Visionärerna - stora pedagoger

Författare: Bengt-Erik Andersson
Förlag: Brain Books
Publ. År: 2001
Datum: 2006
Rec. av: NM

Det har funnits vissa tänkare som genom tiderna plöjt ny mark vad gäller barns inre och yttre växt. Ofta engagerade de sig i barnens utbildning och gjorde upp med den gängse undervisningen i skolan, och deras (ibland hundraåriga) idéer låter märkligt aktuella än idag. Bengt-Erik Andersson, professor i utvecklingspsykologi och pedagogik vid lärarhögskolan i Stockholm, har skrivit en intressant och uppfriskande bok med titeln Visionärerna. Där presenterar han idéer av Ellen Key, Jean Jacques Rousseau, Maria Montessori, John Locke, Celestine Freinet, John Dewey, Paulo Freire, Alexander S. Neill, Ivan Illich, Nils Christie och Reggio Emilia (vilket inte är en person, utan namnet på en italiensk stad).
Rousseau

Dessa visionärer får i den här boken representera en radikal syn på barn och lärande under åren som gått allt sedan sjuttonhundratalet. Många av dem fick kämpa för sina idéer och flera visade prov på en oräddhet och rättframhet, som man skulle vilja se mycket mer av idag.

Ellen Key skriver i sin bok Barnets århundrade om “Själamorden i skolan” och menade att skolan tog död på elevernas inlärningslust. Hon fick förstås många fiender (både för detta synsätt och för hennes andra radikala idéer) och flydde till Italien i början på 1900-talet, vilket skulle visa sig vara mycket bra för hennes internationella arbete.


Ellen Key och Jon Dewey

Detta är på många sätt det tema som boken Visionärerna belyser: att den vanliga skolans korvstoppningsmodell inte är till för barnen utan för det samhälle som kräver vissa teoretiska (och dessvärre lättglömda) resultat. Det värsta är, att barnens egen naturliga intelligens och upptäckarlust så sakta dalar genom skolåren och att många barn och elever blir passiva “lyssnare” som samlar poäng istället för verklig livskunskap.

Så gott som samtliga av bokens tänkare anser detta vara ett enormt resursslöseri. Barnen går i skola i tolv år och lär sig vissa arbetsvanor som endast tillhör skolvärlden och inte barnets kommande liv, skriver bl.a Helen Parkhust.
Flera av dessa visionärer och pedagoger har tagit itu med saken själva och startat egna skolor. Alexander S. Neill var en skotsk reformpedagog som på tjugotalet startade en egen, frihetsbaserad skola med namnet Summerhill, 16 mil från London. Han och hans fru ville skapa en skola där barnen hade friheten att vara sig själva och i lugn takt utveckla det de önskade och hade naturlig fallenhet för.

Maria Montessoris arbete med utvecklingsstörda barn ledde fram till en egen pedagogisk metod även för normala barn, där barnens egen upptäckarlust stimulerades, vilket visade sig öka deras koncentrations- och samarbetsförmåga. Denna än idag väl använda metod kom att spridas till många skolor och länder.
Celestine Freinet startade på tjugotalet en skolform där ordet diciplin var förbjudet. Barn diciplinerar sig nämligen själva om de får arbeta med något efter egen lust och förmåga, menade Freinet och ville att barnen skulle känna att de producerad något och inte bara läste om saker och ting. Arbete och upplevelse var vägen till verklig förståelse, ansåg han av egen erfarenhet som lärare.

Loris Malaguzzi, som dog 1994, är den kronologiskt sett mest moderna visionär som boken tar upp. Han var verksam i den italienska staden Reggio Emilia, där han som ung folkskollärare byggde en nytänkande förskola tillsammans med barnens föräldrar. Malaguzzi hade ett genomsyrat förtroende för barnen. Han såg den vuxne som en medforskare till barnet i dess “upplevelsedans”. Därför är Reggio Emilias filosofi helt metodsbefriad. Barnen själva leder sitt eget upptäckande och forskande, som de vuxna pedagogerna försöker följa och förstå.
Malaguzzi skrev inte heller någon bok om sina tankegångar, men har efterlämnat sig en underbar dikt om barnets hundra språk. Där sammanfattar han sin vision om barnens hundra sätt att uppleva världen och uttrycka sig i den. Dikten pekar också på hur ofta barnens språk blir överkörda av skola och samhälle.

Det som slår mig när jag läser om dessa besjälade tänkare är deras stora förtroende till barnet inom sig själva. Särskilt Malaguzzi med sin ständiga närvaro och livsförälskelse, visar på ett absolut nytänkande inom barnfilosofin och pedagogiken - att våga och vilja “bara vara” med barnen och gå in i deras stora värld av hundra möjligheter, och på så vis se sig själv växa på hundra sätt som vuxen människa.

Den här boken är en inspirationskälla till alla som är intresserade av barn på ett mer existentiellt sätt. Inte minst för de verksamma pedagoger som kanske ser brister och trånga synsätt i sitt arbete, men som inte vågar säga ifrån. Men om vi ska lära barnen att ha självförtroende, får vi lov att börja med oss själva och visa dem hur ett sant självförtroende ser ut. Det som är själva grunden får vår själsliga växt.


© Herkules Utb 2006, SoulBooks 2009.