Författare: Lena Katarina Swanberg
Förlag: Bonnier Alba.
Publ. År: 1997
Sidantal: 355. Inbunden
Datum: 1997
Rec. av: MM
När jag tittade på TV en kväll råkade jag se ett program om new-age med Lotta Aschberg. Det var som så ofta i TV-sammanhang när newage ska diskuteras ett sammelsurium av röster, stressade av den förunderligt splittrande uppläggningen.
Där var också författaren till denna bok med. Det hade varit intressant att få höra henne berätta mer, utifrån det utifrånkommande perspektivet vad hon upplevt och kommit fram till. Det enda hon hann säga var att hon bekräftade att new-age var som en stor folkrörelse, så populärt.
Istället för det stackars TV-programmet ska vi ägna oss åt vad Lena Katarina Swanberg har att säga på sina 355 sidor.
Swanberg har axlat en ganska ansenlig uppgift här, som jag tror kommer att användas en hel del i framtida debatter och forum för möten mellan det nya tänkandet och det gamla.
Det här är en subjektiv skildring av vad new-age kan vara för något och vad hon har upplevt på sin “resa”. Ändå har berättelsen en sorts vetenskaplig grund. Här är en människa som relativt objektivt beskriver vad hon upplever i mötet med olika uttryck för new-age; terapier, spådom, behandlingar etc.
Hon har närmat sig området med en stor sund skepsis samtidigt som hon har bestämt sig för att vara öppen, undersökande och lyssnande. Det är väl egentligen sanna vetenskapliga utgångspunkter tillsammans.
Swanberg inleder boken med en fråga som jag ofta själv har funderat på under årens lopp: “New age är ett begrepp som väcker känslor i Sverige. Blandade känslor. Intresse för mystik och andligt sökande anses inte riktigt rumsrent i vårt rationellt tänkande land.
Så varför är ändå så många svenska människor - särskilt kvinnor - plötsligt intresserade /.../ Och varför väcker denna alltmer synliga subkultur sådana aggressioner ?”
Jag tycker man kan utöka den frågeställningen till att omfatta inte bara new-age, utan överlag allt det som är uppbyggligt, positivt förstärkande.
Hon redovisar också klart och tydligt sin utgångspunkt: “Istället för att leta efter geschäft har jag undvikit det. Istället för att ägna mig åt tramset, har jag försökt hitta allvaret”.
Redan här, på första sidan, står en klarhet fram som tilltalar i alla fall mig. Det är ingen “troende” som skrivit detta, men lyckligtvis heller ingen akademisk förståsigpåare som bara vill överlägset förringa eller urskillningslöst sabla ner.
Vad är new age? Enligt förf. är det en folkrörelse som speglar ett uttryck för det mänskliga behovet av andligt sökande. Att mycket kan hjälpa och stödja människor. Men att new age också innehåller mycket märkliga företeelser, som är svåra att ta till sig. Att det gäller att lyssna till sig själv och sina behov och sålla ordentligt.
I kapitel ett redogör hon för det gränsöverskridande draget hos new age och drar paralleller till sitt egna liv där nog många känner igen sig bland fyrtio- och femtiotalisterna (och även jag, som sextiotalist). Det handlade om FNL-rörelsen, om uppror, men också om kärlek, att finna nya svar, om kollektiv och om droger, att försöka expandera sina gränser. I kapitel två börjar förf. berätta om sina möten, här om rosenteraputen som gärna vill att hon ska gråta, hur förf. känner det så starkt som ett krav, att hon sluter sig.
Det är bara ett av exemplen på hur fel new age kan bli när det är som sämst, dessa känslokrav som säkert många upplevt, de outtalade -eller uttalade - önskningarna från teraputen, healern, den synske, mediet etc. Att den information som ges ska bekräftas av klienten, att det är budskapet i terapeutens roll som är viktigare än själva processen. Det här visar förf. på ett ganska roligt, avslöjande sätt, inte bara i sekvensen med rosenteraputen, utan med många av exemplen genom boken. Samtidigt är det inte fördömande eller elakt. Och det är heller inte ett vapen hon använder för att “komma åt” new age eller för att avfärda alltihop. Iställt undersöker hon varje metod, varje terapeut, varje situation för sig, tycks det.
Swanberg beskriver möten med astrologin, shamanismen, reiki-healing, dansterapi, aura-soma färghealing, tarot, numerologi, regression och mycket, mycket mer.
Är man ny i allt detta kan denna skildring eventuellt vara ett sätt att orientera sig. Eller så fungerar det mer avskräckande. Det bästa är förstås att pröva själv, undersöka själv.
Själv blir jag ganska trött av dessa återkommande upprepningar och saknar de människor och uttalanden som jag vet existerar och som kan föra själstankarna en bit vidare. De finns inte riktigt med här, även om de förmodligen skulle kunna rymmas inom förf. begrepp “new age”.
Det beror förstås på hur man vill definiera new age, inte bara till sitt sociala innehåll, utan i dess djupare omfattning. Speciellt gäller det om man utgår från den ram Swanberg också ibland tar fram - new age som “den nya tidsåldern”. Denna ram är dock belyst precis som en - ram. Dvs här blir det endast en teoretisk ingridiens. Det är inte konstigt att det blir så för förf.
Där saknas en typ av förståelse, en mer djupgående kunskap om vad som kan ske när andliga metoder - som också används inom new age - praktiseras under längre tid. Det handlar inte egentligen då new age så som det uttrycket skapats i väst, utan det gäller den andliga erfarenhetens gemensamma kärna oavsett metod eller tro. Denna förståelse finns redovisad här, men endast som en teorietisk aspekt, och snarare som en härledningsfråga.
Förf. har t ex lärt sig hur många metoder etc inom new age bottnar i äldre kunskap, den som sägs komma från “österlandet”. Hon refererar mycket av new ages grund som skapad genom teosofin och vara påverkad av Madame Blavatsky (bl a kap. 4), som i sin tur hämtat allt från hinduismen. Det är en grov förenkling, som jag skulle vilja påstå är en, säkert oavsiktlig, faktamässig förvrängning.
Förståelsen för Blavatsky och varifrån hon hämtade sina kunskaper behövs grundas i en större bild.
Det är intressant och viktigt att förf. tar med denna infallsvinkel, men den stämmer inte på alla punkter. Jag är inte teosof och talar alltså inte från någon sådan utgångspunkt.
Men när Swanberg t ex säger att Alice Bailey, som hon kallar “mystikern”, var en lärjunge till Blavatsky hoppar man till litegrann. Det är felaktigt i sak. Det förstår alla som har läst Alice Baileys självbiografi.
Förf. har genom sin bok gjort ett bra arbete, dels genom sin egna sunda undersökning, dels genom att ta fram och belysa de praktiska och i många fall gemensamt intressanta och värdefulla tankebanorna som finns hos många inom new age. Hon belyser också den sociala och värderingsmässiga betydelse som new age har och förmodligen allt mer kommer att ha. Då kommer också new age inte längre att vara new age, utan mer olika arbetsområden inom det stora fältet “livskunskap”, hur vi kan tillvarata våra
© Herkules Utb. 1999, SoulBooks 2009.
