"Kvanthealing" - läkande och skapande på många nivåer i en expanderad livssyn

Filmtitel: The Living Matrix - The new Science of Healing
Förlag: Fönix musik & film
Publ år för film: 2007 på engelska, i översättning 2010.
Speltid: 1 tim och 4 min
Subtitles: Ja, alla nordiska språk. Engelska grundspråk.
Datum: maj 2010
Rec. av: CMM


Filmtitel: Vad vet vi – egentligen? (What the bleep do we (k)now)
Förlag: Fönix musik & film
Publ år för film: 2004 på engelska, i översättning 2009.
Speltid: 1 tim och 49 min
Subtitles: Ja, alla nordiska språk. Engelska grundspråk.
Datum: maj 2010
Rec. av: CMM


Båda dessa filmer handlar om ett liknande tema. Att den traditionella vetenskapen har börjat nå områden som tangerar det som andliga kunskaper påvisat i årtusenden, förmodligen mycket längre. Nämligen att vi påverkar vårt eget liv mycket mer än vad vi tror genom våra tankar, vår inställning, hur vi lever våra liv.
Att vår hälsa påverkas av vårt ”informationsflöde”, dvs vad vi tänker, känner, vad vi ger oss själva för budskap och näring.
Att vår värld och våra livsmönster kan utvecklas enormt genom att förstås i ett större sammanhang.

Detta kan egentligen förstås mer övergripande genom sammanhanget av en ”ny tid” och en växling av medvetandenivåer hos mänskligheten som kollektiv. Att allt fler människor får egen, direkt inkoppling till en mer omfattande livsnivå och sin egen själsenergi. Inte som en ny tro i första hand, även om det förstås blir så för många ändå, utan mer som praktiska upplevelser och önskan att bidra, förändra och skapa nytt för det godas utveckling.
Dessa upplevelser vittnar de här filmerna om, om än inte så förklarande i det större sammanhanget.

Filmen ”The living matrix” (inte att sammanblanda med spelfilmen The matrix förstås) har healing, inre läkning, som sitt grundtema. Detta läkande har många olika benämningar som skiftar från olika inriktningar och uppfattning, t ex bioenergi, kvantmedicin, celläkande, själslig energiinkoppling, noetik.
Olika healers, vetenskapsmän, psykologer m fl träder här fram och berättar om sina erfarenheter. Här får vi möta bland andra den kände DNA-forskaren Bruce Lipton (se rec här). De visar att energi påverkar materia, hur vi kan öka och förbättra vår hälsa genom inre helande, genom att komma mer i kontakt med oss själva och vårt naturliga livsflöde av energi.

Healing är ett av grundläggande uttrycken för hur eterenergi fungerar och kan användas, Även om man inte går in på dessa begrepp här, så finns de med som en fond och bör studeras av den som vill förstå det större sammanhanget mer.
(Läs gärna mer här om du är intresserad av koppling healing och eter)
Och healing kan förstås vara så mycket, inte bara handpåläggning. Att därför påstå att vissa healingmetoder är helt ”unika” och ”aldrig funnits på vår jord tidigare” låter som en onödig dramatisering för att skapa sensationslystnad (som man gör i denna film vad gäller en teknik).
Men det finns många andra intressanta kopplingar och sammanhang i filmen som gör den sevärd.

Filmen ”Vad vet vi – egentligen”, som alltså kom in Living Mattrix-filmen, men som har ett mycket liknande budskap, är lite mer upplagd från ett naturvetenskapligt perspektiv. Här går man in på och utforskar hur kvantfysiken kan beskriva våra sinnen och vår perception. Man använder sig samtidigt av de existentiella grundfrågorna kring ”vad är en människa”.

I filmen får en dövstum kvinna agera det mänskliga dramat av sökande, att vara förvirrad och uppleva sig som fångad i den materiella och sociala världen av till synes meningslöshet.
Hon får agera sin historia parallellt med olika vetenskapsmäns uttalanden. Hon upptäcker alltmer av hur den inre kontakten skapar mening och hur saker och ting börjar falla på plats på till synes mirakulösa sätt i hennes liv.
Det är ett fint grepp som säkert kan tilltala många människor. Här ges kopplingen till individens vardag, känslotillstånd som alla känner igen sig i.

Samtidigt blir det lite tillyxat och förenklat, något som kan kännas både aningen humoristiskt och också som inledning i denna film onödigt lång. För den som redan är någorlunda insatt i dessa tankebanor blir det längre transportsträckor. Men stäng inte av, det blir bättre.
Filmen levandegör frågorna kring vad som är ”verkligt” och hur vi kan påverka och skapa vår verklighet mer utifrån större, mer livsbejakande perspektiv. Det är mycket bra och tänkvärt.

Tyvärr blir denna film samtidigt belastad av ständiga ljud- och bildeffekter. Man har velat skapa den visuella känslan av att föras runt i människokroppens universum. Javisst, vi förstår, det är ”enormt”, men det skulle räcka med en (1) sådan illustration. Nu blir det ansträngande istället och tar bort fokus från själva budskapet, vilket känns helt onödigt.

Båda dessa filmer är bitvis mycket inspirerande och stärkande. Även om de inte har riktigt närvaron att gestalta detta mer heltäckande under hela speltiden, så fungerar filmerna bra.
Man kan också förstås gå djupare i de här perspektiven och undersöka mer av hur kvantfysiken kan tolkas och hur innebörderna av "den skapande tanken" kan ses på flera nivåer.

Är det verkligen sant t ex att det inte finns något "objektivt"? Är det inte snarare så att det objektiva och subjektiva existerar, att de utgår från två olika förhållanden och egentligen visar på människans delaktighet med fler livsaspekter (både genom medvetande och genom materia - men också genom en tredje aspekt som än så länge är mer okänd).
Det tror iaf jag. Som någon forskare säger, att vi kan verka och uppfatta verkligheten både som "en partikel (punkt) och som en våg". Detta inbegriper både subjektiv och objektiv förståelse, något som bara kan expandera förstås i dess innebörder och dragna slutsatser på allt mer omfattande nivåer.

Också att det är fler lagar som gäller i vårt universum (både micro och macro), som vi kan ha stor nytta av att förstå och undersöka mer.
Dessa filmer är ändå väldigt positiva och visar på rätt riktning i det "nya tänkandet".

(Inköpsinfo: Fönix distr)


© CMM, SoulBooks maj 2010.

Film: 10 questions for the Dalai Lama

Filmtitel: 10 questions for the Dalai Lama
Förlag: Fönix musik & film
Publ år för film: 2008
Speltid: 85 min
Subtitles: Ja, alla nordiska språk. Engelska grundspråk.
Datum: nov 2009
Rec. av: Nina Matthis


Om du hade en timme med Dalai Lama, vad skulle du fråga honom om? Filmskaparen och upptäcksresaren Rick Ray från USA, begav sig i väg till Indien för att ställa sina egna frågor till Dalai Lama. Men det visade sig ta längre tid än han trott, att få till stånd ett möte med Dalai Lama. Han fick lov att vänta i Indien i tre månader innan han fick sin intervju. Det blev tre månader av förundersökningar, funderingar, insikter och suggestiva upplevelser. Och av detta blev det en film som vunnit flera priser: 10 questions for the Dalai Lama.

Det har gjorts många filmer om Dalai Lama. Alla dessa filmer har förstås sin egen prägling av filmaren själv; hans eller hennes egna föreställningar, temperament och konstnärliga förmåga. Den här filmen är ingen ”utstickare”, på det sätt som jag först trodde att den skulle vara. Ray berättar grundligt Dalai Lamas historia, precis som så många andra filmare gjort förut. Och det är förstås bra för den som inte är bekant med Dalai Lamas förflutna liv. Så kanske filmen vänder sig till dem, som på något vis har missat denna omtalade historia.

Det är en fin atmosfär i filmen. Ray mixar lånade filmsnuttar ur Tibets och Dalai Lamas historia med sina egna filmbilder från Indien. Tanken är nog att tittaren ska få en helgjuten faktabild av den store laman, blandat med personliga funderingar av filmaren själv. Det är vackert filmat. Tonen är lugn, nästan meditativ, och det gör att denna film ändå skiljer sig en del från andra Dalai Lama-filmer.

En bit in i filmen får Ray äntligen möta Dalai Lama i hans hem i Dharamsala i Indien, där han lever i exil. Och så fort Dalai Lama öppnar munnen för att svara på frågorna blir allt genast lite roligare, eftersom Dalai Lama har ett underbart sinne för humor. Ray frågar bland annat varför fattiga människor tycks vara lyckligare än rika människor (för detta har han särskilt märkt i Indien).
Dalai Lama menar, att de fattiga har så få materiella tillgångar att bevaka och kontrollera. Så därför kan de vara mer avslappnade i sin relation till andra människor och till livet i stort – vilket gör dem lyckliga. De rika däremot måste bevara allt de redan har och de vill ofta ha mer, vilket föder girighet. Att de rika hela tiden söker efter mer och mer, speglar deras ”materiella hunger”, förklarar Dalai Lama. Och det gör den rika människan ”mentalt fattig”. Medan den människa som inte är girig (materiellt hungrig) är ”mentalt rik”. Ja, så enkelt kan det beskrivas, när det kommer från ”den vises mun”.

Ray ställer en hel del intressanta frågor till Dala Lama under deras möte. Samtidigt märker jag att jag sitter och längtar efter en film om Dalai Lama, som betonar hans andliga bredd – den enorma visdom och de andliga kunskaper han besitter. Har någon intervjuare i bok eller film någonsin dykt ner i denna andliga ocean? En sådan bok eller film finns fortfarande på min önskelista!

Dalai Lama önskar sig också något, avslöjar han i filmen. Hans högsta önskan är att få tid att vara för sig själv och koncentrera sig på det inre, andliga arbetet. Det låter nästan som att han traktar efter ett ”eremitliv”. Han vill fokusera på det andliga, understryker han, men som det ser ut i hans vardag, så måste han räcka till för så många människor, att denna önskan får vänta. Jag hoppades att Ray skulle passa på att fråga mer om denna andliga drivkraft, som Hans Helighet (som vissa säger) delger oss. Men dessa slags frågor uteblir.

Ja, Ray gör en fin filmfläta av gammal och nytt om Dalai Lama. Det märks att han är en van filmare med konstnärlig känsla. Det är på sätt och vis en hyllningsfilm, och därför är det också befriande när Dalai Lama själv kommer till tals. Allt som tenderar att bli för emotionellt och högstämt tar denne vise man ner på jorden. Hyllningen kommer liksom av sig av Dalai Lamas egna svar, och filmen blir genast mer intressant. I slutet på intervjun orkar inte Ray sitta och le sådär beundrande längre, han är alltför fascinerad av Dalai Lamas ord – och kanske smittad av hans andliga enkelhet. Och då ökar också närvaron.


© Nina Matthis, SoulBooks dec 09

Film: Change your thoughts, change your life – Living the wisdom of the Tao. Med Wayne Dyer

Filmtitel: Change your thoughts, change your life – Living the wisdom of the Tao. Med Wayne Dyer
Förlag: Fönix musik & film
Publ år för film: 2007 på engelska, i översättning 2009.
Speltid: 1 tim 35 min. (Med extra material; 20 min, ej textning)
Subtitles: Ja, alla nordiska språk. Engelska grundspråk.
Datum: nov 2009
Rec. av: Mikael Matthis


Wayne Dyer håller här ett inspirerat föredrag inför publik i en vacker sal, också med en scen uppbyggd enligt österländsk modell.
Det är ett bra framförande som varvar Dyers enkla, men slagkraftiga stil på sitt naturligt självutlämnande sätt med hans tankar om Tao, eller ”Dao”, om man nu vill anamma den nyare kinesiska stavningen. Jag behåller gärna den gamla stavningen, och det gör tydligen Dyer också.

Dyer berättar om hur han under en period på cirka ett år ägnade fyra dagar åt varje vers, sammanlagt 81 stycken i det odödliga livsfilosofiska verket Tao Te Ching av Lao Tzu. Han kontemplerade innehållet, sammanställde det i sin egen tappning utifrån tio av de cirka 14 000 översättningar som existerar. Dessa tio var dem som han upplevde var de bästa och mest passande för västerländska mått. Framförallt försökte han också leva efter och praktisera dessa versers innehåll i sitt dagliga liv.

Dyer är underhållande på ett lugnt, behagligt sätt och fångar publikens och tittarens intresse, inte minst genom sin stadiga röst. Han vet hur han ska göra detta, han är van att uppträda och vara i kontakt med människor på ett levande sätt.
Samtidigt blir han tydligt engagerad själv. Han börjar föredraget med ena handen i fickan, men ganska snart gestikulerar han alltmer. Ofta går händerna som en sorts propeller eller ett hjul på en flodångare. Det kanske är ett sätt för honom att öka energin och fånga publiken i denna ström av ord. Många ser berörda ut, inte minst när han berättar om hur han själv kom igenom ett slags missbruk av alkohol.

Även om han inte var någon regelrätt alkoholist, drack han tydligen regelbundet under 20 års tid, mest till sin middag med familjen, berättar han. Detta samtidigt som han hade all sin framgång med positivt tänkande och personlig kraft etc.
Det blir ganska intressant, för det var tydligen först när han nådde en djupare sida i sig själv, en mer andlig nivå efter sin 50-års-ålder, som han också slutade dricka helt. Inte på grund av något moraliskt skäl, utan helt enkelt för att han märkte hur destruktivt det var, både för honom själv och för hans familj.

Dyers budskap är enkelt, passionerat, stärkande, ofta glädjefullt och samtidigt ömsint. Han balanserar mellan många olika uttryck, men har samtidigt en stadig grund, i sig själv, ett varmt allvar som presentras både med ödmjukhet och bestämhet.
Han blandar sina egna reflektioner och tankebanor om hur att utveckla sitt liv, använda sina genuina värden och sina själsliga impulser, med de flödande orden från Tao the ching.
Helheten baseras mycket på känsla, men också hans egna erfarenheter från sitt långa liv med positiv förändring, mänsklig utveckling.

Han har länge fört fram sina insikter och upplevelser i en strid ström av böcker, radio- och tv-shower, undervisning och på senaste tiden också genom film.
Dyer var en av pionjärerna inom området att använda sin tankekraft, sin personliga inställning, för att påverka och skapa mer livskvalitet och framgång i sitt liv.
Han slog igenom på 70-talet med böcker som ”Älska dig själv” och ”Sikta mot stjärnorna”, som många kanske idag mins mer med ett leende, men som då var trendbrytande. Det var nog inte helt lätt på den tiden att vinna gehör för dessa idéer, i alla fall inte i Sverige. Sedan har intresset vuxit lavinartat, egentligen naturligt från människors ökande behov av dessa positiva, läkande och stärkande synsätt i dem själva.

Pausmusiken (mellan föredraget och extra-materialet) med en norsk kvinna som sjunger några traditionella amerikanska sånger, är inte så lyckat enligt min smak. Varför inte något mer österländskt, när man nu ändå hade den tråden? Men det kanske behövdes något mer traditionellt amerikanskt, tänkte producenten?
Annars är ju Wayne Dyer mer europeisk egentligen, eller internationell.
På den stora scenen för mänsklighetens ökande enhet.


© CMM SoulBook, nov 09

Filmen The seven spiritual laws of success med Deepak Chopra

Filmtitel: Deepak Chopra The seven spiritual laws of success
Baserad på: Deepak Chopras bok 7 lagar
Förlag: Fönix musik & film
Publ år för film: 2007 på engelska, i översättning 2009.
Speltid: 1 tim och 4 min
Subtitles: Ja, alla nordiska språk. Engelska grundspråk.
Datum: nov 2009
Rec. av: Mikael Matthis

I den här ofta vackra filmen med inslag från naturbilder och ett lugnt tempo, får vi möta Deepak Chopra och hans tankar kring mänskligt växande. Hur vi kan skapa ökat medvetande, framgång och hälsa genom vår egen inställning och genom att bli en medskapare med universums flöde av kraft.

Här får vi också möta sångerskan Olivia Newton-John, känd för många bl a genom den gamla filmen Grease med John Travolta. Här träder hon dock fram i en ny form med en mer inre medvetenhet som hon också låtit ta form genom sina nya sånger.
Här får hon också använda sig av labyrinten som symbol men också direkt gestaltning. Det skapar ett fint ögonblick i filmen med ett berörande djup som uppstår där hon stilla går in mot sitt centrum, som också är ett större centrum i medvetandet, i planetens rörelse, i livets storhet.

Filmen baseras på boken med samma namn på engelska, Framgångens sju lagar. Chopra vill inspirera oss att se sambandet mellan ”framgång” och ”andligt växande”, tolkar jag det som. Att vi kan inte enbart växa genom materiell framgång, utan behöver snarast växa inifrån oss själva, i enlighet med en större helhet, för att nå harmoni och lycka.

I den första av dessa ”lagar” eller om man så kanske hellre skulle kalla dem ”principer”, vill Chopra ge oss insikt i hur ovissheten är en positiv kraft för oss. Det är i mötet med och närvaron av det okända som det kreativa sinnet kan få ny kraft och glädje. Det är i den kontakten med källan som vi förstår att vi inte behöver hålla fast vid det gamla.

I de övriga lagarna behandlas teman kring ”givandet”, ”karma – orsak och verkan”, om ”avsikt”, ”oberoende” och sist principen kring ”dharma”. Den sista av dessa är den som enligt Chopra sammanfattar och belyser alla de övriga i sig. Dharmat som är vår ”livsväg”, vårt förverkligande av våra uppgifter och vår inre sanning, vårt öde.



Chopra använder en lättsam blandning av vedisk ”tomhetsfilosofi” och mer modern psykologi och naturvetenskapliga rön inom biologi och hälsa. Även om det ofta faller ut väl, kan det ibland kännas aningen ”snabbkokt”.
Jag tycker det är ok i den här filmen, men kan ibland i andra sammanhang bli lite förenklat. Ett exempel här som jag tänkte på, är Chopras uppmaning att bara gå in i ”tomheten där ingenting finns, ingen tid, ingen energi” osv , och sen fylls allt på därifrån. Riktigt så enkelt är det förstås inte, även om jag tror mig förstå vad han menar.

Jag tänker att i kontakten med högre medvetandetillstånd lämnar vi våra gamla identiteter och mönster. Vi går på sätt och vis in i en ”tomhet” eller snarare i ett utrymme för något nytt, det som också Chopra och andra som talar i filmen återkommer till.
Att ha tillit till detta fält, detta rum av det okända, det ovetbara. Jag gillar den tanken, som knappast är ny i sig, men ändå blir bra illustrerad här. Vi kan ta steget ut i detta stillastående och invänta, lyssna till det nya som är på väg mot oss. Det är fascinerande och något jag känner igen mycket väl i mitt liv.


Men frågan är om det egentligen är ”tomt”, detta ”möjligheternas andliga rum”? Förmodligen är det precis tvärtom, även om vi inte kan se det mer vår fysiska syn.
Vi upplever snarare en ny nivå av medvetande här som är mer ”fullt”, men av en annan sorts finare energi, en annan mer utsträckt tid som upplevs som ”evig” på sätt och vis.
Det är också något den senare kvantfysiken närmar sig alltmer, t ex då man studerar rymden. Det man tidigare uppfattade som "tomrum" inser man inte är tomt - det är snarast en annan form av materia, ett annat slags rum.

Chopra försöker förenkla tror jag, för att nå så många människor som möjligt med sitt budskap. Han har på sätt och vis lyckats väl med det genom sina bestsäljar-böcker genom åren och sitt goda rykte som en kunskapsförmedlare inom den holistiska vetenskapen.
Han har en mer tillbakalutad roll i denna film, där andra också för fram dessa tankar. Genom kortare intervjuer och med Olivia Newton-John som en sorts huvudfigur gestaltas dessa sju principer som ger värme, en skön inspirerande atmosfär och goda tankar på vägen.

(Finns till försäljning på www.herkules.nu)

© Mikael Matthis, SoulBooks nov 2009.

The Shift – inspirerande film om andligheten inom oss

Filmtitel: The Shift – Finding your life´s purpose
Förlag: Fönix musik & film
Publ år för film: 2009 på engelska, i översättning 2009.
Speltid: 120 min. (Med extra skiva 3 tim material, ej textning)
Subtitles: Ja, alla nordiska språk. Engelska grundspråk.
Datum: nov 2009
Rec. av: Nina Matthis



Dr. Wayne W. Dyer är ett välkänt namn för många i dag. Han var en av pionjärerna inom ”positiv thinking trenden” och slog igenom på 70-talet med böcker som ”Älska dig själv” och ”Sikta mot stjärnorna”.
Några såg hans böcker som provokativa när de kom (vaddå älska sig själv och sikta mot stjärnorna?), men de sålde som smör. Och USA var förstås rätt land att lansera dem i. Där finns en tradition, där ingen skäms för att vilja lyckas: En positiv inställning till det positiva, om man säger så. En anda som vi svenskar sakta anammat och själva börjat uttrycka inom nytänkar-facket, fast på vårt sätt.

Den som bara känner till Dyer från 70- och 80-talen kan bli överraskad av den här filmen. Och det kan bero på att Dyer genomgick ett inre skifte på 90-talet och blev betydligt mer intresserad av den andliga dimensionen av livet.
Dessförinnan var han mer ego-styrd och mycket mån om sin yrkeskarriär, berättar han själv. Men så hände något. En inre upplevelse, som förändrade honom på djupet. Ett magiskt möte med sig själv, som för någon annan kanske hade gått obemärkt förbi. Men för Dyer kom den upplevelsen i precis rätt stund. Han förstod. Han fick kontakt med något större inom sig själv och insåg att allt finns här och nu, och inte där borta och sen.

Filmen The Shift handlar just om dessa inre skiften, som liksom förvandlar en människa till den hon är. I filmen berättar Dyer om dessa existentiella skiften. Hur de kan gestalta sig och upplevas för oss människor. Han berättar även om vad som kan föregå dem: En känsla av tomhet eller frustration i det liv man lever. Inte för att något egentligen saknas rent materiellt, utan just för att det inte är ett äkta liv utan ett ”ego-liv”, styrt av blind anpassning och personliga begär.

Dyer berättar om sitt gamla liv, som på många vis var ”lyckat”, men långt ifrån balanserat. Han ger några exempel; ett var när han satt vid ett restaurangbord med sin stora familj (fru och fem barn) och fick veta att de inte serverade alkohol där. Då blev han så upprörd över att han inte fick dricka öl till maten, att han genast marscherade iväg därifrån – förblindad av begär - med familjen i släptåg. I filmen skakar han på huvudet åt minnet av sin egen självupptagenhet, som tycks vara mer eller mindre obegriplig för honom i dag.



Men det här är inte bara en dokumentärfilm. Det är även en spelfilm. På ett mycket skickligt vis vävs en intervju med Dyer samman med två separata händelseförlopp (scener ur två äktenskap) som illustreras av skådespelare. Vi får följa två par som av en händelse kommer till den plats där filmen om Dyer håller på att spelas in. Vi får en inblick i deras vardag före ankomsten till den ”förvandlande platsen”; en sorts kursgård i Monterey i Californien. Och vi får se dem gå igenom ett inre skifte, där på platsen, som förändrar deras liv.

Här måste regissören Michael Goorjian hyllas. Ett sådant filmkoncept; dokumentär blandat med spelfilm, kan inte vara lätt att sy ihop. Risken är att det blir larvigt och övertydligt med dessa scen-illustrationer till en berättare och hans budskap. Men här blir det inte alls larvigt eller övertydligt. Tvärtom. Det blir både gripande och effektfullt, eftersom regissören och Dyer själv har en osedvanlig närvaro filmen igenom. På så vis rider filmen på den slags större närvaro, som den också talar om.

Det är med andra ord en mycket inspirerande film. Dyer har en sällsam berättarförmåga, och den ödmjukhet och fridfullhet som han utstrålar känns äkta. Han talar bl.a om livet som indelat i två faser; en förmiddag och en eftermiddag. På förmiddagen är det ofta egot och de personliga ambitionerna som styr oss människor. Men under livets eftermiddag blir det bara tomt inom oss om vi fortfarande låtsas att det är förmiddag. Vi är på väg att förändras. Ett inre skifte håller på att ske. Men vi måste vara uppmärksamma på själens signaler, och ta emot dem när de ”knackar på”. Då kan livet ta en ny riktning; mot ett medvetet, andligt och mer fulländat liv. Då kan vi njuta av livets eftermiddag och känna att vi går hand i hand med ”syftet” i vårt liv. Och det skapar ett djupt lugn inom oss – en existentiell tillfredställelse.

(Finns till försäljning på www.herkules.nu)


© Nina Matthis, SoulBooks okt 2009.

Filmen Den fredlige krigaren (Peaceful Warrior) - en tät historia med stark livsnerv

Filmtitel: The peaceful warrior
Baserad på: Dan Millmans bok Den fredlige krigarens väg
Förlag: Fönix musik & film
Publ år för film: 2007 på engelska, i översättning 2009.
Speltid: 1 tim och 55 min
Subtitles: Ja, alla nordiska språk. Engelska grundspråk.
Datum: okt 2009
Rec. av: Mikael Matthis


Handlingen är ganska enkel. Huvudpersonen, på vissa sätt en ung Dan Millman, är en framgångsrik atlet med ringar som främsta gren. Han lever ett vanligt studentliv med en ganska blaséaktig stil, fester, grabbighet och höga ambitioner att nå OS. Samtidigt känner han sig vilsen och tom, även om han inte skulle medge det för någon.
En sen kväll kommer han till en bensinmack där han möter en äldre man som driver stället. Han kommer att kalla honom Sokrates, underbart spelad av Nick Nolte. Mannen tycks ha svar på alla frågor, inte minst de han knappt känner till inom sig själv.

Det jag minns som en hyfsad bok har här lyfts fram och koncentrerats till en tät, engagerande och spännande film. Som jag skrev om Nionde insikten alldeles nyligen, så är det inte speciellt lätt att göra film på bra böcker. Men här har man lyckats otroligt väl.
Med liten spelyta, tätt skådespeleri, intensitet i dialogerna, bra tajming med tystnader, skapar man väldigt mycket handling trots att det egentligen inte händer speciellt mycket rent fysiskt.

I en intervju (som jag bara såg inledningen av på nätet) säger Millman att jo visst var mötet verkligt.
Det fanns en sådan bensinmack och det fanns en vägledare på riktigt. Han var tydligen någon sorts buddhist. Men att gestaltningen av Millman själv inte är densamma som hans verkliga liv då. Annars var ju Millman själv tydligen väldigt engagerad i gymnastik (ringar) och sport.

Huvudpersonen, spelad av en ung kille, Scott Mechlowicz, är mycket trovärdig och balanserar bra i de sturska upproren – som när vår personlighet gör uppror mot vår ”högre vilja”, själens rörelse. Och visar levande på processen av hur egot eller de hindrande mönstren i personligheten långsamt bryts ner för att hitta en ny grund i en större inre kontakt och tillit till livsflödet.

Överlag är alla skådisprestationerna mycket bra; huvudpersonens vänner, och den kärlek som långsamt växer fram med Joy gestaltas fint av Amy Smart. Det är för övrigt gestaltning av den kvinna som Dan Millman kom att gifta sig med och fortfarande lever med i norra Kalifornien.

Att filmen lyckats, beror också till stor del på regissörens arbete, säger min fru som är en god filmkännare, och jag håller med. Regissören måste haft ett gott fokus inom sig och en stark förmedling. Kunnat samlat skådespelarna kring ett eller två enkla teman, som en röd tråd, och hållit en stark intensitet i avsikten.
Det beror nog också på ett bra manus där man som sagt plockat ut ett koncentrat av boken på ett ovanligt lyckats sätt.
Här har man tagit fasta på möten med mellan den unge mannen och läraren, men också de snabba kasten in i en expanderad verklighet där tyngdlagen då och då sätts ur spel.
Det är häftiga scener som känns väldigt levande och inte alls konstgjorda eller överdrivna. De tar oss med i fantasin in i andra (eteriska) möjligheter där vi kan förflytta oss mer fritt med vår fysiska kropp. Framförallt speglar detta i filmen möjligheten att expandera vår medvetenhet. Det är det som är grunden. Sensationerna är ”bara” kittlingen.


(Finns till försäljning på www.herkules.nu).


© CMM SoulBooks, nov 2009.

Byron Katie - Film om bitterhet och svartsjuka

Filmtitel: Byron Katie - Resentment & Jealousy
Förlag: Fönix musik & film
Publ år: 2007 på engelska, i översättning 2009.
Speltid: 60 min
Subtitles: Ja, alla nordiska språk. Engelska grundspråk.
Datum: okt 2009
Rec. av: Nina Matthis


Det finns många andliga lärare som talar om inre tillstånd av frid och villkorslös kärlek. Byron Katie är en av dem. Det som skiljer henne från de andra är att hon har hittat fyra enkla frågor som man kan ställa sig själv, för att uppleva en befrielse. Hon säger själv att hon visar hur man kan göra, för att uppleva inre frid. Så hon ser sig nog snarare som en ”mental praktiker” än som en andlig lärare eller guru. Hon brukar säga att hon är en vanlig kvinna som helt enkelt upptäckt hur man kan slippa lida.

Att hon går sin egen väg är helt uppenbart. Allt hon lär ut vilar på hennes egen erfarenhet av en långvarig depression, ett andligt uppvaknande och av insikten om de fyra frågorna - som avslöjar de negativa tankarna, och så att säga vänder på dem. Före det plötsliga uppvaknandet var hon en helt vanlig (fast deprimerad) gift kvinna med tre barn och eget företag. Hon var inte alls andligt intresserad utan snarare destruktivt självupptagen, vilket gick ut över hela familjen. Hennes egen historia kan låta fantasisk, och många undrar: Kan man nå Byron Katies medvetandetillstånd utan ett radikalt uppvaknande (som hon upplevde)? Eller räcker det med att ställa sig de fyra frågorna vid behov?

Byron Katie menar att alla kan finna inre frid genom dessa frågor. Och hon har förstås rätt. Dessa frågor ”vänder på” negativa tankar, och utan dessa tunga tankar känner vi oss genast befriade, och kärleken sipprar fram och uppfyller oss. Och det är gott nog! Sedan är den medvetande-expansion som Byron Katie upplevde, förstås inte var mans erfarenhet. Hennes plötsliga och omvälvande medetandeförändring (där hon även fick insikt om frågorna) är vad många kallar en andlig transformation. En sådan transformation är individuell på så vis att den sker när det ”är dags” för en människa att ta detta inre kliv. Det innebär en genomgripande kontakt med det egna högre jaget (själen), som förändrar oss i grunden.

Själv säger hon att hennes liv (sedan uppvaknandet) handlar om tacksamhet och tjänande. Och hon har sedan början på nittiotalet rest runt i världen och hållit seminarier, där hon lär ut de fyra frågorna som hon kallar The Work. Det har också spelats in många filmer från dessa seminarier, och denna film Resentment & Jealousy (i översättning "förbittring och svartsjuka"), är en av dem.
Det som skiljer denna film från mycket annat inspelat material med Byron Katie, är att den håller en hög teknisk kvalitet. Det är alltså ingen darrig kamera eller skrap med stolar, utan filmen kan ses i lugn och ro utan sådana störande element. Och det är njutbart.

I Resentment & Jealousy, som har svensk text, tar Byron Katie upp två personer på scenen som hon gör The Work med. Den första kvinnan är bitter på sin väninna och den andra kvinnan lider av sin svåra svartsjuka. Särskilt gripande är den senare, som tycks vara hopplöst svartsjuk på sin partner. Hon får, vägledd av Byron Katie, undersöka sina smärtsamma tankar.
Men hon kan, trots sin goda vilja, inte vända dem så lätt. Och det är inte så underligt. Det uppstår ofta som en inre kamp när det gäller att lämna den smärta man så gärna vill bli av med, eftersom den smärtan samtidigt blivit en sorts identitet. Vem är man egentligen utan dessa gamla känslor och tankar?

Filmen visar tydligt kampen mellan det gamla sättet och det nya sättet att tänka för den unga, svartsjuka kvinnan. Men det hela får sin vändning på ett överraskande sätt: När Byron Katie är färdig med sitt arbete, är det fortfarande lite oklart hur pass djupgående verkan metoden haft. Svaret kommer i stället efteråt, som text, i ett mycket kärleksfullt skrivet brev till Byron Katie från kvinnan.


(Finns till försäljning på www.herkules.nu)

© SoulBooks, Nina Matthis okt 2009.

The celestine prophecy - Nionde insikten på film

Filmtitel: The celestine prophecy
Baserad på: James Redfields bok Nionde insikten
Förlag: Fönix musik & film
Publ år: 2007 på engelska, i översättning 2009.
Speltid: 1 tim och 36 min
Subtitles: Ja, alla nordiska språk. Engelska grundspråk.
Datum: okt 2009
Rec. av: Mikael Matthis


Många av oss minns när James Redfields bok Nionde insikten kom ut i början av 90-talet och tog många med storm. Boken låg faktiskt på topplistan i Sverige över mest sålda böcker ett tag (100 000 ex) och i USA sålde den över 3 miljoner ex.
Det var en spännande historia i all sin enkelhet som grep tag med sina tolkningar av människans medvetanderevolution som vi står inför, och också är mitt uppe i.

Historien handlar om en ung lärare som blir arbetslös och genom olika omständigheter hamnar i Peru för att han hört om några profetior om människans nya utveckling i den här tiden. Människor av olika slag har lockats dit för att förstå den inre betydelsen av dessa ord som är uppdelade i nio dokument. Dessa dokument har ett avlägset, mystiskt förflutet, men pekar framförallt in i framtiden, in i vår tid, som en av de mest avgörande epokerna för människan.
Bild: James Redfield

Samtidigt motarbetas innebörden av dessa dokument av både militären och kyrkan i landet, också med vissa inslag av dolda amerikanska intressen.
Mycket av historien och framförallt spänningsmomenten och actionscenerna är mer en ram för att omtala och fördjupa innebörderna av profetiorna. Detta har man också tagit fasta på i filmen till viss del, även om actionbitarna tycks ha spelat en stor roll, kanske i tron att de skulle locka en större publik?

Genom profetiorna lär sig huvudpersonen att lyssna på sin intuition, att kunna uppmärksamma och förstå inre bilders betydelser, inte minst när de oväntat dyker upp i stunden.
Han lär sig om energins innebörder, dels den eteriska (även om den inte kallas så här) och den mer omfattande högre energin, här kallad ”gudsenergin” eller ”det gudomliga”. Att alla människor strävar egentligen efter att nå denna energi, men de flesta förlägger sin strävan utanför sig själva. Därför skapas också konflikter i världen och mellan människor, för man tror man måste vinna denna energi i kamp. Ju mer vi inser att vi kan hämta denna energi inifrån oss själva, kan vi ingå i ett större utvecklingsförlopp som bara väntar på att manifesteras på jorden. Detta tillstånd finns redan, i det jag tolkar som en eterisk nivå eller frekvens. Detta är nära den fysiska världens former, ändå så långt bort i förhållande till de äldre mänskliga medvetandenivåernas stridande inställning.


Det är ofta svårt att fånga en boksuccé på film. Dels vad ska tas med av det ofta omfångesrika materialet i boken, hur ska filmen kunna göra rättvisa åt allt detta, vad ska man välja? Dels hur ska trovärdigheten bibelhållas? Ofta när vi läst en bra bok har vi våra egna bilder, inte minst av personerna från handlingen.

Hur går det då med filmen Celestine prophecy? Ja, sådär. Det är ingen succéfilm, kan jag påstå. Om detta nu beror på en låg budget, inte så många duktiga skådisar, eller ett ganska hoppigt och ibland taffligt ihopsatt manus, kan vara delar av den sanningen.
Men filmen har ändå, trots allt, sina poänger och kan ses med behållning om man inte är för petig. Den tar upp en rad moment som är genuina och med lite uppbackning kan fungera som inspiration. Också för att filmen väcker vissa tidsperspektiv som jag ska återkomma till alldeles strax.


I början måste jag erkänna att jag höll nästan på att tröttna. Men med hjälp av min frus fokus och kopplingen till de genuina frågor som ändå uppstod kring innehållet, så bar det ett tag till. Och sedan blev faktiskt närvaron bättre, mycket tack vare att vissa skådespelare kunde lyfta handlingen.
Det gällde när huvudpersonen genom ett antal stapplande actionscener har jagats av både militär och rebellgäng möter fader Sanchez, en av dem som länge verkat med profetiorna, här säkert spelad av Joaquim de Almeida.

Det leder till att jag inser hur enormt mycket värd en trygg gestaltning betyder i en film. Det är som att filmen nu kan landa mer, vilket också leder till flera bra scener och överlag en mer stilsäker känsla. Bland annat när huvudpersonens unge man lär sig se hur ett möte mellan två människor kan berikas och fyllas ut av den flödande energin, först genom att en person ger, och sedan att den andre också ger tillbaks.


Filmen ger en del fina återkopplingar till boken, som var bra i sig (se länk till recension av Den elfte insikten på SoulBooks) - speciellt på sin tid, som min fru sade. Detta gav oss en del intressanta, tankeväckande tidsperspektiv.
Att när Den nionde insikten kom var det så mycket en annan tid. Mycket av den andliga visionen höll precis på att slå ut mer då. Det var som en ny början för många och kanske var inriktningen lite mer oskuldsfull, nyvaken, kanske även naiv, i det kollektiva forumet.
Nu har vi gått några vändor sedan dess. Det som var en intensiv fas på 90-talet med sin mer uppåtstigande kraft, har sedan från 1995-96 gått några vändor i en mer djuplodande integrering och åtstramad fas, likaså i samhället och världen.
Nu sedan ett antal år från början av 2000-talet och nu med närheten till 2012, har tempot och gradantalet höjts avsevärt igen, och nya faser av stark förhöjning har kommit allt mer i blickfånget.

Det är en ytterst spännande tid vi lever i, med alla dess utmaningar, men framförallt möjligheter.



© CMM SoulBooks, okt 2009

You can heal your life - film med Louise Hay

Filmtitel: You can heal your life
Huvudperson: Louise Hay
Förlag: Fönix musik & film
Publ år: 2008
Speltid: 90 min (+ extra skiva med 4 tim, ej översättning)
Subtitles: Ja, alla nordiska språk. Engelska grundspråk.
Datum: okt 2009
Rec. av: Mikael Matthis


Louise Hay är en av dem som lade grunden för inspirationen kring tankens läkande förmåga i vår moderna tid. Denna inriktning har dock en mycket äldre grund, från 20-och 30-talets olika alternativa kristna tankeskolor, t ex Christian Science m fl. En av dem som också Hay lärde sig av rent konkret, enligt hennes egen berättelse, var First Church of Religious Science (på 48th Street i New York).

Dessa skolor bygger ofta på en tro kring det egna skapandet som egentligen behöver en djupare förståelse för att kunna tillämpas mer riktigt. Denna kunskap kan därför spåras i ett större sammanhang mycket längre tillbaks i de tidlösa sanningarna kring människans större medvetande. Och i rön från äldre civilisationers kunskaper finner vi många kopplingar kring detta område.
Jag minns hennes numer klassiska bok med det färgglada hjärtat från tidigt 80-tal, som tillsammans med Sondra Ray och flera andra bildade skola för denna typ av positiv livsinställning, så viktig och produktiv för alla människor i en eller flera faser i livet.

I den här filmen får vi möta olika människor, författare, terapeuter, läkare, neuroforskare, psykiatriker och många andra, som berättar om sina erfarenheter av denna metod för att skapa utveckling i sitt liv.
Detta är grundläggande tankar kring hur att skapa hälsa, men överlag att skapa ett mer levande, fruktbart och givande liv som vi önskar, även för andra, för våra relationer, för världen.

Utgångspunkten här handlar om så kallade affirmationer, det som inom den kognitiva terapin idag kallas för ”validiering”. Dvs att bekräfta sig själv och sina resurser. Istället för att ta fram och bekräfta det som är negativt, som håller oss nere, som inte leder framåt, kan vi välja våra tankar och därmed påverka våra känslor.
Detta påverkar också vårt fysiska tillstånd. En rad exempel ges i filmen, bl a av en läkare som visar på sambanden mellan positiva tankar och hur endorfiner frigörs, hur hjärtats rytm balanseras, hur muskler slappnar av.
En ytterligare effekt av detta som jag tror inte nämns här, men som andra upptäckt, är att därmed ökar också vår motståndskraft mot virus och bakterier.

Egentligen handlar det inte om den mekaniska tanken, att bara upprepa en positiv mening i det oändliga, något många erfarit inte ger resultat och som skapat frustration. Detta tas också upp i filmen och klargörs att det handlar också om att använda känslan, och tro på dessa känslotillstånd som man alltså kan skapa själv. Man framkallar ett tillstånd snarare än bara upprepar en trossats.
Det handlar grundläggande om att ta fram kärleken i sitt centrum, att knyta an till denna kontakt, källan av liv inom sig. Att se och förstå hur allt och alla är del av denna, inklusive jag själv.

Många kritiker och skeptiker menar att det är en omöjlighet att använda tanken för att t ex påverka sin hälsa. Samtidigt är det mycket forskning som alltmer tydligt påtalar att detta sker mer än vad vi kanske anar. Hur vi påverkar oss själva, våra relationer, vår miljö genom våra bilder, förväntningar och roller. Som förstås bygger på tankeformer, tankar kopplade till känslor. Och hur dessa påverkar med sin kraft.

Detta återfinns inom en rad olika områden och fält, t ex inom neurobiologin där Candace Pert, internationellt känd forskare och författare, är en av de tongivande med sin holistiska inriktning. Hon är med i denna film och är underbart sprudlande i sin entusiasm. Hon är också värd att ta del av mer direkt (http://www.candacepert.com)
Det handlar heller inte om, som också blir belyst i filmen, att självkärleken är en yttring av negativ självcentrering och fåfänga eller högmod. Det kan förstås hemfalla till dessa sidor om personen redan har dem och därmed förstärker dem, istället för frigör sig från sina lägre uttryck. Eller det kan tolkas så av omgivningen som inte vill se ett större perspektiv. Det som avses här är dock att öka självkänslan, att stärka sin inre grund och tro på sina förmågor och möjligheter.

Louise Hay berättar också om sitt liv, från den tuffa uppväxten med mammans val av en ny man som misshandlade både henne och dottern, också en rad sexuella övergrepp. Hay har genomfört stora hjälpprojekt med aidssjuka som började strömma till henne helt spontant på slutet av 70-talet i Californien.
Hon skrev sin första lilla bok, mer som en enkel pamflett, när hon var 50 år. Idag är hon över över 80 (född 1926) och ser väldigt lätt och ung ut. Hon har genomgått allvarliga sjukdomsperioder på 70-talet, som hon helade med sin tankekraft, men också med andra terapiformer. Hon berättar om mer tuffa tider med sitt arbete, men hur det vuxit med tiden och blivit en väldig efterfrågan på hennes kunskaper. Bl a har hon varit med i Oprahs show redan 1988 med sitt arbete med aids-sjuka och sedan flera gånger. Hennes förlag gav ut tidiga böcker med bland andra Deepak Chopra och Wayne Dyer (den sistnämnde också med i filmen här)


Det finns fler nivåer av dessa tankebanor som är värda att undersökas och förstås mer, som inte kommer med i denna film eller i denna typ av utvecklingsfilosofi. Där finner vi mer djupgående andliga perspektiv kring de omfattande lagar som påverkar och styr människans liv, vilka också är mycket viktiga att ta med i bilden.
Det positiva tänkandet är en viktig grund på en rad sätt, och detta sprids snabbt i vår värld idag, och vi gläds över det. Men här följer också insikten att våra liv följer ett större själsligt sammanhang som påverkas av livs- och energilagar med effekter som vi ännu har mycket begränsad insikt i än så länge.
För många är det ens knappt känt att dessa lagar existerar, även inom många utvecklingsområden. Ett exempel är att det är sällan som allvarlig sjukdom uppstår pga "felaktiga tankar" i stunden eller enbart från denna livstid, utan detta bör ses i ett längre tidsperspektiv.
Detta tillägg är inget som gör filmen sämre i sig, men kan vara bra att ha med sig i dessa sammanhang.

Filmen är bra upplagd, vackert filmad med ett behagligt tempo. Vissa partier kan säkert ses som mer amerikanska i den ytliga bemärkelsen. Ändå känns grundtonen som mer mogen och de många berättelserna med människor som läkt sig själva genom att öka sin självkärlek och vuxit igenom svårigheter, känns genuina och är ofta inspirerande. Det är ett enkelt budskap, men känns engagerat, välformulerat och grundat.

Här handlar det heller inte bara om att skaffa sig materiella fördelar, att bli en ”vinnare” som i vissa andra sammanhang och filmer av liknande slag (t ex ”the Secret", som kändes överdramatiserad och mer spekulativ, något som också tagits upp på ett allmänt sett hos Oprah (läs inlägg här), såg jag av en händelse helt nyligen). Snarare om att kunna möta svårigheter på livets väg, omvandla utmaningar, öka kärleken, tro på sig själv och livets goda grund.
Det här är en utmärkt film för många människor som kan vara i början av sitt inre uppvaknande, som börjar omorientera sig i sitt liv, som söker ett större perspektiv och vill leva mer fullödigt.
Det är också en bra film för många som hållit på länge med dessa saker, men som kanske ändå fastnat i vissa mönster av negativa tankar, som kan behöva en dos positiv livssyn.


(Finns till försäljning på www.herkules.nu)

© Mikael Matthis, okt 2009.