av den även andra gången.
Nu när Lidfors återkommer sex år senare med en ny roman i ungefär samma stil är säkert mångas förväntningar höga.

Lidfors har en egen ton, en stil som halvt vetenskaplig, halvt upplevande och psykologiskt orienterar sig fram med en tydlig avsikt. Samtidigt använder han en uppsättning ganska trygga “knep” eller tekniska färdigheter för att fånga läsaren.
I den förra romanen kändes det “rätt”, man lät sig gärna uppfyllas av historien som var tät och medryckande.
Denna gång känns det inte lika självklart, inte så roligt. I alla fall inte större delen av boken - mot slutet är det bättre. Kanske beror det på att den förra boken var mer genomgående självbiografisk, man kände verkligen förf. behov av att skriva om något som låg nära hans hjärta. Denna gång känns motivet mer kluvet, även om det kanske inte är det. Tonen är inte lika öppenhjärtlig, lite mer förströdd, inte lika genuint frågande.

Ändå är det just den “frågande”, sökande egenskapen som förf. tycks främst vilja tilldela sin huvudperson. Kopplingen att huvudpersonen, bokens jag, ska beskriva förf. ges i flera sammanhang. Bl a på sidan 118 sker detta då huvudpersonen plötsligt har en liten utvikning med en medverkande i boken om hur han ska kunna få in ett ämne i boken. Det är ett märkligt sätt att blanda ihop de olika "jagen". Man undrar som läsare varför.
Frågandet som metodbyggnad i en bok är ett vanligt förekommande sätt att fånga läsarens uppmärksamhet, speciellt i denna genre av nytänkande böcker som både ska vara lite andliga, men också spännande eller romanmässigt fängslande. Man känner igen tekniken från t ex Nionde och Tionde insikten av Redfield, Castanedas böcker, Den fredlige krigarens väg, en del av Lobsang Rampas “andliga actionäventyr”.

Det “tricket” innebär inte att innehållet är mindre seriöst, men att stilen är inte så naken som man först kan tro. Man får följa med huvudpersonens vedermödor att sätta sig in en ny verklighet där han eller hon inte får veta allt från början, utan följer en lärare, en undervisning, ett utforskande av minst en så kallad andlig dimension.
Läsaren kan lätt identifiera sig med huvudpersonen, som t ex i Castanedas fall, men även i Lidfors´ historia, framställs som en mer vetenskapligt, intellektuellt inriktad individ, Lite stel och “dum” som allteftersom låter sig övertygas alltmer av de sanningar som skapas och som på sikt framstår som ovanligt mogen och, trots sin egna oförstående inställning, har lätt för att lära och utvecklas fort. Det gör läsaren trygg.

Vad händer i boken? Huvudpersonen forskar i kristaller och är en metodisk, lugn sökare, samtidigt frustrerad och ivrig att finna nya vägar inom dagens utbud av nyandlighet.
Redan efter några första sidor möter huvudpersonen en man som uttalar några mystiska ord efter en fikastund. Så rullar historien på i ett högt, uppskruvat tempo där den ena new-age-aktiviteten efter den andra avlöser varandra.
Huvudpersonen kommer i kontakt med en sorts andlig stiftelse, där olika grader av kunskap används. Huvudpersonen marscherar raskt till tredje graden. Det finns likheter med en loge, inte en frimurarorden, utan mer ett iscensatt minne från de gamla mysterieskolornas sammansättning och kunskapssystem, men i modern tappning.
Han blir också förälskad i en av stiftelsens lärare. Även om detta först beskrivs mer indirekt och i ganska ljumma ordalag är det något som ska leda historien framåt och som utgör ett av bokens samlande slutfaser.

Han genomgår en andlig inre transformation, en kundaliniupplevelse, som förstås är omvälvande. Man frågar sig samtidigt om det är en rättvis skildring av den sanna kundalinin? Det låter för lättvindigt och mysigt. Det här låter som en enklare form av sexenergins förhöjning (som tydligen lätt kan förväxlas med kundalini).
Det är också ett av bokens problem, som jag ser det, och även problemet med new-age överlag (i dess mer tidiga former), att allt går så lätt. Vardagsskildringen, integreringen, närvaron och förståelsen för arbetet med de här sakerna även i det lilla formatet, vart skildras de?
Det är väl helt enkelt inte den här romanens uppgift att göra det - så kan man se det. Samtidigt kan man efterlysa lite mer mer vardagsnärvaro. Varför t ex beskrivs aldrig någon enda människa i alla dessa böcker inom new-age som har barn, som genomgår en andlig transformation och samtidigt lever ett relativt vanligt liv? Jag känner bara till en sån bok, “Befruktelsen”.

Slutet av Den flytande elden är behållningen. Där skildras framtiden som ett löfte, som många idag känner till och som alltfler lever för att skapa, redan nu. Många är redan i den framtiden, som en bro in i den. Det skildras med Lidfors egen känslighet och värme. Och där finns också barnet med, inte så mycket i vardagen, men ändå som en koppling mellan det begynnande, den jordiska förutsättningen och det högre sublima, som förnyar allt.


(En förkortad version av denna text)

© Herkules Utb 1997. SoulBooks 2009.