Knappast liknöjd poesi bland krumbuktande maskar och frenetiska hönor i existentiell mylla

Författare: Aase Berg

Titel: 
Liknöjd fauna (dikter)

Förlag: Bonniers 

Publ år: 2011

Sidantal: 126. Inbund.

Rec datum: juli 2012

Rec av: C Mikael Matthis

Aase Bergs senaste diktsamling från förra året 2011 ”Liknöjd fauna”, är som ett litet skepp i vredgat hav. Det krumbuktar och sliter hit och dit. Vågorna slår mot bog och köl och spolar ibland över den kvinnliga kaptenen som ska försöka styra skutan framåt.

Men vad gör det? Frustande framåt blir det ändå, mitt bland alla hönor, maskar, dekonstruktivism, försöken att styra rodret genom språket som ett djuplodande skär. Frambesvärja det sina…ja kan jag säga ”existentiella frågor”. Ja, det borde gå. För Berg är en positiv existentiell författare ändå, vill jag tro. Trots de väldigt jordiska anspelningarna och symbolerna, hur människan jämförs med både djur, förfall, omedvetenhet. Denna blinda rörelse, på snudd till obegriplig meningslöshet, vill nog författaren försöka både bemästra och använda som sötma, är min upplevelse. Framförallt; Se någon mer i spegeln än bara ”skalet”, produkten. Som alla människor, ändå, trots allt, söker det autentiska.

Berg rör sig vant mellan dessa vågdalar av märkliga bilder, ibland på gränsen till det komiskt högljudda till avskalad, lågmäld närhet. Det finns must och spänning, men också en hel del humor. Också ilska framstår som drivkraft ibland i diktfrenesin.

Ett sorts politiskt magplask i vår nutid, kapitalismens sönderfall och också människans svårighet att orientera sig, är utgångspunkten i hönsgården. Som debatt, vilket är stimulerande och också ganska annorlunda i diktvärlden. Men också just som krumbuktande frågor, till jaget, till diktaren själv, till läsaren; vem vill du vara, vem kan du vara? Jag tror att författaren har flera bra svar på det, kanske mycket mer än vad som hinner anas här. Meningslöst är ett ord som inte finns.  

© C Mikael Matthis, SoulBooks, juli 2012

Lyssna när djuren talar

Författare: Mia Mattsson
Förlag: Bokförlaget Forum
Publ. År: 2001
Sidantal: 204. Inbunden
Omskriven: Juni 2001
Rec. av: Nina M

Det här är en bok som ligger rätt i tiden. I mitten på nittiotalet sändes en tevedokumentär om en amerikansk kvinna, Samantha Curry, som pratade telepatiskt med djur. En oförglömlig film som genast blev ett hett samtalsämne. Något nytt var fött. Faktumet att man kan prata med djur om man använder sig av sin intuition och av inre bilder. Mia Mattsson beskriver i sin första “djurpratarbok” Lyssna när djuren talar hur hon får upp ögonen för sin egen förmåga. Efter många år som mobbad i skolan och som udda och ofta utsatt anställd på diverse jobb, kommer hon i kontakt med en massör. Det är ett viktigt möte för Mattsson. Massören säger att hon är mycket känslig och slår också upp dörren till en andlig värld. Mattsson suger i sig och känner att hon är på rätt spår i livet.
Mattsson får höra att hon har förmågan att prata med djur. Det gör henne glad som ett barn och genast vill hon experimentera på djur i närheten. I början går det trögt, men till sist - när hon slutar anstränga sig - går det riktigt bra. Snart är hon igång som professionell inom området och i boken får man framförallt följa med till stall och hem till hundägare, för att höra vad djuren har på hjärtat.

Det är en inspirerande bok. Lagom mix på fallbeskrivningar och självreflektion. Ibland blir man dock påmind om att Bertil Edin är “spökskrivare” och att det inte är Mia Mattson själv som håller i pennan. Texten känns lite väl tillrättalagd mellan varven. Men om man bortser från detta kan man koncentrera sig på det viktiga: MÄNNISKOR OCH DJUR KAN TALA MED VARANDRA. Och djurens vardag är fylld av känslor och undran och längtan efter närhet och lek.

Framförallt ser jag boken som en uppmaning till oss människor, att det är dags att vi tar djuren på allvar. Det gäller inte bara det grövsta; vårt sätt att transportera djur till slakt. Det gäller också i det lilla; mitt i vardagen finns det hundar som lider för att Matte inte är tillräckligt närvarande, inte leker särskilt mycket eller ofta åker bort.
Plötsligt förstår man vilket ansvar vi har som djurägare. Och det är både inspirerande och skrämmande.

Många får säkert lust att skaffa ett husdjur att prata med efter att ha läst Lyssna när djuren talar. Själv fick jag dock större respekt för det ansvar det innebär att skaffa t ex en hund. Även om dottern tjatar får det vänta, tänker jag. Men vi har skaffat en katt, igen. Det är härligt, inte minst för barnen. Att ligga och gosa med en kattunge är helande, både för människa och djur.

© Herkules Utb, 2001, SoulBooks 2009.

Föra djurens talan

Författare: Mia Mattsson
Förlag: Bokförlaget Forum
Publ. År: 2001
Sidantal: 179. Inbunden
Omskriven: Juni 2001
Rec. av: Carl M

Mia Mattsson använder i sina böcker ett käckt, glatt yttre. Men förstås har hon en djupare insida som kommer fram kanske ännu mer i denna andra bok om hennes arbete som “djurpratare”. Här känns det som hon har tagit flera steg i sin egen process, och berättar mer om sig själv.
I den första boken berättade hon öppet om hur hon kastade sig in i en då osäker och otydlig karriär just på grund av sin övertygelse och starka känsla. Hon verkar ganska snabbt ha nått stor framgång i sitt arbete med att hjälpa människor att förstå sina djur. Många vill anlita henne, inte minst professionellt inom t ex hästbranchen, som hon berättar om här i denna bok. På så sätt är Mia Mattsson en föregångare i Sverige inom djurkommunikation, tillsammans med flera andra namn som kanske inte fått lika stor uppmärksamhet.

En av böckernas stora fördelar är att de visar på att ordlös kommunikation mellan olika livsformer är möjlig och egentligen inte så konstig. Detta “språk” styrs genom bilder och inre förnimmelser; bildmässig, telepatisk, intutitiv, det finns många benämningar på denna form av kommunikation. Min spontana fråga blir varför det är så lätt för människor att förstå och ta till sig just denna form av varseblivining när det gäller djur? Talar vi om ordlös kommunikation mellan människor är det genast svårare och “flummigare”. Men egentligen är principen ungefär densamma. Spädbarn och vuxna t ex kommunicerar omedvetet telepatiskt, något som skulle kunna utvecklas enormt om de vuxna människorna förstod “språket”. Detta är också något som börjar uppmärksammas av forskningen som en viktig fråga.

I denna andra bok fortsätter Mia Mattsson genom sin spökskrivare Bertil Edin att ge oss historier, ibland gripande och ofta intressanta, ur sitt eget liv och från sitt arbete med djur - och människor. För visst måste en del av arbetet handla också om att möta människorna, få dem att öppna sig för en lite större livsförståelse. Det sker bl a genom att lyssna till djurens inre behov som därmed också får en naturlig plats i deras hjärtan. Det tycker jag blir bra beskrivet i den här boken. Det är en process där djuren kanske är en hjälp för människorna att öppna sig mer.

Mia Mattsson tar också upp viktiga och svåra etiska frågor och förhållningssätt i slutet av boken där hon beskriver sitt engagemang för utsatta djur, t ex kamphundar och försöksdjur, men även djur i krigsdrabbade länder.
Hon tar upp den moraliska, ofta för henne tydligen skuldbelagda frågan som många människor ställer till henne, hur man kan hjälpa djur i första hand när så många människor lider i världen. Men är det egentligen det frågan handlar om? Jag ser det som att hjälpa djur, i alla fall på det sätt som visas här, också kan hjälpa människor.

Mia Mattsson avslutar boken med en kort skildring av ett hemskt minne som plågar henne från hennes barndom. Det är både överraskande och lite märkligt att avsluta med detta korthuggna, personligt omskakande vittnesmål, och samtidigt intressant. Det sker lite i förbifarten, på så där lagom avstånd.
Vad är det hon vill förmedla med detta? Att även hon varit utsatt, precis som alla dessa stackars djur (och människor) som får hennes hjälp? Det är i vilket fall något Mia Mattsson vill sträcka ut till läsaren, kanske för att läka själv?