Hur att förena "att lyckas" och att "vara lycklig"

Författare: Igor Ardoris

Titel: 
Själförsvar – Lycka och att lyckas

Förlag: Ica

Publ år: 2009

Sidantal: 176  Inbunden.

Rec datum: dec 2012

Rec av: C Mikael Matthis

Författaren till den här boken kanske en del känner igen från en tv-serie, Klass 9A, som gick för några år sedan. Om hur flera lärare hjälpte en klass som hade många svårigheter. Eleverna fick genom speciellt stöd, coaching för sitt självförtroende, visa att de kunde återhämta sig, läsa upp sina betyg och på det sättet lyckas. De lyckades både alltså med sina resultat, men egentligen framförallt i sig själva, med att växa som människor och tro mer på sina förmågor.

Igor Ardoris tycks utstråla en positiv anda på ett genuint sätt. Det är också en kvalitet som tydligt genomströmmar den här boken.

Igor kommer ursprungligen från det forna Jugoslavien till Sverige som flykting. Han berättar om hur han har kämpat sig fram till att tro mer på sig själv, som ung bland annat genom hjälp av kampsporten karate. Han utbildade sig först till förskolelärare och sedan gymnastiklärare. Han har lärt sig mental träning genom Lars-Erik Uneståhl som varit en profil i Sverige inom detta område, som också skrivit förord till denna bok.

Därifrån kommer bokens titel förmodar jag; att ”försvara själen”, det vill säga försvara det unika inom oss, det odödliga, det sanna, vår livsgnista. Att utveckla vårt jag och våra möjligheter, trots olika svårigheter.

Boken handlar samtidigt om hur man kan lära sig se och förstås skillnad på att ”vara lycklig” och att ”nå lycka genom att bli framgångsrik”. Författaren påpekar klokt att många blandar ihop dessa begrepp, att man tror att man ska automatiskt bli lycklig när man uppnått det man strävar efter, sin bild av lycka. Denna bild är ju som många vet, ofta för många människor en mer materiellt präglad bild. Och om man inte når denna bild, att man då förblir olycklig. Författaren tar här upp det klassiska exemplet, att han möter människor som uppnått dessa mål, men ändå inte är lyckliga, som undrar vad som saknas i deras liv.

Boken vill alltså försöka visa på hur vi kan lyckas med båda dessa komponenter, men med ett större perspektiv, vad jag förstår. Att både kunna se sina möjligheter och sitt värde, oavsett vad man gör. Vilket förstås är grunden för sann självtillit. Och att detta i sin tur hjälper oss att kunna förverkliga det vi verkligen vill genomföra i våra liv.

Författaren poängterar också att han vill ge oss som läsare en mer konkret kunskap om framförallt hur man kan tillväga för att skapa detta. Inte bara ta upp teorierna.

Det är en enkel, men väl bearbetad och tankvärd bok som genom sin utgångspunkt markerar en litet mer djupgående eftertanke än vad många ”tänk-positivt”-böcker kan ha generellt.

Det känns också i författarens språk och energi, att det finns en god vilja, en mer omfattande avsikt, som präglar bokens framställning Ett mer genomarbetat och grundmurat moment av det egna arbetet. Det vill säga att det är genom vår egen bearbetning, vår ökade medvetenhet, som vi kan skapa förbättringar, förverkligande – egentligen utveckling.

© C Mikael Matthis, SoulBooks, nov 2012.

Stöd att finna ditt sanna jag genom förlösning av kroppsspänningar och gamla känslomönster

Författare: Lise Bourbeau
Titlar: Hela ditt inre och finn ditt sanna jag
Förlag: Vattumannens förlag
Publ. år: 2010
Sidantal: 207. Inb
Rec datum: dec 2011
Rec av: CMM

Författare: Lise Bourbeau
Titlar: Kroppen talar till dig.
Förlag: Vattumannens förlag
Publ. år: 2008
Sidantal: 463. Inb
Rec datum: dec 2011
Rec av: CMM


Jag passar på att slå samman två titlar av samma författare här (därför blev denna text extra lång). Lise Bourbeau är från Canada och förutom sitt författarskap driver hon tydligen ett stort center där för hälsa och utveckling. Hon reser också runt en del och föreläser och ger behandlingar.
Lise Bourbeau är ingen terapeut eller författare jag kände till innan. Hon har arbetat länge med kopplingen mellan det psyko-somatiska, alltså hur våra känslor påverkar vår fysiska hälsa och vår mänskliga utveckling.

Bourbeau ansluter sig till en rad andra författare, terapeuter och förespråkare för ”kroppens egen visdom” i vår tid. Detta är något som är välkänt för många i dagens flora av nytänkande, alternativ hälsa och fler möjligheter till att både bota och utveckla människan. Att denna visdom finns förankrad i vårt högre medvetande som tar sig uttryck genom denna kropp, är också något som författaren uttrycker tydligt. Och också använder sig av som en levande insikt, verkar det som.
Därmed blir hennes arbete inte bara fysiologiskt, inte heller bara emotionellt, utan ett försök vad jag förstår det som till en högre syntes.
Bourbeau säger redan i förordet till sin senaste bok på svenska ”Hela ditt inre och finn ditt sanna jag”, att hon med ordet och begreppet ”Gud” som hon gärna använder, menar människans ”högre jag” eller ”sanna jag”. Det är bra att hon gör den definitionen.

Hennes första bok ”Kroppen talar till dig” ska fungera som ett uppslagsverk över olika sjukdomar och yttringar av både fysisk och känslomässig art. Som läsare kan du slå upp ett stort antal åkommor och sjukdomsproblem för att läsa om författarens tolkningar av dessa på flera nivåer. Känslorna och deras eventuella tillbakahållande får här en stor plats som förklaring till att sjukdom uppstår, menar författaren.

Detta har sin grund i många olika forskningsresultat som med tiden bara tycks öka. Detta menar förf också ha stor egen empirisk kunskap om. En annan forskare jag tänker på i sammanhanget är Candace Pert, som arbetar med en annan ingångsvinkel, forskning om hjärnan.
De som Bourbeau främst refererar till är Wilhelm Reich och en av hans efterföljare, Alexander Lowen. Dessa skapade både teorier och praktiska metoder kring hur människans ”kroppspansar”, bestående av tillbakahållna känslor, behövde omvandlas. För att öka hälsan, öka människans möjligheter till sant förverkligande. Bourbeau vilar också sin kunskap på den freudianska läran tydligen. Detta kan verka motsägelsefullt eftersom Freud starkt motsade sig alla högre livsuttryck; själ, ande, andlig mening osv. Reich, som sägs ha varit en av Freuds utvalda favoriter, lämnade också Freud efter en konflikt, liksom många av hans andra efterföljare gjorde.

Insikter om den psykosomatiska kopplingen har flertalet olika terapiskolor kommit fram till under de senaste 50 åren. Det är också kända insikter i österlandet innan dess, även om de uttryckts annorlunda eller inte lika starkt förknippade med just känslouttrycket.
Det som idag kan skilja är betoningen på utlevelse. Nu vet inte jag hur Bourbeau använder sina metoder mer konkret. Men många kroppsterapeuter idag söker sig mer mot ett mer själsligt/andligt fokus och ett mer mjukt omvandlingsschema snarare än att utlevelsen ska behöva stå i fokus, något som både Reich och Lowen och många andra vid den tiden naturligt hade störst intresse av.

I denna uppslagsbok återfinns även hur väldigt vardagliga och enkla svårigheter sägs kunna uppstå pga ”förträngda känslor” och därmed hämma livsflödet i kroppen. Tanken är kanske god, men kan också överdrivas i onödan. Att t ex påstå att acne för alla slags människor ska innebära självförnekelse och svårigheter att tycka om sig själv, känns att dra psykiska innebörder för långt. Att t ex ”solbränna” skulle innebära liknande emotionella svårigheter, känns försvårande snarare än uppbyggligt.

Överlag tycker jag man bör vara försiktig med försök till slutgiltiga tolkningar kring olika sjukdomars, åkommors och fysiska reaktioners upphov. Det finns ofta en större bakgrundsbild som existerar i människors själsliga livsmönster som behöver förstås på ett eller annat sätt. Om inte annat som en bidragande orsak.
Jag tror att författaren också har den tanken med här. Hon beskriver hur sjukdomsuttryck kan vara sätt för själens vilja att skapa lärdom. Dvs en individs karmiska förlopp tar sig t ex uttryck genom sjukdom och andra svårigheter. Karma är dock inte ett ”straff” som alltfler lär sig inse i vår tid, utan snarare ”möjligheter”. Detta vill också Bourbeau betona. Hon talar om att ”självförlåtelse” och acceptans är viktiga nycklar i helandets processer.

I den andra boken ”Hela ditt inre och finn ditt sanna jag” använder författaren en till modell för sitt arbete. Hon bygger den på fem modeller av ett bestämt känsloproblem (ett ord) som skapar fem kroppstyper och deras symtom (t ex ”övervikt-förödmjukelse” eller ”förstärkt smalhet-avvisning”. Hon utgår från dessa kopplingar i hela boken och bygger olika terapeutiska resonemang kring dessa.
Jag har svårt för den förklaringsmodellen i sig. Jag tror inte det är så enkelt, vare sig känslomässigt eller kroppsmässigt att bestämma och bearbeta samband. Därmed är risken också att metodens tolkningsform” blir mindre intuitiv eller okänslig för vad individen verkligen bär på i sitt inre. Olika kroppstyper och olika känsloproblem behöver också ett större sammanhang tror jag för att kunna lösas djupare.
Samtidigt ligger det förstås en hel del i dessa känslors koppling till kroppshållning, olika typer av förträngning, och hur kroppen svarar an på detta. Men inte med ett så nödvändigtvis kontrollerat tolkningsschema.

I båda böckerna blir det tydligt att författaren vill gå systematiskt tillväga och mer vetenskapligt undersöka dessa kopplingar mellan känsla och kroppsliga symtom. Det är både fördelar och nackdelar med detta.
Att dessa svårigheter kan lösas genom att beakta och förlåta olika känslomönster och sina föräldrar från barndomen, är förstås till stora delar välkänt och positivt. Men hur det går till – i medvetandet - med denna metod blir inte lika tydligt, tycker jag.
Risken är också att dessa skildringar blir en aning överstrukturerade. Ett intressant exempel som författaren tar upp från sitt eget liv är när hon styrde sin yngste son väldigt hårt för att han skulle utvecklas som hon uppfattade var bäst för honom, men att det fick tydligen ett mindre lyckat resultat.
Det finns i vilket fall flera viktiga tankebanor med här. T ex hur barn kan ”ärva” eller påverkas negativt av föräldrarnas hindrande mönster. Hur dessa kan föras över i flera led på ett omedvetet sätt. Där tänker jag spontant på hur metoden Familjekonstellationer både belyser detta, men också kan ge väldigt tydliga redskap för att skapa förlösning av detta.

Författaren känns som ytterst målmedveten, stark i sin avsikt och viljefullt engagerad i sin sak. Det är inte så mycket egna erfarenheter eller tankar från hennes egna liv som kommer fram i dessa böcker (varav den ena är snarast en uppslagsbok, så det är inte konstigt).
Författaren har ett grundläggande humanistiskt, medkännande och inlevelsemässigt fokus. Detta är en kärleksform som jag tror står bakom hennes arbete. Mina tankar jag här har tagit upp bör därför ses i detta sammanhang. Och att man förstås som terapeut eller allmänt intresserad kan plocka de delar som man tycker känns stimulerande.


© CMM, SoulBooks jan 2011.

School of thought – meditation i skolan

Filmtitel: School of thought
Förlag: Fönix musik & film
Publ år för film: 2009 på engelska, i översättning 2009.
Speltid: 55 min.
Subtitles: Ja, alla nordiska språk. Engelska grundspråk.
Datum: nov 2011
Rec. av: Nina Matthis

För den som är intresserad av meditation i skolan kan den här filmen vara en inspirationskälla. Den är gjord av Tony Perri. Men den filmmakare som får stor plats i filmen är den världsberömde regissören David Lynch, som själv mediterar regelbundet och som älskar denna skola. Vi får följa med till Iowa och hälsa på i en kreativ stad med ett vackert universitet: Maharishi University. Detta universitet bygger på TM-rörelsens meditationsfilosofi och har skolgång för alla åldrar.

Två gånger om dagen mediterar ungdomarna i skolan. Barn under tio år mediterar med öppna ögon, medan de äldre barnen blundar och har lärt sig särskilda (fast enkla) tekniker för att hitta sitt inre lugn. Effekterna är fantastiska om man får tro de intervjuade personerna i filmen. Lärare och elever är alla lika förtjusta i skolan och den lugna och vänliga atmosfär som råder där.

Några elever har gått på vanlig skola innan, så de har en del att jämföra med. Mobbing och bråk tycks inte existera på denna skola. Barnen förklarar hur meditationen gör dem så lugna att ilskan rinner av dem. Och ungdomarna berättar att lärarna har ett genuint intresse för dem som individer, vilket de inte mött på någon vanlig skola tidigare. Här finns inte bara intresset för deras lärande, utan även intresset för deras personliga utveckling. De elever som ”kommit nya” berättar om ett överraskande varmt välkomnande från andra ungdomar, som gör att de fort känner sig lugna och glada.

Meditationen gör att koncentrationen ökar, och resultatet blir att undervisningen verkligen tas till vara. Även sportresultaten blir bättre, och eleverna på skolan tycks ha ett rykte om sig att vara bra på det mesta. Men det som Lynch särskilt framhåller är den kärleksfulla och glada atmosfären. Han ser den här skolformen med meditation på schemat som ett sätt att skapa fred på jorden (barnen är ju framtiden). Och han hoppas att det kommer spridas till vanliga skolor, så att fler barn och ungdomar finner ett större lugn inom sig och en mer bestående lycka.

Andra celebriteter som dyker upp i filmen och stödjer dessa tankebanor är musikern Donovan och beatlarna Paul McCartney och Ringo Starr. Filmen är så översvallande positiv att den knappast kan kallas för en dokumentärfilm. Men tittaren får bedöma själv. Barnen och ungdomarna ser onekligen glada och lugna ut och deras egna tankegångar känns inte bara äkta utan är också mycket kloka.

Kanske har vi många skolor med meditation på schemat framtiden. Intresset för detta ökar stadigt, menar ungdomarna på Maharishi University, som ser att besöken av intresserade blir allt fler. Det händer också att vanliga skolor i USA – inte minst de med svåra problem som måste finna lösningar - tar efter modellen. Insikten om att meditation kan skapa många positiva effekter hos alla människor, stora som små, tycks sprida sig i världen. Och det är spännande.


© NM, SoulBooks nov 2011

Att stötta barns växandekraft. Och föräldrars tillit till sig själva och livsprocessen

Författare: Lars H Gustafsson
Titel: Växa – inte lyda
Förlag: Norstedts
Publ. år: 2010
Sidantal: 273. Inb.
Rec datum: sept 2011
Rec av: CMM


Känner du som förälder viss förvirring och osäkerhet inför din roll som förälder? Och kanske också inför dagens väldiga utbud av ofta motsägelsefulla råd? Här kan du få stöd för din självkänsla som förälder och ökad tillit till dig själv.

Lars H Gustafsson, välkänd barnläkare, pappa, författare och debattör inom området barn- och samhällsfrågor, har här skrivit en angelägen, engagerad och intressant bok. Den handlar om barn, men kanske ännu mer om föräldrarollen och hur den har påverkats idag av det moderna samhällets nya former.

Boken värnar om barnens rätt att få växa utan för snäva uppfostringsregler och bestraffningssätt. Och vänder sig emot det som blivit vanligt även i Sverige efter att vårt land genom under några år fyllts av dramatiserade tv-serier om ”nannyakuten”. Det diskuteras också åter i tv och andra forum om det är rätt att aga barn igen.

I nannyakutens värld handlar det om att en ”barnexpert” med hårda handskar och bestämda nypor tar tag i situationen där barnen sägs leva rövare och föräldrarna är maktlösa. Som om barnen gjorde det utan anledning. Ofta speglar ju barn vår egen natur, våra känslor och det vi sitter fast i.

Och visst behöver barn regler, normer och bestämdhet. Men inte bestraffning, menar den här boken. Och inte för snäva ramar, som egentligen hindrar och påverkar negativt deras eget växande. Det tycker jag är lätt att hålla med om. Och också behöver uppmuntras mer. Detta visar också modern forskning (och även äldre) är konstruktivt för barns utveckling, visar förf här.

Många förnuftiga föräldrar tycks på ett nytt sätt tvivla på sin egen förmåga att vara en bra förälder. Detta tas upp i boken på ett väldigt bra sätt, ödmjukt inför föräldrarollen där förstås många frågor uppstår. Och där människor möter sina egna tillkortakommanden.
Men också hur man som förälder egentligen alltid kan lita på sina egna förmågor. Gustafsson tar upp detta ett steg till tycker jag när han använder ordet intuition, att föräldrar kan använda och lita på sin intuition.

Många föräldrar tycks gå vilse bland ”expertråd” på nätet där olika åsikter ofta går isär. Man blir splittrad istället för stärkt. Och det verkar också visa på en av dagens bristvaror vad gäller att förstå sitt eget inre, att lyssna på sina egna och sin omgivnings signaler. Istället ska man ”veta tekniskt” och därifrån ta sig fram som på en snitslad bana. Så att man har ”kontroll” och därmed också slipper möta sina egna känslor, rädslor, osäkerhet. Men det är ju det som mycket är poängen med dessa erfarenheter, att vi får möta våra olika sidor. Och där är barn ”experter” på att möta upp och spegla vår ofullständighet. Men som vi också kan lära mycket av att se och ta hand om.

Det här är en bok som är skriven med en viss återhållen ”helig vrede”, får jag för mig. En positiv klar bestämdhet som inte vill gå med på att dessa värden urvattnas – ännu mer. Där fyller författarens gärning och denna bok (och säkert fler av hans böcker, som jag dock inte läst) en välbehövlig och mycket god plats i denna debatt och fortsatta utveckling.
För barnens bästa, men också för föräldrarnas positiva utveckling som människor.

© CMM, sept 2011

(Ett annat inlägg om denna bok återfinns på bloggen Herkules Light, för den intresserade)

Barnen lär oss

Författare: Piero Ferrucci
Förlag: Wahlström & Widstrand
Publ. År: 1999
Sidantal: 195. Inbunden
Skriven : 2000. (Inlagd okt 2010 igen)
Rec. av: CMM

(Hade tydligen missat lägga upp denna äldre recension, från 2000. Passar på lägga in den igen, i samband med återigen aktuelle Ferrucci)

Det här är en underbar liten bok, skriven med en italiensk närhet, frenesi och skönhet som främst fokuserar på de små, men ack så avgörande och betydelsefulla ögonblicken i vår vardag med våra barn. Boken riktar sig främst till småbarnsföräldrar, eller föräldrar som vill minnas hur det var att vara småbarnsförälder. Men det är en bok för alla som är intresserade av sin självutveckling som människa.

Ferrucci är en italiensk psykolog, men har byggt vidare sin utbildning med psykosyntesen, en själslig terapiform startad av Roberto Assagioli i början av 1900-talet. Denna själsliga psykologiform är mycket sympatisk och jag tycker man hittar tydliga spår av den i Ferruccis sätt att se på livet, på sig själv och på barnen. Det är en ständig utveckling där barnen fyller en viktig roll, i våra relationer, i samhället, men också i vårt eget inre.

Ferruccis rikligt självutlämnande skildringar och iakttagelser under dagen är skrivna på ett varmt, behagligt sätt. De är så levande att jag kan se dem tydligt framför mig. Texten gör mig mycket närvarande, märker jag. Ibland kanske ivern att se igenom de egna mönstren och krossa illusionerna blir lite väl täta. Men de fyller sin poäng väl. Jag skrattar högt, för att gråta en smula i nästa ögonblick. Det är mycket igenkännande för mig, alla moment som tydligen är så lika för föräldrar; önskan att ge det bästa, de många tillkortakommandena, idealen och hur ofta man får ge upp dessa ideal för att uppleva situationen i nuet.
Jag känner också igen mig i viljan att ständigt utvecklas vidare, hur ont klarsyntheten än gör och hur klumpig man än tycks vara i sina försök att förändra sig.

Många gånger skildrar Ferrucci hur lätt han blir otålig och frustrerad. Han vill ju göra sina saker. Om och om igen lär han sig av barnen, inte minst att stanna upp, orientera sig efter deras värld, en värld där allt är nytt, levande, spännande, intressant.
Som när hans son, Emilio, då tre år, vill visa sitt hundrade hopp för pappa. Hur just det hoppet är fullkomligt unikt och nytt. Och hur pappa faktiskt till sist kan släppa sina krav på att prestera eller läsa sin tidning, vara nyttig, vara verksam, faktiskt kan se det unika i det som händer framför hans ögon. Hur han kan dela upplevelsen med sitt barn i närvaron. Det är magiskt. Det är mycket väl skildrat.

Eller hur man som förälder ofta inte lyssnar på barnens villkor. Man lyssnar utifrån sin egen uppfostran, utifrån samhällets regler och förväntningar, utifrån sina rädslor att göra fel eller utifrån sin ovillighet att stanna upp. Ferrucci berättar ett exempel när ena sonen inte vill tvätta håret. Han skildrar alla de system föräldrar använder sig av för att driva igenom det man “måste” göra; hot, lockelser, mutor, igenkännanden (“pappa tyckte heller inte om att tvätta håret när han var liten”).
Och när man har uttömt alla dessa, eventuellt kan stanna upp och lyssna på barnet - vad är problemet egentligen? Vad är pojken rädd för, jo, för att få vatten i ögonen. Föräldrarna lovar att de ska vara jätteförsiktiga och allt går bra. Att stanna upp, lyssna, och gå bakom den till synes låsta situationen. Det gäller i allt vi gör. Det är en livsnyckel som är nära meditationen, att vara i samklang med sitt eget inre och därmed andras inre.

Boken ger exempel på en rik resa om vi kan ta tillvara barnens intuitiva visdom, glädje och inspiration och deras egna behov och växande. Det ger allt till den som själv ger, som Piero Ferrucci säger: “Och jag tror inte att vare sig timmar i terapi, någon typ av spirituell tillflykt eller möten med någon österländsk guru bättre hade kunnat åstadkomma denna förändring av min personlighet”.


© Herkules Utb 1992, SoulBooks 2010.

Ändra kostvanorna - öka hälsan, glädjen och kraften i din familj

Författare: Ninka Bernadette Mauritson
Titel: Kärnfrisk familj - så gör du
Förlag: Langenskiöld
Publ. År: 2010 (2009 på dansk)
Sidantal: 236. Kartonnage. Färgbilder
Datum: maj 2010
Rec av: CMM


Det här är en glad bok av en glad kvinna, mamma och hustru, som bestämde sig för att ändra sitt och familjens liv genom kosten.
Deras två barn hade allergier, eksem och astmadiagnos. Ena barnet hade också starka aggressioner, koncentrationssvårigheter och kunde inte gå på vanligt dagis. Båda barnen hade sömnsvårigheter. Hennes man var "multiallergiker" och överviktig. Överlag hade familjen mycket kämpigt med ofta förekommande bråk och trötthet.

Alla dessa olika symtom säger sig författaren ha kunnat förvandla genom att lägga om kosten och därmed deras levnads- och hälsovanor. Boken handlar om hur man kan göra det som familj och vad det ger för effekter.
Det handlar om att ta bort sockerprodukter, ta bort gluten, pasta, vanligt vitt mjöl, och äta nyttigare överlag, t ex ta bort kemiskt framställd mat. Också om träning och att överlag öka välbefinnande, glädje och ökad livskraft.
Här tas också upp olika sociala frågor, hur man kan bemöta omgivningens frågor när man lägger om kosten t ex. Och att man kan behöva ta pauser från den västerländska livsstilen med ständigt jäktande och uppkoppling via mobil och nät.

Boken är väldigt energiskt upplagd med en entusiastisk, färgglad lay-out, levande med många bilder på familjen och andra som berättar om deras vedermödor med kosten innan och resultaten efter omläggning.
Man blandar boktextens gång, uppdelad i spalter, med recept, ständiga tips och test. Det kan bli ganska mastigt, lite för mycket av allt det goda ibland. Men läsaren får sålla själv.

Det är en ganska dansk känsla i boken, vilket är trevligt och bidrar ytterligare till att bokens innehåll utstrålar enkelhet och fria val.
Det här är ingen pekpinnebok, upplever jag. Samtidigt har boken en sorts pådrivande kraft, som kan vara uppbygglig för de som behöver det, medan andra kan tycka det blir lite mycket.
Jag själv har inte personligen något behov av att bli "frälst" på scheman och matlösningar överhuvudtaget. Att äta mindre socker (så litet som möjligt) är bra, känner jag, i alla fall periodvis. Att lämna det vita mjölet och inte äta kött är inte så dumt heller. Här förordas att man prövar själv och upptäcker vad som passar ens kropp och behov.

Boken står på "barnens sida", på "familjens sida", vilket känns rättvist i ett samhälle som bygger till så stor del på och också befrämjar snabb konsumism och teknisk framställning av föda. Detta göder också dessa levnadsvillkor där fortfarande litet utrymme ges (eller tas) vad gäller alternativa hälsostilar, även om det blir allt bättre.
Här tas t ex upp att barns utageranden och övertrötthet kan bero på överslag av socker eller att barnet t ex inte tål gluten. Att man därför inte ska försöka "uppfostra" barn på traditionellt sätt (stränga regler, straff osv). Det kan helt enkelt bero på dåliga kostvanor, menar man här.
Det är också perspektiv som blir allt vanligare idag och som säkert har sin goda grund. Inte som lösning på alla svårigheter och alla känslor som uppstår i en familj eller i ens liv. Men det kan nog hjälpa en del. Och det skadar ju inte att pröva, på sitt eget sätt, som det passar en själv i sin familj.


© CMM SoulBooks, maj 2010

Kommunicera med tillit - låt barnen utvecklas fritt

Titel: Kommunicera med tillit – en inspirationsbok för föräldrar och lärare
Författare: Justine Mol
Förlag: Optimal förlag
Publ. År: 2009
Sidantal: 106 s. Inbunden
Datum: nov 2009
Rec: Nina Matthis


Som en frisk fläkt från 70-talet kommer här en nyskriven bok ut om barnuppfostran från Optimal Förlag. Boken heter Kommunicera med tillit och den ger läsaren ett stänk av den pedagogiska anda som florerade för några decennier sedan. Ett förhållningssätt som går på tvärs mot den discipliniver som har ökat de senaste åren vad gäller barnuppfostran. Och det känns befriande.

Boken är skriven av holländskan Justine Mol, som är tränare och föreläsare i Non violent Communication. Hon är även trebarnsmamma, och det inger förstås förtroende när man skriver om barn. Den här i formatet lilla boken är tänkt som en inspirationskälla för föräldrar och lärare, ja för alla som har med barn och tonåringar att göra. Och Mols huvudbudskap är, att varken belöningar eller bestraffningar hör hemma i en konstruktiv barnuppfostran.

Att bestraffningar ifrågasätts i barnuppfostran är ju inget nytt (även om det blivit populärt igen). Men att belöningar kritiseras kan få många att höja på ögonbrynen. Är det inte bra att belöna mitt barn, när det gjort något bra? kan man ju undra. Men Mol ser belöningar som en form av manipulation, eftersom vi vuxna använder dem för få som vi vill. Att exempelvis säga till sitt barn: ”Om du äter upp allt på tallriken får du gå ut och leka en stund till”, är en sorts manipulation, menar Mol. Det är att styra barnet dit vi själva vill, vilket hindrar barnet att själv komma underfund med hur det vill göra.

Mol har i likhet med den kände danske familjeterapeuten Jesper Juul en stor respekt för barnets integritet. Hon, precis som han, utgår ifrån att barn är samarbetsvilliga av naturen. Det enda som krävs av oss vuxna är att vi är tillmötesgående och verkligen lyssnar på dem – utan att rätta dem. Barnen behöver inte fler regler att följa och lyda, utan i stället komma i kontakt med sin egen vilja, som i sin essens alltid är konstruktiv.

Att växa på riktigt kan aldrig handla om tvång, menar Mol, utan att alla inblandade (vuxna som barn) kan uttrycka sina önskemål och samtidigt vara öppna för andras behov. Det slags kaos som man lätt tror skall bryta ut i en sådan barnuppfostran, infinner sig inte. I stället uppstår ett lugn, eftersom alla får utrymme att växa. Det är den friheten, som enligt Mol skapar en naturlig självdisciplin, som gynnar alla.



Det som vi vuxna kan öva oss i är tillit. En tillit till den sorts ”ordning” som följer när man vågar släppa på kontrollen och lämna sina vanemässiga tankar om hur saker och ting skall vara. I stället kan vi lyssna till varandra och se livet ur en mängd perspektiv. På så vis kan vi växa även som vuxna. Vi kan växa tillsammans med barnen och öva oss i tillit och upptäcka vad som händer när vi inte längre styr dem. Vi kan faktiskt märka (till vår stora förvåning) att allt blir mer harmoniskt utan vår envisa inblandning.

Mol varvar sina reflektioner med egna erfarenheter och andra målande exempel. Och i slutet av varje kapitel har hon med några tankeväckande övningar. Språket är enkelt. Hon krånglar inte till någonting, och kommer förstås inte med några pekpinnar. Jag upplever att hon förhåller sig till läsaren med samma öppenhet, som hon beskriver sina möten med barn. Åtminstone de möten hon har med barn i dag. När hennes egna barn var små gjorde hon nämligen samma tabbar som så många föräldrar gör för att styra barnen, berättar hon. Hennes insikter om samspelet mellan vuxna och barn, och befrielsen från ”rätt och fel”, tycks ha vuxit fram efterhand. Och jag är mycket glad att hon har skrivit en bok om det. En klok bok om tillit som verkligen behövs i dag.


© Nina Matthis, SoulBooks nov 2009

Visionärerna - stora pedagoger

Författare: Bengt-Erik Andersson
Förlag: Brain Books
Publ. År: 2001
Datum: 2006
Rec. av: NM

Det har funnits vissa tänkare som genom tiderna plöjt ny mark vad gäller barns inre och yttre växt. Ofta engagerade de sig i barnens utbildning och gjorde upp med den gängse undervisningen i skolan, och deras (ibland hundraåriga) idéer låter märkligt aktuella än idag. Bengt-Erik Andersson, professor i utvecklingspsykologi och pedagogik vid lärarhögskolan i Stockholm, har skrivit en intressant och uppfriskande bok med titeln Visionärerna. Där presenterar han idéer av Ellen Key, Jean Jacques Rousseau, Maria Montessori, John Locke, Celestine Freinet, John Dewey, Paulo Freire, Alexander S. Neill, Ivan Illich, Nils Christie och Reggio Emilia (vilket inte är en person, utan namnet på en italiensk stad).
Rousseau

Dessa visionärer får i den här boken representera en radikal syn på barn och lärande under åren som gått allt sedan sjuttonhundratalet. Många av dem fick kämpa för sina idéer och flera visade prov på en oräddhet och rättframhet, som man skulle vilja se mycket mer av idag.

Ellen Key skriver i sin bok Barnets århundrade om “Själamorden i skolan” och menade att skolan tog död på elevernas inlärningslust. Hon fick förstås många fiender (både för detta synsätt och för hennes andra radikala idéer) och flydde till Italien i början på 1900-talet, vilket skulle visa sig vara mycket bra för hennes internationella arbete.


Ellen Key och Jon Dewey

Detta är på många sätt det tema som boken Visionärerna belyser: att den vanliga skolans korvstoppningsmodell inte är till för barnen utan för det samhälle som kräver vissa teoretiska (och dessvärre lättglömda) resultat. Det värsta är, att barnens egen naturliga intelligens och upptäckarlust så sakta dalar genom skolåren och att många barn och elever blir passiva “lyssnare” som samlar poäng istället för verklig livskunskap.

Så gott som samtliga av bokens tänkare anser detta vara ett enormt resursslöseri. Barnen går i skola i tolv år och lär sig vissa arbetsvanor som endast tillhör skolvärlden och inte barnets kommande liv, skriver bl.a Helen Parkhust.
Flera av dessa visionärer och pedagoger har tagit itu med saken själva och startat egna skolor. Alexander S. Neill var en skotsk reformpedagog som på tjugotalet startade en egen, frihetsbaserad skola med namnet Summerhill, 16 mil från London. Han och hans fru ville skapa en skola där barnen hade friheten att vara sig själva och i lugn takt utveckla det de önskade och hade naturlig fallenhet för.

Maria Montessoris arbete med utvecklingsstörda barn ledde fram till en egen pedagogisk metod även för normala barn, där barnens egen upptäckarlust stimulerades, vilket visade sig öka deras koncentrations- och samarbetsförmåga. Denna än idag väl använda metod kom att spridas till många skolor och länder.
Celestine Freinet startade på tjugotalet en skolform där ordet diciplin var förbjudet. Barn diciplinerar sig nämligen själva om de får arbeta med något efter egen lust och förmåga, menade Freinet och ville att barnen skulle känna att de producerad något och inte bara läste om saker och ting. Arbete och upplevelse var vägen till verklig förståelse, ansåg han av egen erfarenhet som lärare.

Loris Malaguzzi, som dog 1994, är den kronologiskt sett mest moderna visionär som boken tar upp. Han var verksam i den italienska staden Reggio Emilia, där han som ung folkskollärare byggde en nytänkande förskola tillsammans med barnens föräldrar. Malaguzzi hade ett genomsyrat förtroende för barnen. Han såg den vuxne som en medforskare till barnet i dess “upplevelsedans”. Därför är Reggio Emilias filosofi helt metodsbefriad. Barnen själva leder sitt eget upptäckande och forskande, som de vuxna pedagogerna försöker följa och förstå.
Malaguzzi skrev inte heller någon bok om sina tankegångar, men har efterlämnat sig en underbar dikt om barnets hundra språk. Där sammanfattar han sin vision om barnens hundra sätt att uppleva världen och uttrycka sig i den. Dikten pekar också på hur ofta barnens språk blir överkörda av skola och samhälle.

Det som slår mig när jag läser om dessa besjälade tänkare är deras stora förtroende till barnet inom sig själva. Särskilt Malaguzzi med sin ständiga närvaro och livsförälskelse, visar på ett absolut nytänkande inom barnfilosofin och pedagogiken - att våga och vilja “bara vara” med barnen och gå in i deras stora värld av hundra möjligheter, och på så vis se sig själv växa på hundra sätt som vuxen människa.

Den här boken är en inspirationskälla till alla som är intresserade av barn på ett mer existentiellt sätt. Inte minst för de verksamma pedagoger som kanske ser brister och trånga synsätt i sitt arbete, men som inte vågar säga ifrån. Men om vi ska lära barnen att ha självförtroende, får vi lov att börja med oss själva och visa dem hur ett sant självförtroende ser ut. Det som är själva grunden får vår själsliga växt.


© Herkules Utb 2006, SoulBooks 2009.

Hundra sätt att tänka - Om Reggio Emilias pedagogiska filosofi

Författare: Tove Jonstoij och Åsa Tolgraven
Förlag: UR
Publ. År: 2001
Datum: jan 2006
Rec. av: Nina Matthis

En bok om barn och lärande att bli riktigt glad av, är Utbildningsradions utgivning av Hundra sätt att tänka - Om Reggio Emilias pedagogiska filosofi. Den är skriven av två producenter och skribenter på UR - Tove Jonstoij och Åsa Tolgraven, och den lilla boken känns lika ljus, levande och lätt att läsa som hela denna filosofi framstår i sig själv.

Denna idag väl spridda och internationellt kända pedagogiska filosofi växte fram i den italienska staden Reggio Emilia efter andra världskriget, då förändringslusten och nytänkandet exploderade på alla möjliga håll i samhället. Några föräldrar ville bygga en ny sorts förskola till sina barn, en mer fri skola som inte uppfostrade “lydiga barn”, vilket de i färskt minne visste kunde leda till fascism och krig. De ville skapa en annorlunda förskola och blev snart uppsökta av en intresserad folkskollärare med namn Loris Malaguzzi, som gärna ville bygga denna förskola tillsammans med föräldrarna.

Detta var starten. Senare, 1963, när denna förskola spritt sina radikala idéer i staden, öppnade de första kommunala daghemmen i Reggio Emilia. Malaguzzi fick uppdraget att utveckla förskolorna efter sina egna tankar och idéer, som framförallt handlade om att ge barnen makt i deras läroprocesser. Men denna pedagogiska filosofi är mycket mer än så. Dess grund bygger på en självklar tillit till barnet som en högst kompetent och godhjärtad varelse, som önskar delaktighet, samarbete och att lära sig saker.

“Reggio Emilia är förändring”, lyder en rubrik i boken, och bland annat detta förhållningssätt gör att Reggio Emilia känns som en framtidens filosofi. Denna sorts förändring innebär ett vaket lyssnade till barnens sätt att forska, lära sig och lösa problem. Pedagogernas viktigaste förmågor och funktioner handlar inte om att följa en metod, utan att följa barnen och upptäcka världen tillsammans med dem. De vuxna styr inte lärandet. Barnen styr sitt eget lärande, medan de vuxna ställer frågor, försöker förstå barnens synvinkel, undrar ett och annat och väntar in barnens egna lösningar.

På så vis lever (och arbetar) barn och pedagoger i ett evigt pågående nu. I detta ömsesidiga nu, upptäcker de världen på nytt, om och om igen. De undersöker, lyssnar, känner, prövar, tittar, och i detta växelspel skapas en levande energi, som även får pedagogen att känna att hon/han stimuleras och växer.
Magaluzzi, som dog 1994, lämnade inga böcker på sin barn- och livskunskap efter sig, vilket också kan verka talande för hela filosofin: Allting lever och förändras och det viktigaste vi kan ge varandra är vår närvaro och kontakt i detta nu. Det är här och nu “det händer” - det magiska, som alla människor oavsett ålder får sann glädje utav.

Det som kännetecknar Reggio Emilia är även deras dokumtentation av allt de gör och forskar kring. Det fotograferas, målas, filmas och görs utställningar - inte bara på förskolan utan även i staden. Barnen ska känna sig delaktiga i samhället också, uppleva att de syns och kan påverka den större världen som finns utanför förskolans område. Barnen i Reggion Emilia är dessutom vana vid att världen kommer till dem och hälsar på - tusentals pedagoger reser dit årligen för att se och lära av denna omtalade förskola.

Miljön är också viktig. Förskolorna är ritade på ett särskilt vis med mycket ljusgenomsläpp och genomskinlighet - mycket fönster och stora utrymmen. Möblerna är fina och anpassade för barnens behov. När jag läser boken får jag en känsla av att allt som rör Reggio Emilia egentligen är besjälat, vackert och fyllt med respekt - ja, helt enkelt livsförhöjande på livets alla viktiga områden, som om de ville bjuda in “himlens änglar” till sin förskola.

Jag rekommenderar verkligen denna bok till alla som är intresserade av nytänkande inom pedagogik. Reggio Emilia har ett slags seende som lever och andas och söker nya vägar på ett befriande sätt. Såhär säger Vea Vecchi, pedagog och rådgivare från Italien: “Med andra pedagogiska riktningar är det kanske så att de har velat vidarebefordra sina redan utformade idéer till andra, medan vårt padagogiska tänkande går ut på att kommunicera med andra, på att utvecklas i dialog med andra.”

Det är inte underligt att många svenska förskolor inspireras av Reggio Emilia. Sedan slutet på 70-talet har över 3000 svenskar rest dit, vilket är fler än från något annat land. Sverige är ju av tradition ett “barnland” och är känt bl.a för den höga kvaliteten på sina barnböcker. Kanske passar denna levande pedagogik oss svenskar. Man kan ju hoppas. Men då får vi också kämpa mot politikers fantasilöshet och vår egen försiktighet. Eller som Birgitta Forsman, en svensk pegagog, säger i boken: “Reggio Emilia har blivit lite inne. Men skall det vara något värt måste man gå till botten med allt och då finns det inga genvägar”.

© Herkules Utb. 2006, SoulBooks 2009.