80/20-regeln vill hjälpa dig sålla och öka dina kvaliteter och vinster

Författare: Richard Koch

Titel: 
80/20-regeln. Hemligheten med att uppnå mer med mindre.

Förlag: Liber

Publ år: 2015

Sidantal: 258. Inbunden.

Rec datum: sept 2015

Rec av: C Mikael Matthis

Det här är en ganska märklig bok. Den är både underhållande och stimulerande, bitvis tänkvärd, och har samtidigt en hel del provocerande inslag för många. Det sistnämnda förvånade författaren, företagsentreprenör sedan många år. Han menar att denna idé kan hjälpa och har hjälpt otaliga människor att förverkliga mer av sin potential inom företagande men också överlag i sina liv. Koch skrev boken redan 1997 i Sydafrika och har de senaste 10 åren samlat material från en pågående diskussion kring denna påstådda regel och dess effekter. Han har tagit med en del av dessa synpunkter, även kritiska, i slutet av denna nyutgåva, som är den första versionen på svenska genom Liber förlag.

80/20-regeln handlar om en mer än 100 år gammal matematisk teori, Paretos teorem, som bildat grund för denna tankegång. Denna regel – om man nu verkligen kan kalla det för det - sägs vara ”empiriskt belagd”. Den återfinns i alla fall ofta i företagsvärlden men också i en rad vardagliga situationer. Ett exempel är att 80 % av ett företags intäkter ofta kommer från 20 % av dess produkter. Och även att vinsten kommer från 20 % av dess kunder.

Ett annat mer vardagsnära exempel för många är att de flesta rutinmässigt använder 20% av sin klädgarderob medan 80% är relativt oanvänd. Eller att bilmotorns effekt skapar endast 20 % verklig drivkraft medan 80 % försvinner på vägen. Tillsammans är bilmotorns effekt 100%, samtidigt som den stora potentialen inte blir förverkligad egentligen.

Dessa underfundiga, men också talande och igenkännbara exempel, ger förstås boken en saklig tyngd. Det är inga stora ord om hur man förändrar sitt liv i början. Men så småningom kommer författaren att (stört?)dyka in i mer djuplodande effekter som vill hävda att vi kan använda denna regel också i vårt privatliv. Att kunna sålla i det som egentligen inte ger oss så mycket, t ex att titta på filmer vi inte får ut så mycket av.

Boken handlar på en nivå helt enkelt om hur du kan öka din effektivitet, sålla i det du lägger tid på, och därmed också öka din livskvalitet. Författaren menar att vi kan förbättra och skapa större utväxling med många olika kvaliteter som följd genom att förstå mer hur vi ”slösar” bort en stor del av vår tid på det vi egentligen inte vill eller som inte ger oss bästa effekten för det vi önskar förverkliga.

Regeln tillämpas framförallt på arbetslivet poängterar författaren flera gånger. Vilket kan kännas mer tillgängligt och intressant. Jag vet inte om det är så lyckat att försöka tillämpa idén i sitt privatliv, även om det förstås kan finnas en poäng i att sålla i t ex intressen eller hur man väljer att spendera sin ”fritid”.

Som flera av bokens kritiker tagit upp så kan man ha invändningar, även vad gäller tillämpningen i arbetslivet tycker jag. En sådan invändning är t ex att se processens värde, som det gamla kända talesättet säger ”Det är vägen som är resans mål, inte att komma fram”. Det torde vara ganska självklart idag, även i en rad olika arbetsförhållanden.

Vad jag spontant kan minnas har det gjorts undersökningar som visar att många använder ca 2-4 timmar av sin arbetstid effektivt medan resten går till ”spillo”, till annat egentligen inte jobb-relaterat. Men vad ”till spillo” är egentligen är en omdiskuterad fråga. Undersökningar konstaterar också att mycket av den tid som läggs på social interaktion, utbyten, kommunikation, gemensamma nöjen och glädjeämnen på arbetsplatsen, genererar större tillfredställelse, avslappning, och därmed också bättre arbetsresultat. 

En annan aspekt är också att människor trivs med att arbeta tillsammans. Alla vill knappast vara entreprenörer eller egen-företagare, utan drivs av värden kring gemenskap men också värden av utveckling genom arbetsplatsen. Detta menar författaren är mycket av en bluff, att människor fastnar oftast tidigt i ”the rat-race”, ekorrhjulet. Och visst är det sant. Men frågan är om lösningen ligger främst i 80/20 perspektivet? Författaren tycks starkt ogilla sociala uppfinningar kring samverkan och samhälleliga lösningar, utan ser ”företagaren” som den som driver världen framåt.  Dock utan den äldre kapitalismens grunder med stora industriella företag, stora personalinvesteringar. Utan tvärtom, litet, enkelt, rörligt, enkelt.

Det finns spännande och stimulerande perspektiv i detta. I alla fall som komplement till en mer välordnad social funktionalism som samhället ändå borgar för och som jag anar de flesta ändå värdesätter högt, speciellt i Sverige.

Bokens tolkning av 80/20 regeln menar att målet inte är att stressa mer, inte att skapa mer effektivitet genom tidsplanering, mind-mapping och liknande metoder. Utan tvärtom, ta det lugnare, leva mer tillfredställande, och samtidigt få mer gjort.

Jag tänker på modeller som Toyota koncernen och den japanska filosofin Kaizen kring ständig förbättring, bättre service, möta kundens behov, använda personalens olika engagemang och kunnande på mer samstämda, kommunikativa sätt, ibland också kallad Lean. Detta är också en intressant möjlighet att systematiskt förändra och förbättra, men snarast genom ökat samarbete mellan olika instanser i en verksamhet.  

Dessa metoder tas inte upp här, utan författaren vill snarast propagera för ”det lilla”, att skära ner, att ”less is more”. Att delegera eller för att använda den moderna men också dubbeltydiga termen ”out-sourca”. Det vill säga ta bort allt ”onödigt” som tillhör 80% delen och fokusera på 20% av verksamheten, som ger de betydande resultaten. Detta innebär att inte ha anställda, att lägga ut uppdrag och moment på fristående firmor (ofta i lågavlönade länder) eller specialister istället för att anställa och låta det egna företaget göra allt själv. 

Detta både som en personlig vinst men också som en företagsvinst menar Koch. Han nämner ett intressant perspektiv vad som ofta skapar nedgång för stora företag är när man diversifierar och breder ut verksamheten allt mer. Detta i tron om att man ska ”nå fler” kunder, sälja mer, bli rikare. Detta menar författaren slår ofta tillbaks istället och splittrar verksamheten och effekten.

Jag tycker boken sammanfattningsvis är bitvis stimulerande, underhållande, men också bitvis ganska tradig med märkliga och långsöka räkeexempel, t ex hur procentsatsen av vänners ölkonsumtion ska påvisa 80/20-regelns till synes ”allestädes närvaro”. Det känns också som författaren levt ganska långt ifrån en större social samvaro eller perspektiv på hur mänsklig utveckling gynnas av samverkan och större lösningar. Bokens synsätt kan därför bli ganska smalt och ibland direkt trångsynt. Detta trots sin härliga tankestimulerande effekt och dess kraftfulla injektioner av ökat fokus på det som är viktigast för just dig. Som alltid får var och en sålla själv och använda det som kan fungera i ditt liv.

© C Mikael Matthis, SoulBooks sept 2015

Chefen som coach – glädje, stöd, men också utmaningar

Författare: Lena Sobel och Sören Holm

Titel: Chefen som coach. En praktisk handbok i det nya ledarskapet.

Förlag: Liber förlag


Publ år: 2012

Sidantal: 149. Mjuka pärmar.

Rec datum: nov 2013

Rec av: C Mikael Matthis

Den här boken vill fylla ett tomrum, säger författarna redan i inledningen. Och hävdar att det inte finns någon liknande titel sedan tidigare. Frågan är om det stämmer? Nog finns det en uppsjö böcker kring coaching för chefer ändå? En som jag tänker på direkt just nu är ”En-minuts-chefen” av Ken Blanchard, som utkom redan 1983 på svenska med flera uppföljare under åren. Utan att nämna just denne författare som specifikt värdefull i sig, är dessa idéer ändå ganska väl spridda vad jag förstått.

Oavsett detta, vad vill då denna bok och hur fungerar dess budskap? Det är en väl strukturerad och förenklad bok som andas välvilja och starkt engagemang. Texten har ett genomtänkt flyt och andas fin optimism och övertygelse, nästa lite som en sorts ”tro” om än inte religiös förstås. Här finns nog ett genuint människointresse, inte bara uttänkta formler utan också prövade och grundade metoder.

Samtidigt kan det dock bli ganska förenklade former som ska guida. Det är lite väl snabbhets-premie över dessa tankar ändå, tycker jag. Hur ska chefen hinna växa och förankras med denna uppgift? Hur bra fungerar denna typ av snabbhets-coaching för djupare svårigheter och konflikter på arbetsplatsen?

Att motivera personal och medarbetare att bli mer självständiga, agera mer fritt och sunt på eget bevåg, är förstås toppen. Inte minst för medarbetaren som känner mer förtroende, självtillit, samarbetslust. På så sätt är detta en glädjespridare också, kan jag tänka mig.

Samtidigt, hur ”paradisiskt perfekt” detta än sägs vara, som författarna snabbt och tydligt redogör för redan i början av boken, kan vissa svårigheter finnas med. Detta tas till viss del upp i boken, men enbart flyktigt. Denna strategi att chefen som coach kan känna sig ganska överhopad med goda förhållningssätt, som urartar i ”krav”. Kanske ensamhet, utsatthet, hur ska han/hon hinna med allt? Där finns inga direkta tips kring detta.

Hur ska chefen lära sig balansera mellan sin ledarroll, som ju också handlar om att vägleda, ge tydliga mål, stå upp för sina åsikter etc, och samtidigt vara som en ”vän” och fungera som coach, som dock samtidigt inte får ge råd eller anvisningar eller förslag, som denna coachingmodell bestämt förespråkar. Det låter aningen svårsmält.

Många chefer springer på kurs efter kurs, men vad jag också fått höra från olika chefer genom åren är det inte helt lätt att implementera dessa kunskaper mer på djupet – i dem själva. Det räcker sällan med att bara ”tänka” dessa tankar, utan också att lära sig känna in en annan människa i en rad olika situationer. Därmed också, förstås, att lära känna sig själv mer, för att kunna ge referens, ha stöd i sin egen erfarenhet. Annars är risken att det blir mycket fina, men mer tomma ord.

På ett sätt kan det nog vara både effektivt och fördelaktigt att dela upp dessa roller istället för att blanda dem för mycket i en och samma arbetsroll. I denna bok framställs dock chefen som att denne lätt och smidigt skulle kunna hoppa in i denna roll på nolltid. Guida, stötta och få personalen med dess behov och svårigheter, inte minst personligen, att ta fram sina färdigheter genom att ställa några frågor. Det fungerar säkert för vissa i mer konkreta arbetssituationer, men överlag tror jag det tar längre tid att bygga upp förtroende, närhet, sann förståelse.

Denna bok vill vila på traditionell coachning där man använder frågorna som styrmedel för att personen själv ska kunna aktivera och ta fram sina kunskaper, sin kraft och sina förmågor att förnya sig. Detta är mycket gott i sig, helt klart. Det är steg på vägen, vilket är positivt. Men är det ”hela” lösningen? Jag tror det behövs ett breddat utbud av tjänster och utforskande, också inom olika former av coaching inom detta område. Hur kan man nå ännu bättre resultat för växande, också som privatperson, genom ett större helhetstänkande?

© C M Matthis, SoulBooks nov 2013.

Kaizen; tänk till, effektivisera, kommunicera bättre - och jobba mindre?

Författare: Gordon Meland och Åsa Meland  

Titel: Kaizen. Sakta ner och gör mer

Förlag: Liber förlag


Publ år: 2010

Sidantal: 133. Kartonnage, laminerat omslag.

Rec datum: Dec 2013

Rec av: C Mikael Matthis

Kaizen är ett japansk ord som betyder ”förändring” (kai) och ”förbättring” (zen). Ordet har blivit ett begrepp inom företagsutveckling och organisationsarbete. Kaizen uppstod efter andra världskrigets slut då Japan började bygga upp sin industri och sitt välfärdssamhälle igen, berättar författarna i början av boken. Det är ett mycket intressant förlopp i sig, som många av oss hört talas om tidigare, även om inte i detalj just om kaizen-begreppet.

Författarna vill med denna bok slå hål på myten att man måste skära ned eller omorganisera för att nå högre vinst. Här genom Kaizen-filosofin menar man att det går att öka produktivitet, omsättning och vinst snarare genom att använda sig av det man redan har, men på bättre sätt.

När jag tänker på japansk teknologi och företagsamhet, tänker jag först på Toyota, det välkända bilföretaget. Detta företag är också vad jag förstått en av bärarna av kaizen-begreppet så som det förts ut i väst. Då tänker jag också på enorm väldisciplinerad personal, samtoning och gemensamt, hårt arbete för ett strukturerat mål. Där individen blir en del av en stor välsmord kedja. 

Detta sägs också ha varit grundbulten i japanska framgångar av enorma mått i världsekonomin under lång tid, hur arbetslag klockade ut t ex amerikanska och europeiska arbetsteam inom likvärdig produktion som t ex bilindustrin. Jag är dock inte så säker på att det inneburit ett lägre arbetstempo, som den här boken har som en av sina huvudteser? Och kanske inte heller alltid de västerländska rättigheterna för personal, även om det säkert förändrats mycket under senare decennier.

I den här boken menar författarna att de som jobbar på företag som tillämpar detta ska få mer tid över till det man personligen värdesätter i sitt liv, inte bara sitt arbete. Att arbetet kan effektiviseras, bland annat genom bättre kommunikation och ökad resurstillämpning. Det låter ju fint och är förstås något vi alla uppskattar. Frågan är förstås hur, vad är bästa sättet? Och passar detta system alla?  

Kaizen är uppbyggt väldigt intressant och finurligt. Istället för att genomföra stora drastiska åtgärder eller nedskärningar, riktar man fokus på hur aktiviteterna kan förbättras genom många små modifieringar under längre tid. Kaizen syftar också till att minska slöseri inom företaget och eliminera moment som är kostsamma när de inte tillför något sant värde.

Jag tycker boken är inspirerande, en frisk fläkt på sitt sätt. Texten är enkelt och pedagogiskt upplagd och resonemanget flyter på med en fin ton. Det känns att författarna är genuint intresserade och engagerade i dessa frågor. Jag kan spontant tycka att systemet i sin idéform är verkligen klokt och har en anda av genomtänkthet och gedigen kulturtradition från österlandets mer reflekterande sinnelag.

Samtidigt tycks det vara en väldig organisationsutmaning att tillämpa detta, ett stort strukturarbete med lappsystem, formulär, ständigt ifyllande av uppgifter för att effektivisera. Jag undrar hur det fungerar i svenska företag där kulturen är annorlunda? Där många vill och också med rätta värdesätter den egna individens förmåga att ta beslut, att lära genom eget tänkande och växande, också i samband med lite mer spontanitet. Det kan förstås bli lite mer tidskrävande och kanske inte lika effektivt i produktionssammanhang. Å andra kan det återskapa andra stora positiva effekter som ändå ger fördelar.

I helhet vill jag se det som att man kan säkert ta till sig och implementera vissa delar av kaizen eller använda tänket men på egna sätt. Det tycker jag känns kreativt och spännande.

(På SoulBooks finner du flera böcker om företagsutveckling och komunikation, se här.)

© C M Matthis, SoulBooks dec 2013.

Febrilt nätverkande bästa utdelningen för goda relationer?

Författare: Per Magne och Lucia Forsberg Severed.     

Titel: Så blir du en framgångsrik nätverkare. Bättre relationer ger bättre resultat.

Förlag: Liber förlag


Publ år: 2013

Sidantal: 141. Mjuka pärmar.

Rec datum: nov 2013

Rec av: C Mikael Matthis

Ja, det är frågan. Och går det att lära sig ”nätverkande” genom att läsa om det? Kanske, kanske inte. Jag tycker jag läst dessa ofta ganska upptrissade tips i olika sammanhang ett bra tag nu. Och visst är det bra att få dem samlade mer konkret i en lättfattlig, överskådlig och pedagogiskt riktig bok som denna. Men hur långt sträcker sig resultatet i verkligheten, kan jag undra?

Det är oftast en god tanke som står bakom dessa otaliga handböcker som vill lära oss något nytt. Det beror lite på vad författarna kan ge oss för extra energi och fånga för nivåer av livet som verkligen attraherar, tänker jag. Inte bara information, fint uppradade tekniker, formulär att fylla i (gäsp), som upplägget ofta är i dessa typer av böcker.

Bokens syfte är förstås att inspirera dig som läsare att tänka mer tydligt kring nätverkandets goda sidor och praktisera dem mer aktivt. Vad får man ut av att nätverka? Jo, inte bara kontakter som kan vara trevliga i stunden, utan också möjligheter i sitt yrkesliv. Detta är nog bokens i alla fall första centrala fokus. På så sätt blir det en aningen platt och mer krass utgångspunkt i sitt mer karriärsinriktade och självcentrerade syfte. 

Om du är och minglar till exempel rekommenderar författarna att du samtidigt ska ha koll på andra intressanta personer i ögonvrån, så du snabbt ska kunna hoppa över till någon som ger dig fler fördelar. Nja, hur roligt låter det? Och skapar det verkligen en respektfull ton för andra som borgar för djupare kontakt? Känns ytterst tveksamt.

Samtidigt betonas här relationernas allmängiltiga men också ytterst specifika värde. Detta inte minst i företagsvärlden där människor med dessa ofta medfödda kvaliteter av nätverkande och ”bry sig om”-anda, att kunna se och länka människor samman, påverkar och bidrar till företagens sanna funktionella värde.

Här finns en fin liten historia om en kvinna vars förmåga att knyta samman och motivera många personer i ett företag verkade mycket bakom kulisserna, men utan att riktigt inses av företagsledningen. När hennes chef byttes ut till en person som inte alls förstod detta språk, gjorde det att hennes plats blev inskränkt och hon slutade på företaget. Detta i sin tur ledde till att företaget ganska snabbt började tappa sin kraft och sina kunder och förlorade intäkter.

Det som jag tänker här är att dessa kvaliteter och egenskaper är så otroligt viktiga överlag i samhället, inte minst i de små vardagliga situationerna inom till exempel en familj eller i vänskapsled. Och hur detta i sig bidrar till en större helhet av växande.

Detta kan också ses som vanligt sunt förnuft. De flesta inser på någon nivå att vi vinner på att ge till andra, för det bidrar ofta till att vi själva blir bra behandlade och får tillbaks av det goda. Det är ett slags ”bondskt förnuft”. Det är också en kosmisk lag, men då under förutsättning att vi ger mer "från hjärtat", det vill säga med en äkta avsikt. 

Boken tar också upp detta men kanske lite mer uträknat vad gäller fördelar med nätverkande. Egentligen behöver man inte nödvändigtvis kalla det för ”nätverkande” med dess specifika ”signalsystem” via mingling, att ”räkna ut” vilka kontakter som ger bästa fördelarna, att vara aktiv på nätet via facebook, twitter, linkedin (som författarna själva säger sig vara omåttligt förtjusta i).

Dessa mediekanaler har förstås flera goda sidor, men jag tycker de är också övervärderade vad gäller genuint nätverkande, vilket ju är att skapa verkliga och långsiktiga relationer. De flesta kontakter odlas förmodligen ändå mest tillfredställande ”IRL” (”in real life”).

Som författarna också poängterar på ett annat ställe, att deras flesta egna kunder och uppdrag har uppstått genom att de blivit rekommenderade av andra. Det vill säga, deras fördelar har blivit sedda och uppmärksammade av andra som funnit dem trovärdiga och äkta, och därför kan de rekommenderas. Detta tar också författarna upp som ett reellt värde i boken. Kanske man skulle kunnat ha tagit detta område ännu ett steg?

Eller när författarna nämner som hastigast ett tema som centralt för väldigt många människor, kanske en egen iakttagelse (?), när man säger att de flesta människor önskar hitta sin plats i livet. Inte bara som en bekräftelse i stunden, utan på ett djupare plan, även existentiellt, tänker jag. Där betyder våra relationer väldigt mycket.

© C M Matthis. SoulBooks nov 2013.

Stå upp för mer humor i framträdandet

Författare: Karin Adelsköld

Titel: 
 Våga stå upp! Bli en roligare talare

Förlag: Ica

Publ år: 2012

Sidantal: 151. Kartonnage.

Rec datum: dec 2012

Rec av: C Mikael Matthis

En svensk komiker ger tips om hur du kan använda komiska inslag och tankar kring ”stå-upp” i dina framträdanden och tal av olika slag. Jag känner inte till henne sedan tidigare, men många av dem som hon citerar i boken är kända från olika komikersammanhang, men också politiker och andra som framträder publikt.

Författaren berättar att hon under 10 år arbetade som föreläsare inom journalistik och media på gymnasiet och ville förnya sig. Hon gick på en stå-upp-kurs, vilket hjälpte henne att ta nya steg i sin utveckling och i sin karriär. Bara det låter kul i sig, även om man förstås inte behöver ta det så långt. Det räcker med att träna sig slappna av mer, lära sig inte vara så allvarlig inför sitt framträdande, kanske bjuda lite mer på det personliga.

Den här boken vänder sig därför kanske mest till de som håller ganska stela, oändligt förberedda och till synes inövade föredrag. Därför är boken värd att omnämnas här tycker jag, som en sorts inspiration. Det som lättar upp en tråkig föreläsning eller ett stelt föredrag med självdistans – som ju bra humor bygger på tror jag -  är guld värt. Både ur pedagogisk synvinkel för ökad inlärning och ökat emottagande hos publiken. Men också för den allmänna stämningen, glädjen, lusten, inte minst hos föreläsaren/talaren själv förstås.

Sedan är frågan om det går att lära sig ”vara rolig” på beställning? Ja, för en skådis eller komiker så blir det så förstås, en hel del teknik att träna in repliker, scener, tillvägagångssätt. Men inte bara. 

De som är verkligt genuint roliga brukar grunda det i sig själva, det vill säga ”i hjärtat”. Ofta kan det för många som vill skapa en uträknad lustig poäng i sitt tal inte lyckas så väl. Det brukar låta aningen stelt i sig och kan lätt få en motsatt effekt. 

Däremot att bjuda på sig själv, våga vara mer personlig, som boken också tar upp flera exempel på, går ofta hem. Och då kan det bli roligt, inte bara i meningen ”storskratta” utan i termer av mer öppenhet, underhållande, intressant.

Boken är en på många sätt praktisk handbok i framträdande överlag, inte bara med ”humorn som insats”. För man behöver förstås fler infallsvinklar, hur man kan bottna i innehållet som förmedlas och hur man som föredragshållare uppträder. Bara humor i sig är inte hela lösningen och inte heller avsikten. Men humorn kan verkligen hjälpa till, att skapa en bra stämning, att lösa upp spänningar litegrann (inte minst hos föredragshållaren själv). Och sådant går förstås att lära sig, hur man adresserar publiken inte minst, hur man öppnar upp, får kontakt med sin publik.

© C Mikael Matthis, SoulBooks, dec 2012.

Tala så att andra vill ta emot. Med fokus på det öppna mötet med publiken

Författare: Marie-Louise Zeisig

Titel: 
Kliv fram, ta plats och tala!

Förlag: Forum

Publ år: 2012

Sidantal: 189. Inbunden

Rec datum: dec 2012

Rec av: C Mikael Matthis

Denna bok handlar om, som alla nog förstår av rubriken, ”talandets sköna konst”. Hur vi kan träna på att hålla föredrag, olika slags tal, föra fram vårt budskap i olika sammanhang.

Författarens bakgrund är lite annorlunda med operaerfarenhet och som sångpedagog. Det ger förstås stark bärighet för rösten, vikten av att nå ut med en tydlig stämma och hur man skapar det.

Det här är en bok som är lite mer formell i sitt tillvägagångssätt, lite mer konventionell. Hur bedömer jag det? Jo, dels genom författarens ordval, ibland t ex hur hon refererar till ”hur det brukar vara” och därmed vad jag förstår vad andra tar upp i liknande böcker. Det säger en del om att hon följer en viss utstakad linje i dessa sammanhang. Det är inte så mycket material som kommer från egna upplevelser verkar det som.

Författaren är framförallt van pedagog förstår jag det som och säkert utmärkt på att inspirera andra vad gäller ”fotarbetet”. Dvs chefer och andra inom företaget som behöver få mer grundlig insikt i hur de kan komma igång med ett mer intresseväckande föredrag. Eller hur man beter sig på scenen, undviker de enklaste fällorna vad gäller kroppsspråket, upprepningar eller "hummanden", för lågt eller för högt röstläge osv. 

Författaren kallar sig också för ”retorikexpert” och ”kroppsspråksexpert” kan man läsa om i andra sammanhang på nätet. Inget fel med att tro på sig själv, men hur snabbt blir man egentligen ”expert”? När jag läser om hennes insatser i olika massmediala sammanhang där hon värderar kändisars kärleksrelationer utifrån allmänna bilder som publicerats i kändispressen, ja då känns det lite väl ytligt. 

Men, men, oavsett det, författaren kan förstås ha mycket att bidra med när hon kan utöva sitt större kunnande och samverkar med en publik eller grupp som hon kan träna med mer direkt, det är min känsla. Boken har också ofta ett sådant tilltal, tycker jag, att man kan känna författarens starka ambition, vilja och säkert också stundtals ganska pådrivande engagemang, men också lekfullhet och önskan att få bidra med det bästa.  

Här finns många små enkla iakttagelser och reflektioner som författaren samlat som tips kring framträdandet vad gäller kroppshållning, att hitta sin "kraftplats" på scenen inför publiken, hur gester och personlig energi kan användas. Hur att möta en publik som att du är "dess vän". Inte för att göra sig  till, utan i medvetenheten om att det vi sänder ut får vi tillbaks, påtalar författaren klokt.

Också hur en publik reagerar olika och hur du som talare kan fånga upp olika slags människor genom att möta dem i deras behov. De till exempel som är entusiastiska direkt i sin respons, men kan vara flyktiga i sitt intresse. Eller de som är fundersamma och vill ställa många frågor, men när de väl förstår bilden bättre också kan bli mer engagerade på ett långvarigt sätt.         

© C M Matthis, SoulBooks, dec 2012.

Hur att förena "att lyckas" och att "vara lycklig"

Författare: Igor Ardoris

Titel: 
Själförsvar – Lycka och att lyckas

Förlag: Ica

Publ år: 2009

Sidantal: 176  Inbunden.

Rec datum: dec 2012

Rec av: C Mikael Matthis

Författaren till den här boken kanske en del känner igen från en tv-serie, Klass 9A, som gick för några år sedan. Om hur flera lärare hjälpte en klass som hade många svårigheter. Eleverna fick genom speciellt stöd, coaching för sitt självförtroende, visa att de kunde återhämta sig, läsa upp sina betyg och på det sättet lyckas. De lyckades både alltså med sina resultat, men egentligen framförallt i sig själva, med att växa som människor och tro mer på sina förmågor.

Igor Ardoris tycks utstråla en positiv anda på ett genuint sätt. Det är också en kvalitet som tydligt genomströmmar den här boken.

Igor kommer ursprungligen från det forna Jugoslavien till Sverige som flykting. Han berättar om hur han har kämpat sig fram till att tro mer på sig själv, som ung bland annat genom hjälp av kampsporten karate. Han utbildade sig först till förskolelärare och sedan gymnastiklärare. Han har lärt sig mental träning genom Lars-Erik Uneståhl som varit en profil i Sverige inom detta område, som också skrivit förord till denna bok.

Därifrån kommer bokens titel förmodar jag; att ”försvara själen”, det vill säga försvara det unika inom oss, det odödliga, det sanna, vår livsgnista. Att utveckla vårt jag och våra möjligheter, trots olika svårigheter.

Boken handlar samtidigt om hur man kan lära sig se och förstås skillnad på att ”vara lycklig” och att ”nå lycka genom att bli framgångsrik”. Författaren påpekar klokt att många blandar ihop dessa begrepp, att man tror att man ska automatiskt bli lycklig när man uppnått det man strävar efter, sin bild av lycka. Denna bild är ju som många vet, ofta för många människor en mer materiellt präglad bild. Och om man inte når denna bild, att man då förblir olycklig. Författaren tar här upp det klassiska exemplet, att han möter människor som uppnått dessa mål, men ändå inte är lyckliga, som undrar vad som saknas i deras liv.

Boken vill alltså försöka visa på hur vi kan lyckas med båda dessa komponenter, men med ett större perspektiv, vad jag förstår. Att både kunna se sina möjligheter och sitt värde, oavsett vad man gör. Vilket förstås är grunden för sann självtillit. Och att detta i sin tur hjälper oss att kunna förverkliga det vi verkligen vill genomföra i våra liv.

Författaren poängterar också att han vill ge oss som läsare en mer konkret kunskap om framförallt hur man kan tillväga för att skapa detta. Inte bara ta upp teorierna.

Det är en enkel, men väl bearbetad och tankvärd bok som genom sin utgångspunkt markerar en litet mer djupgående eftertanke än vad många ”tänk-positivt”-böcker kan ha generellt.

Det känns också i författarens språk och energi, att det finns en god vilja, en mer omfattande avsikt, som präglar bokens framställning Ett mer genomarbetat och grundmurat moment av det egna arbetet. Det vill säga att det är genom vår egen bearbetning, vår ökade medvetenhet, som vi kan skapa förbättringar, förverkligande – egentligen utveckling.

© C Mikael Matthis, SoulBooks, nov 2012.

Stretching som karriärsbyggare

Författare: Charlotte Hågårds

Titel: 
Alla har talang.

Förlag: Forum

Publ år: 2012

Sidantal: 270. Inbunden

Rec datum: okt 2012

Rec av: C Mikael Matthis

Ska vi bli bra på något får vi lov att träna på det, är den enkla grundsatsen i den här boken av karriärscoachen och författaren Charlotte Hågårds. Därav min rubrik här, som författaren också nämner någonstans, att vi behöver stretcha oss själva för att nå dit vi vill.

Jamen, så är det förstås. I alla fall på ett enkelt plan. Speciellt om man som många författare och föreläsare inom denna genre gärna använder sig av idrottsprestationer som en måttstock och dess symbolik.

I dagens tränings-Sverige blir detta modeord också en värdering. Tänj mer på dina gränser, pressa på, jobba mer, orka mer, slit mer. Nja, hur bra låter det egentligen? I positiv bemärkelse är ”alla kan” ett uppfriskande, glatt, stimulerande tänk. Men om man går lite djupare, inte minst i den tid vi lever i nu med många andra behov i samhället för många människor, verkar fler komponenter samtidigt behövas. För vad händer med vårt inre - och med kroppen - om vi mest bara ska "pressa på"?

Hågårds menar att vi genom rätt stöd, rätt lyssnande till våra intressen och vad vi brinner för, kan utröna vad vi bäst passar för. Genom att ta reda på mer vad vi vill, men också vad vi har talang för, kan vi bli mer lyckliga och framgångsrika.

Hon vill berätta hur vi kan göra för att bli bättre på det vi redan kan, men kanske inte törs lita på eller se mer fullt ut. Och därmed att vi ska kunna tillvarata de kvaliteter och möjligheter vi har, även i yrkesmässiga termer. Också för att skapa inkomst (eller mer inkomst, ofta ett mål i sig i dessa sammanhang). 

Detta har sina verkligen genuina poänger och sin fulla sanning. Människans möjlighet att skapa är enorm. Sedan är frågan om vi kan vinna ”all framgång” - vad det nu är? - genom enbart personlig vilja, genom främst materiella mål, genom dessa punktföreskrifter, personligt svettande, den typen av träning?

Och också frågan om vi verkligen vill det? Hur många vill fortsätta i den gamla stressjakten som tyvärr också skapar så många problem för många i samhället?

Hågårds säger att vi inte ska lägga krut på att ta reda på vad som stoppar oss, utan ta fram det vi är bra på. Det är sant och låter bra. Uppmuntran till exempel på arbetsplatsen istället för negativa utgångspunkter. Lyssna mer på barnet i skolan, se individens tillgångar, inte enligt ”mallen”.

Men i livet i helhet kan det också bli ett trångsynt resonemang. Alla människor möter ju ändå sina begränsningar och svårigheter då och då. Och växer också genom det! Syftet och poängen med dessa faser  är ju snarast att vi utvecklas genom dem.

En poäng är när Hågårds hävdar, att vår DNA inte på långa vägar kan vara grunden för våra talanger. Detta tror jag det ligger väldigt mycket i. Modern DNA-forskning har kommit fram till att vår grundgenetik är väldigt enkel. Alltså finns fler komponenter, fler ingångar till vad som skapar en människa och hennes personlighet, förmågor, tillgångar, kvaliteter.

Men var kommer verkligen dessa förmågor ifrån i så fall? Ja, Hågårds säger att Mozart mest fick det från sin goda omgivning, en fin uppväxt där han stimulerades tidigt att ägna sig åt musik. Men det förklarar knappast något av hans genialitet och den tidlöshet varigenom hans musik når fram genom århundradena. 

Hågårds hävdar att många kan bli lika stora som Mozart idag genom Suzuki-metoden (en inlärningsmetod inom musik). Säkert på vissa sätt, rent tekniskt. Men det handlar ju knappast bara om inlärning, effektivitet eller upprepning. Det finns många fler nivåer av mänskligt medvetande och vad dessa kvaliteter står för. Inte som en ”tro” utan som reella inflytanden. Det är sant att vi kan alla uppnå enormt mycket, men knappast utan att ha anlag med oss. Om det inte är generna eller bara miljön, vad är det då?  

Kanske måste det handla om ett större livsperspektiv ändå? Jag tror det. Och där hade det varit både spännande och givande om Hågårds hade tagit upp detta, på ett eller annat sätt.

Sammanfattningsvis, hur fungerar denna bok som inspiration? Ja, spontant tror jag författaren brinner för sin sak, att hjälpa människor där de är i sin praktiska vardag. Samtidigt känns det som boken kunde vunnit på ett mer omfattande perspektiv. Lämna en viss stelbenthet, vara litet mer öppen för fler livsfrågor. Det är ju ändå det som det handlar om; genuin utveckling, något som Hågårds också pushar för på sitt sätt. Det här kan förstås vara en bra handbok för den som är ny i dessa frågor. Men kanske med lite mer glöd - var är den, undrar jag? Kanske kommer den mer fram i ”live”-formen?

© C Mikael Matthis, SoulBooks, okt 2012.