Läraren är en relationsbyggare. Att skapa nytt språk för förtroende och växande

Författare: Anneli Frelin

Titel: 
Lyhörda lärare – professionellt relationsbyggande i skola och förskola

Förlag: Liber

Publ år: 2012

Sidantal: 145. Mjuka pärmar.

Rec datum: nov 2012

Rec av: C Mikael Matthis

Den här boken utandas ett starkt engagemang för lärarrollen och överlag för lärandets process, både sett från läraren och eleven. Hur att skapa bättre förutsättningar för goda utbyten, ökad förståelse, genuin kontakt. Helt enkelt att bygga en relation där undervisningen får hjälp av detta byggande, som ju egentligen handlar mycket om förtroende.

Boken har en akademisk begrundan i sitt utgångsläge, men omsatt i ett utmärkt praktiskt perspektiv. Det är samtidigt ett sådant upplägg som jag vid första snabba genombläddringen slog mig spontant skulle kunna vara en doktorsavhandling. Och det visade sig stämma, boken har tillkommit ur en sådan (2010). Men det är också mycket nyskrivet material som tillkommit, påpekar författaren.

Materialet är sammanställt genom många intervjuer med lärare på alla nivåer inom skolväsendet, från förskola till gymnasiet, även förskolelärare och lärare med erfarenhet från fritids.

Det är ett intressant perspektiv att se lärarrollen ur den relationistiska synvinkeln. Relationism, dvs att alla och allt relaterar och har sin relation, kan i vissa perspektiv ligga mycket nära flera former av helhetstänkande, en ökad medmänsklig helhetssyn. Jag ser det som ett mycket gott tecken att dessa inslag ökar överallt i samhället, inte minst inom skolväsendet.

Anneli Frelin som själv länge jobbat som lärare innan hon inledde sin forskargärning, lägger fram redan i början av boken ett av dess övergripande syften; att skapa ett språk för lärare i denna funktion av relationsbyggande.

Hon kallar det ett ”utbildningsvetenskapligt språk”. Och med det menar hon, tror jag, att skapa ett akademiskt överbryggande som därmed också lägger en ökad förståelse och ett mer långsiktigt inbegripande för detta synsätt även i framtiden.

Här belyser hon också redan i första kapitlet hur lärarrollen på många sätt präglas av ett underförstått kunnande. Det man ofta kallar för ”tacid knowledge” med den engelska termen, som betyder ”tyst kunskap”. Författaren vill alltså tror jag försöka förmedla och påvisa denna bakomliggande kunskap mer tydligt. Och stimulera dig som lärare (inom många olika områden, inte bara i den vanliga skolvärlden) att själv undersöka och förtydliga detta mer konkret, genom språket. Man kan också kalla det för att medvetandgöra dessa processer. Därmed blir de mer verkliga och mer användbara.

Författaren har nämligen fått se och höra att många lärare saknar begrepp och personliga uttryck för hur de vill och kan bygga relationen med elever, oavsett ålder eller ämne. Däremot har de många ord och uttryck för vad de vill att det inte ska vara. Det är en intressant iakttagelse, som nog många känner igen sig överlag i arbetsliv och i det personliga livet.

Denna negationsorientering kan bidra till en ökad svårhanterlighet i lärarens övergripande erfarenhet, men också förstås rent praktiskt i byggandet av relationer med eleverna.

Alla är överens om att relationerna är väldigt viktiga för lärandet, växandet och för trivsel, respekt osv. Men att det saknas en mer självklar personlig förankring för läraren i dennes yrkesroll vad gäller dessa perspektiv.

Överlag blir bilden här väldigt omfattande vad lärarrollen kan innebära. Mest på gott, men kanske också något av ”ont”? Läraren behöver förstås mycket förståelse för sitt breda ansvarsområde. Samtidigt kanske man inte ska överbetona för många ansvarstyngande moment för läraren heller, med risk att skapa en övermäktig upplevelse. Mycket av relationsbyggandet sker förstås i stunden, genom improvisation, som författaren nämner. Saker och ting händer i klassrummet där läraren får använda många förmågor och lita på sin känsla och intuition inte minst.

En lärare kan förstås fungera på många olika sätt. Och i denna utveckling av den egna lärarstilen har relationsbyggandet alltid en central roll, det är helt klart. I denna utveckling blir denna bok en intressant och säkert på många sätt viktig stimulans för många lärare med sina många praktiska infallsvinklar.

© C Mikael Matthis, SoulBooks, nov 2012.

School of thought – meditation i skolan

Filmtitel: School of thought
Förlag: Fönix musik & film
Publ år för film: 2009 på engelska, i översättning 2009.
Speltid: 55 min.
Subtitles: Ja, alla nordiska språk. Engelska grundspråk.
Datum: nov 2011
Rec. av: Nina Matthis

För den som är intresserad av meditation i skolan kan den här filmen vara en inspirationskälla. Den är gjord av Tony Perri. Men den filmmakare som får stor plats i filmen är den världsberömde regissören David Lynch, som själv mediterar regelbundet och som älskar denna skola. Vi får följa med till Iowa och hälsa på i en kreativ stad med ett vackert universitet: Maharishi University. Detta universitet bygger på TM-rörelsens meditationsfilosofi och har skolgång för alla åldrar.

Två gånger om dagen mediterar ungdomarna i skolan. Barn under tio år mediterar med öppna ögon, medan de äldre barnen blundar och har lärt sig särskilda (fast enkla) tekniker för att hitta sitt inre lugn. Effekterna är fantastiska om man får tro de intervjuade personerna i filmen. Lärare och elever är alla lika förtjusta i skolan och den lugna och vänliga atmosfär som råder där.

Några elever har gått på vanlig skola innan, så de har en del att jämföra med. Mobbing och bråk tycks inte existera på denna skola. Barnen förklarar hur meditationen gör dem så lugna att ilskan rinner av dem. Och ungdomarna berättar att lärarna har ett genuint intresse för dem som individer, vilket de inte mött på någon vanlig skola tidigare. Här finns inte bara intresset för deras lärande, utan även intresset för deras personliga utveckling. De elever som ”kommit nya” berättar om ett överraskande varmt välkomnande från andra ungdomar, som gör att de fort känner sig lugna och glada.

Meditationen gör att koncentrationen ökar, och resultatet blir att undervisningen verkligen tas till vara. Även sportresultaten blir bättre, och eleverna på skolan tycks ha ett rykte om sig att vara bra på det mesta. Men det som Lynch särskilt framhåller är den kärleksfulla och glada atmosfären. Han ser den här skolformen med meditation på schemat som ett sätt att skapa fred på jorden (barnen är ju framtiden). Och han hoppas att det kommer spridas till vanliga skolor, så att fler barn och ungdomar finner ett större lugn inom sig och en mer bestående lycka.

Andra celebriteter som dyker upp i filmen och stödjer dessa tankebanor är musikern Donovan och beatlarna Paul McCartney och Ringo Starr. Filmen är så översvallande positiv att den knappast kan kallas för en dokumentärfilm. Men tittaren får bedöma själv. Barnen och ungdomarna ser onekligen glada och lugna ut och deras egna tankegångar känns inte bara äkta utan är också mycket kloka.

Kanske har vi många skolor med meditation på schemat framtiden. Intresset för detta ökar stadigt, menar ungdomarna på Maharishi University, som ser att besöken av intresserade blir allt fler. Det händer också att vanliga skolor i USA – inte minst de med svåra problem som måste finna lösningar - tar efter modellen. Insikten om att meditation kan skapa många positiva effekter hos alla människor, stora som små, tycks sprida sig i världen. Och det är spännande.


© NM, SoulBooks nov 2011

Att stötta barns växandekraft. Och föräldrars tillit till sig själva och livsprocessen

Författare: Lars H Gustafsson
Titel: Växa – inte lyda
Förlag: Norstedts
Publ. år: 2010
Sidantal: 273. Inb.
Rec datum: sept 2011
Rec av: CMM


Känner du som förälder viss förvirring och osäkerhet inför din roll som förälder? Och kanske också inför dagens väldiga utbud av ofta motsägelsefulla råd? Här kan du få stöd för din självkänsla som förälder och ökad tillit till dig själv.

Lars H Gustafsson, välkänd barnläkare, pappa, författare och debattör inom området barn- och samhällsfrågor, har här skrivit en angelägen, engagerad och intressant bok. Den handlar om barn, men kanske ännu mer om föräldrarollen och hur den har påverkats idag av det moderna samhällets nya former.

Boken värnar om barnens rätt att få växa utan för snäva uppfostringsregler och bestraffningssätt. Och vänder sig emot det som blivit vanligt även i Sverige efter att vårt land genom under några år fyllts av dramatiserade tv-serier om ”nannyakuten”. Det diskuteras också åter i tv och andra forum om det är rätt att aga barn igen.

I nannyakutens värld handlar det om att en ”barnexpert” med hårda handskar och bestämda nypor tar tag i situationen där barnen sägs leva rövare och föräldrarna är maktlösa. Som om barnen gjorde det utan anledning. Ofta speglar ju barn vår egen natur, våra känslor och det vi sitter fast i.

Och visst behöver barn regler, normer och bestämdhet. Men inte bestraffning, menar den här boken. Och inte för snäva ramar, som egentligen hindrar och påverkar negativt deras eget växande. Det tycker jag är lätt att hålla med om. Och också behöver uppmuntras mer. Detta visar också modern forskning (och även äldre) är konstruktivt för barns utveckling, visar förf här.

Många förnuftiga föräldrar tycks på ett nytt sätt tvivla på sin egen förmåga att vara en bra förälder. Detta tas upp i boken på ett väldigt bra sätt, ödmjukt inför föräldrarollen där förstås många frågor uppstår. Och där människor möter sina egna tillkortakommanden.
Men också hur man som förälder egentligen alltid kan lita på sina egna förmågor. Gustafsson tar upp detta ett steg till tycker jag när han använder ordet intuition, att föräldrar kan använda och lita på sin intuition.

Många föräldrar tycks gå vilse bland ”expertråd” på nätet där olika åsikter ofta går isär. Man blir splittrad istället för stärkt. Och det verkar också visa på en av dagens bristvaror vad gäller att förstå sitt eget inre, att lyssna på sina egna och sin omgivnings signaler. Istället ska man ”veta tekniskt” och därifrån ta sig fram som på en snitslad bana. Så att man har ”kontroll” och därmed också slipper möta sina egna känslor, rädslor, osäkerhet. Men det är ju det som mycket är poängen med dessa erfarenheter, att vi får möta våra olika sidor. Och där är barn ”experter” på att möta upp och spegla vår ofullständighet. Men som vi också kan lära mycket av att se och ta hand om.

Det här är en bok som är skriven med en viss återhållen ”helig vrede”, får jag för mig. En positiv klar bestämdhet som inte vill gå med på att dessa värden urvattnas – ännu mer. Där fyller författarens gärning och denna bok (och säkert fler av hans böcker, som jag dock inte läst) en välbehövlig och mycket god plats i denna debatt och fortsatta utveckling.
För barnens bästa, men också för föräldrarnas positiva utveckling som människor.

© CMM, sept 2011

(Ett annat inlägg om denna bok återfinns på bloggen Herkules Light, för den intresserade)

Medkänslans resonemang - för ökad gemenskap genom KBT

Titel: Tillsammans. Om medkänsla och bekräftelse
Författare: Anna Kåver, Åsa Nilsonne
Förlag: Natur & Kultur
Publ. år: 2007
Sidantal: 160. Inbunden kartonage
Datum: sept 2010
Rec. av: CMM

Alla vill vi kunna uppleva gemenskap, att tillhöra, dela en närhet. Det gäller med vår familj, med vår partner och våra barn, i våra relationer överlag, på arbetet, i samhället.
Den här boken vill hjälpa oss med att skapa denna närhet, detta ”tillsammans” som man återkommer till som ett ledmotiv.

Tanken är god, att genom ökad medvetenhet om nuet, ska vi kunna öka vår tolerans och medkänsla. Här har det buddhistiska inslaget en stark plats, även om man tyvärr inte berättar mer om det i den här boken. Också det som idag ofta kallas för ”mindfulness”, som en psykologisk metod men också som ett vardagligt redskap för personlig utveckling, bildar en bas här. Dessa båda är tydliga ingredienser i den populära KBT-metoden, delaktiga både i dess ursprung och metodik.
KBT, kognitiv beteende terapi, fokuserar mycket på lösningen genom att vi kan hantera våra tankar och förändra dem i förhållande till situationen. Vi kan lära se igenom hur vi reagerar, hur våra känslor beter sig. Vi kan iaktta förloppet och hitta nya lösningar genom att öva oss i det förnuftiga, det vi verkligen vill.

Viljan är central i det här sättet att både behandla problem och att som människa möta sina begränsningar men också förstås sina möjligheter. Det finns flera goda exempel kring hur vi kan lära på nytt, och genom att iaktta oss själva, våra tankemönster, se att det är vi som skapar en ”negativ bild” av ett förlopp, av en person, en situation. Vi kan därmed också rent faktiskt se det från en annan sida, förändra vår bild, och därmed förändra det pågående.
Det är förstås många som önskar sig att detta kan ske. Men det kommer inte bara av sig självt, även om det ibland kan låta så enkelt i boken. Det som är grunden här, och som är grunden egentligen i alla självhjälps-böcker och överlag mer sann, autentisk terapi, personlig utveckling och även många metoder av andlig utveckling, är att vi behöver ta mer ansvar själva. Det är en träning att förändras.

Därför kan det på sina håll bli aningen komiska övertoner av ”snabb-fix” (quick-fix) i detta slags tänkande.
Varför t ex bli arg för att någon inte bär ut soporna, fastän denne lovat detta? Ja, det kan man undra, menar författarna i ett exempel med två homosexuella (eller är de ”bara” vänner som bor ihop?) som bråkar om just detta ämne. Det verkar onödigt att reagera så starkt på sopor, menar man här, när man istället kan ändra sin inställning.
Ja, det är klart. Å andra sidan kan man förstås se det annorlunda; att det inte är speciellt konstigt att det blir irritation, och kanske inte heller så farligt? För det är ju ganska naturligt att vi blir trötta av dessa ovanor, eller motstånd mot att mötas mer friktionsfritt i vår vardag.
Det viktiga kanske inte bara ligger i att mekaniskt ändra beteendet, utan att ändra hur situationen utspelar sig genom att kunna kommunicera sina känslor på ett annat sätt, tänker jag. Vad ligger bakom konflikten t ex. Att mötas mer djupgående, se vad som är behovet.
Det menar nog författarna också. Men hur ska man nå dit? Ibland får man pröva olika vägar.

Ofta i boken finns en bra avsikt. Men hur gör man, hur går det till? Författarna redovisar de grundläggande KBT- och mindfulnessredskapen i början av boken; iakttagandet, sinnesnärvaron, att acceptera det som händer. Bekräftelse är också ett annat bra redskap man tar upp och belyser. Man tar också upp fina, praktiska exempel fortlöpande i texten. T ex hur viktigt det är för en lärare att se sin elev från en mer gemensam nivå. Att stiga ner från en upphöjd position (makt, omedvetenhet, roll) för att kunna möta elevens behov, att lära sig något nytt.

Författarna visar alltså mycket hur situationer kan gå till och också förändras på sitt enkla, pedagogiska och förklarande sätt. Texterna är kortfattade, summeriska, avskalade, effektiva, samtidigt med en del inlevelse och empati.
Men - det framgår inte riktigt hur man skapar lösningen i sig själv, i sitt eget medvetande, mer praktiskt. Risken är att det blir en hel del ”fina ord”, en sorts vacker översikt, men utan så mycket konkret förankring.
Ett förslag skulle kunna varit att beskriva hur enkel meditation kan gå till, att det är i den inre stillheten och inkopplingen som människan kan hämta ny kraft, insikt, rening och större klarhet.

Jag tycker ändå denna typ av böcker har sin plats att fylla. Deras funktion kan tilltala intresserade överlag, men kanske framförallt de intellektuella, akademiker, de som behöver stanna upp mer och kan bli förvånade över sina möjligheter att tänka nytt.
Också de som kanske är mer ute efter ett resonemang som de kan använda sig av i vardagen. Jag tror därför detta kan bidra till en förbättrad vardagstillvaro för en del.
Sedan om människor vill utvecklas djupare och hitta en mer långvarig förnyelse, tror jag de behöver söka mer i sig själva och i en större livsrymd.


© CMM, SoulBooks, sept 2010

Kommunicera med tillit - låt barnen utvecklas fritt

Titel: Kommunicera med tillit – en inspirationsbok för föräldrar och lärare
Författare: Justine Mol
Förlag: Optimal förlag
Publ. År: 2009
Sidantal: 106 s. Inbunden
Datum: nov 2009
Rec: Nina Matthis


Som en frisk fläkt från 70-talet kommer här en nyskriven bok ut om barnuppfostran från Optimal Förlag. Boken heter Kommunicera med tillit och den ger läsaren ett stänk av den pedagogiska anda som florerade för några decennier sedan. Ett förhållningssätt som går på tvärs mot den discipliniver som har ökat de senaste åren vad gäller barnuppfostran. Och det känns befriande.

Boken är skriven av holländskan Justine Mol, som är tränare och föreläsare i Non violent Communication. Hon är även trebarnsmamma, och det inger förstås förtroende när man skriver om barn. Den här i formatet lilla boken är tänkt som en inspirationskälla för föräldrar och lärare, ja för alla som har med barn och tonåringar att göra. Och Mols huvudbudskap är, att varken belöningar eller bestraffningar hör hemma i en konstruktiv barnuppfostran.

Att bestraffningar ifrågasätts i barnuppfostran är ju inget nytt (även om det blivit populärt igen). Men att belöningar kritiseras kan få många att höja på ögonbrynen. Är det inte bra att belöna mitt barn, när det gjort något bra? kan man ju undra. Men Mol ser belöningar som en form av manipulation, eftersom vi vuxna använder dem för få som vi vill. Att exempelvis säga till sitt barn: ”Om du äter upp allt på tallriken får du gå ut och leka en stund till”, är en sorts manipulation, menar Mol. Det är att styra barnet dit vi själva vill, vilket hindrar barnet att själv komma underfund med hur det vill göra.

Mol har i likhet med den kände danske familjeterapeuten Jesper Juul en stor respekt för barnets integritet. Hon, precis som han, utgår ifrån att barn är samarbetsvilliga av naturen. Det enda som krävs av oss vuxna är att vi är tillmötesgående och verkligen lyssnar på dem – utan att rätta dem. Barnen behöver inte fler regler att följa och lyda, utan i stället komma i kontakt med sin egen vilja, som i sin essens alltid är konstruktiv.

Att växa på riktigt kan aldrig handla om tvång, menar Mol, utan att alla inblandade (vuxna som barn) kan uttrycka sina önskemål och samtidigt vara öppna för andras behov. Det slags kaos som man lätt tror skall bryta ut i en sådan barnuppfostran, infinner sig inte. I stället uppstår ett lugn, eftersom alla får utrymme att växa. Det är den friheten, som enligt Mol skapar en naturlig självdisciplin, som gynnar alla.



Det som vi vuxna kan öva oss i är tillit. En tillit till den sorts ”ordning” som följer när man vågar släppa på kontrollen och lämna sina vanemässiga tankar om hur saker och ting skall vara. I stället kan vi lyssna till varandra och se livet ur en mängd perspektiv. På så vis kan vi växa även som vuxna. Vi kan växa tillsammans med barnen och öva oss i tillit och upptäcka vad som händer när vi inte längre styr dem. Vi kan faktiskt märka (till vår stora förvåning) att allt blir mer harmoniskt utan vår envisa inblandning.

Mol varvar sina reflektioner med egna erfarenheter och andra målande exempel. Och i slutet av varje kapitel har hon med några tankeväckande övningar. Språket är enkelt. Hon krånglar inte till någonting, och kommer förstås inte med några pekpinnar. Jag upplever att hon förhåller sig till läsaren med samma öppenhet, som hon beskriver sina möten med barn. Åtminstone de möten hon har med barn i dag. När hennes egna barn var små gjorde hon nämligen samma tabbar som så många föräldrar gör för att styra barnen, berättar hon. Hennes insikter om samspelet mellan vuxna och barn, och befrielsen från ”rätt och fel”, tycks ha vuxit fram efterhand. Och jag är mycket glad att hon har skrivit en bok om det. En klok bok om tillit som verkligen behövs i dag.


© Nina Matthis, SoulBooks nov 2009

Visionärerna - stora pedagoger

Författare: Bengt-Erik Andersson
Förlag: Brain Books
Publ. År: 2001
Datum: 2006
Rec. av: NM

Det har funnits vissa tänkare som genom tiderna plöjt ny mark vad gäller barns inre och yttre växt. Ofta engagerade de sig i barnens utbildning och gjorde upp med den gängse undervisningen i skolan, och deras (ibland hundraåriga) idéer låter märkligt aktuella än idag. Bengt-Erik Andersson, professor i utvecklingspsykologi och pedagogik vid lärarhögskolan i Stockholm, har skrivit en intressant och uppfriskande bok med titeln Visionärerna. Där presenterar han idéer av Ellen Key, Jean Jacques Rousseau, Maria Montessori, John Locke, Celestine Freinet, John Dewey, Paulo Freire, Alexander S. Neill, Ivan Illich, Nils Christie och Reggio Emilia (vilket inte är en person, utan namnet på en italiensk stad).
Rousseau

Dessa visionärer får i den här boken representera en radikal syn på barn och lärande under åren som gått allt sedan sjuttonhundratalet. Många av dem fick kämpa för sina idéer och flera visade prov på en oräddhet och rättframhet, som man skulle vilja se mycket mer av idag.

Ellen Key skriver i sin bok Barnets århundrade om “Själamorden i skolan” och menade att skolan tog död på elevernas inlärningslust. Hon fick förstås många fiender (både för detta synsätt och för hennes andra radikala idéer) och flydde till Italien i början på 1900-talet, vilket skulle visa sig vara mycket bra för hennes internationella arbete.


Ellen Key och Jon Dewey

Detta är på många sätt det tema som boken Visionärerna belyser: att den vanliga skolans korvstoppningsmodell inte är till för barnen utan för det samhälle som kräver vissa teoretiska (och dessvärre lättglömda) resultat. Det värsta är, att barnens egen naturliga intelligens och upptäckarlust så sakta dalar genom skolåren och att många barn och elever blir passiva “lyssnare” som samlar poäng istället för verklig livskunskap.

Så gott som samtliga av bokens tänkare anser detta vara ett enormt resursslöseri. Barnen går i skola i tolv år och lär sig vissa arbetsvanor som endast tillhör skolvärlden och inte barnets kommande liv, skriver bl.a Helen Parkhust.
Flera av dessa visionärer och pedagoger har tagit itu med saken själva och startat egna skolor. Alexander S. Neill var en skotsk reformpedagog som på tjugotalet startade en egen, frihetsbaserad skola med namnet Summerhill, 16 mil från London. Han och hans fru ville skapa en skola där barnen hade friheten att vara sig själva och i lugn takt utveckla det de önskade och hade naturlig fallenhet för.

Maria Montessoris arbete med utvecklingsstörda barn ledde fram till en egen pedagogisk metod även för normala barn, där barnens egen upptäckarlust stimulerades, vilket visade sig öka deras koncentrations- och samarbetsförmåga. Denna än idag väl använda metod kom att spridas till många skolor och länder.
Celestine Freinet startade på tjugotalet en skolform där ordet diciplin var förbjudet. Barn diciplinerar sig nämligen själva om de får arbeta med något efter egen lust och förmåga, menade Freinet och ville att barnen skulle känna att de producerad något och inte bara läste om saker och ting. Arbete och upplevelse var vägen till verklig förståelse, ansåg han av egen erfarenhet som lärare.

Loris Malaguzzi, som dog 1994, är den kronologiskt sett mest moderna visionär som boken tar upp. Han var verksam i den italienska staden Reggio Emilia, där han som ung folkskollärare byggde en nytänkande förskola tillsammans med barnens föräldrar. Malaguzzi hade ett genomsyrat förtroende för barnen. Han såg den vuxne som en medforskare till barnet i dess “upplevelsedans”. Därför är Reggio Emilias filosofi helt metodsbefriad. Barnen själva leder sitt eget upptäckande och forskande, som de vuxna pedagogerna försöker följa och förstå.
Malaguzzi skrev inte heller någon bok om sina tankegångar, men har efterlämnat sig en underbar dikt om barnets hundra språk. Där sammanfattar han sin vision om barnens hundra sätt att uppleva världen och uttrycka sig i den. Dikten pekar också på hur ofta barnens språk blir överkörda av skola och samhälle.

Det som slår mig när jag läser om dessa besjälade tänkare är deras stora förtroende till barnet inom sig själva. Särskilt Malaguzzi med sin ständiga närvaro och livsförälskelse, visar på ett absolut nytänkande inom barnfilosofin och pedagogiken - att våga och vilja “bara vara” med barnen och gå in i deras stora värld av hundra möjligheter, och på så vis se sig själv växa på hundra sätt som vuxen människa.

Den här boken är en inspirationskälla till alla som är intresserade av barn på ett mer existentiellt sätt. Inte minst för de verksamma pedagoger som kanske ser brister och trånga synsätt i sitt arbete, men som inte vågar säga ifrån. Men om vi ska lära barnen att ha självförtroende, får vi lov att börja med oss själva och visa dem hur ett sant självförtroende ser ut. Det som är själva grunden får vår själsliga växt.


© Herkules Utb 2006, SoulBooks 2009.

Hundra sätt att tänka - Om Reggio Emilias pedagogiska filosofi

Författare: Tove Jonstoij och Åsa Tolgraven
Förlag: UR
Publ. År: 2001
Datum: jan 2006
Rec. av: Nina Matthis

En bok om barn och lärande att bli riktigt glad av, är Utbildningsradions utgivning av Hundra sätt att tänka - Om Reggio Emilias pedagogiska filosofi. Den är skriven av två producenter och skribenter på UR - Tove Jonstoij och Åsa Tolgraven, och den lilla boken känns lika ljus, levande och lätt att läsa som hela denna filosofi framstår i sig själv.

Denna idag väl spridda och internationellt kända pedagogiska filosofi växte fram i den italienska staden Reggio Emilia efter andra världskriget, då förändringslusten och nytänkandet exploderade på alla möjliga håll i samhället. Några föräldrar ville bygga en ny sorts förskola till sina barn, en mer fri skola som inte uppfostrade “lydiga barn”, vilket de i färskt minne visste kunde leda till fascism och krig. De ville skapa en annorlunda förskola och blev snart uppsökta av en intresserad folkskollärare med namn Loris Malaguzzi, som gärna ville bygga denna förskola tillsammans med föräldrarna.

Detta var starten. Senare, 1963, när denna förskola spritt sina radikala idéer i staden, öppnade de första kommunala daghemmen i Reggio Emilia. Malaguzzi fick uppdraget att utveckla förskolorna efter sina egna tankar och idéer, som framförallt handlade om att ge barnen makt i deras läroprocesser. Men denna pedagogiska filosofi är mycket mer än så. Dess grund bygger på en självklar tillit till barnet som en högst kompetent och godhjärtad varelse, som önskar delaktighet, samarbete och att lära sig saker.

“Reggio Emilia är förändring”, lyder en rubrik i boken, och bland annat detta förhållningssätt gör att Reggio Emilia känns som en framtidens filosofi. Denna sorts förändring innebär ett vaket lyssnade till barnens sätt att forska, lära sig och lösa problem. Pedagogernas viktigaste förmågor och funktioner handlar inte om att följa en metod, utan att följa barnen och upptäcka världen tillsammans med dem. De vuxna styr inte lärandet. Barnen styr sitt eget lärande, medan de vuxna ställer frågor, försöker förstå barnens synvinkel, undrar ett och annat och väntar in barnens egna lösningar.

På så vis lever (och arbetar) barn och pedagoger i ett evigt pågående nu. I detta ömsesidiga nu, upptäcker de världen på nytt, om och om igen. De undersöker, lyssnar, känner, prövar, tittar, och i detta växelspel skapas en levande energi, som även får pedagogen att känna att hon/han stimuleras och växer.
Magaluzzi, som dog 1994, lämnade inga böcker på sin barn- och livskunskap efter sig, vilket också kan verka talande för hela filosofin: Allting lever och förändras och det viktigaste vi kan ge varandra är vår närvaro och kontakt i detta nu. Det är här och nu “det händer” - det magiska, som alla människor oavsett ålder får sann glädje utav.

Det som kännetecknar Reggio Emilia är även deras dokumtentation av allt de gör och forskar kring. Det fotograferas, målas, filmas och görs utställningar - inte bara på förskolan utan även i staden. Barnen ska känna sig delaktiga i samhället också, uppleva att de syns och kan påverka den större världen som finns utanför förskolans område. Barnen i Reggion Emilia är dessutom vana vid att världen kommer till dem och hälsar på - tusentals pedagoger reser dit årligen för att se och lära av denna omtalade förskola.

Miljön är också viktig. Förskolorna är ritade på ett särskilt vis med mycket ljusgenomsläpp och genomskinlighet - mycket fönster och stora utrymmen. Möblerna är fina och anpassade för barnens behov. När jag läser boken får jag en känsla av att allt som rör Reggio Emilia egentligen är besjälat, vackert och fyllt med respekt - ja, helt enkelt livsförhöjande på livets alla viktiga områden, som om de ville bjuda in “himlens änglar” till sin förskola.

Jag rekommenderar verkligen denna bok till alla som är intresserade av nytänkande inom pedagogik. Reggio Emilia har ett slags seende som lever och andas och söker nya vägar på ett befriande sätt. Såhär säger Vea Vecchi, pedagog och rådgivare från Italien: “Med andra pedagogiska riktningar är det kanske så att de har velat vidarebefordra sina redan utformade idéer till andra, medan vårt padagogiska tänkande går ut på att kommunicera med andra, på att utvecklas i dialog med andra.”

Det är inte underligt att många svenska förskolor inspireras av Reggio Emilia. Sedan slutet på 70-talet har över 3000 svenskar rest dit, vilket är fler än från något annat land. Sverige är ju av tradition ett “barnland” och är känt bl.a för den höga kvaliteten på sina barnböcker. Kanske passar denna levande pedagogik oss svenskar. Man kan ju hoppas. Men då får vi också kämpa mot politikers fantasilöshet och vår egen försiktighet. Eller som Birgitta Forsman, en svensk pegagog, säger i boken: “Reggio Emilia har blivit lite inne. Men skall det vara något värt måste man gå till botten med allt och då finns det inga genvägar”.

© Herkules Utb. 2006, SoulBooks 2009.

Lustpunkten - en bok om inlärning utan utbildning

Författare: Åsa Moberg
Förlag: Natur & Kultur
Publ. År: 2006
Sidantal: 209
Omskriven: juli 2007
Rec. av: Carl M M


Lustfyllt att lära
Det här är en viktig och intresseväckande bok med en härlig titel - Lustpunkten. Att det kan vara och kanske till och med “ska” vara lustfyllt att lära.
Denna bok handlar om något så udda som det livslånga lärandet, eller lärande genom upplevelse och erfarenhet. Detta snarare än mekanisk inlärning och upprepning. Detta snarare än prestigeinriktade val för att “ta sig fram”.

Inspirerande och stärkande
För att vara en bok skriven inom detta område så är det en ovanligt levande, personlig, stolt och rakryggad text.
Den har samtidigt en ganska “typisk” kulturell ton, fastän jag drar mig för att säga det, för det kan missförstås. Jag menar att den vittnar om författarens intellektuella rörlighet, men också om en viss grupptillhörighet. Det är en specifik prägling, en gemenskap för en viss stil, som kan upplevas aningen distanserad. Därför kan jag känna en förbistrykande smak av vemod i boken då och då, kanske därför denna stil är aningen “gammeldags” och stagnerad. Det fråntar samtidigt inte innehållets eller läsupplevelsen dess värden.

Ingen akademisk skolning
Det är därför också intressant, som författaren själv säger, att hon tidigare blivit “anklagad för att vara akademisk” fastän hon inte gått den vägen alls, inte gått universitet, utan egentligen lärt sig själv genom att pröva och göra saker. Börja skriva artiklar, få arbete på tidningar, “hamna i” olika kretsar av intellektuella, översätta böcker, uppleva vällusten av språk (hon talar en hel massa, inte minst franska, vilket är förståeligt ligger henne nära).
Författaren är också engagerad i sin direkta existens, som alla sant intellektuella är, en viktig egentlig innebörd av begreppet “humanism” (inte som det i vissa kretsar idag degenererats till, en betydelse av snarast pseudovetenskap, att människan inte kan ha någon “tro”, livsbas eller större identitet förutom en teknisk och rationellt intellektuell förståelse). Läsaren inspireras och stärks av denna välmodulerade livslust. Inte minst om man som jag också delar författarens erfarenheter av att skolan var en ganska lång, tröstlös sträcka av ofta till synes meningslös inlärning.
Boken är också bra skriven; enkel, välformulerad, intellektuellt dynamisk, uttrycksfull. Många personliga berättelser i kort format gör innehållet växlande och engagerande, möten med andra människors iakttagelser och erfarenheter expanderar omfånget.

Göra det man vill istället för det som utbildningen “passar för”
Jag delar också erfarenheten av att gå egna vägar för att skapa det jag velat och upplevt var viktigt i mitt liv. Att kunna genomföra uppgifter och uppdrag som man egentligen inte har utbildning för. Får man det? Kan man det? Absolut!
Äldre generationers uppfattning och tro - och säkert många i de nya generationerna - att bara för att man uppnått vissa poäng eller betyg, så har man den kompetens som eftersöks. Detta är också något som politiker tror och satsar på som en del för att skapa mer överflöd och välstånd i samhället. Man tror att teoretisk, ofta naturvetenskaplig, och i främsta hand teknisk utbildning, leder till en blomstrande kultur.
I detta fall premieras förstås utbildning som anses passa in i världsmarknadens “krav” på de varor och tjänster som för tillfället är efterfrågan på. Detta anses skapa högre levnadsstandard enligt vissa, idag näranog standardiserade ekonomiska modeller.
Detta är förstås ett stort misstag, eftersom en kultur består av många fler livsviktiga komponenter och dessutom inte kan bedömas enligt en begränsad mall.

“Rätt kompetens” inte alltid detsamma som “högskoleutbildning”
Visst är det viktigt att kunna läsa, skriva, räkna, förstå olika saker. Visst är det bra att fördjupa sina kunskaper inom ett område där man vill verka, t ex sjuksköterska, läkare, advokat, konstnär, pilot, lärare, industriarbetare, forskare, datatekniker osv.
Men lika viktigt tycks det vara att kunna fungera socialt, att kunna samverka, att kunna se och använda kreativa lösningar, att skapa, att tro på sig själv och på livet. Att lyssna på sitt inre liv och följa dess uttryck. Ack så fatalt det ofta visat sig i näringslivet och offentlig sektor, att enbart premiera och gå efter status i akademiska poäng.
Att anställa människor på olika viktiga funktioner har idag blivit en stor “industri”. Att finna rätt person till specifika uppgifter har fått en egen yrkesbenämning; “rekryterare”.
Denna post har företagen insett kretsar kring många andra faktorer än enbart den formella utbildningen. För det handlar om att skapa och skaffa kompetens som tillför helheten bästa möjliga nivå, inte bara en enskild prestation.
Detta är ett begrepp, och därmed också ett förändrat seende vad gäller kompetens, som vuxit fram allt snabbare senaste decennierna.
Det handlar t ex lika mycket eller ibland ännu mer kring personlig lämplighet. Vad har personen för kvaliteter? Hur fungerar hon socialt, i samspel med andra? Hur uttrycker hon sig? Och mycket annat.

Människans många kompetenser
Detta kan speglas genom de 10 intelligenserna (eller kompetenserna, förmågorna, kvaliteterna) som Howard myntat och som mångfaldigt spridits i vår tid inom pedagogik och kompetensutveckling.
Här finns ju också den sociala kompetensen, den känslomässiga kompetensen, men också, inte att förglömma den själsliga (eller andliga) kompetensen. Den sista har speciellt försökts beskrivas och förklaras av kvantfysikern Danah Zohar (se vidare rec. på Herkules sida här, om hennes senaste bok SQ - själslig intelligens).

Existentiella informationskananaler
En viktig passage är följande: “Ju mer jag är med om, desto mindre tror jag mig veta om hur informationen förmedlas. Nästan allt som varit viktigt i mitt liv har jg fått veta på något annat sätt än genom de informationskanaler som är erkända som sådana.” (s. 150).
Detta skriver författaren i samband med en bilolycka. Hennes medpassagerare visste att hon inte skulle dö inte en bilolycka som båda var med om.
Ett annat citat: “Kunskapsinhämtning pågår inte bara på kurser, skolor och universitet, den pågår oavbrutet, kanske allra effektivast när man inte märker det.”


© Herkules Utb, SoulBooks 2007.