Titel: Rocky fejsar demonerna
Författare och illustratör: Martin Kellerman
Förlag: Kartago Förlag (Bonniers)
Publ. År: 2013
Sidantal: 156. Kartonnage
Datum: nov 2013
Rec. av Nina Matthis
Den här serieboken om Rocky är tjock och stadig, och det
lovar gott från första början. På bokomslaget sitter en trött, full, smått
förvånad Rocky med vin och öl på bordet framför sig, kisandes mot dimliknande demoner
som svävar ovanför hans huvud. Men det belamrade bordet är samtidigt vänligt rosa
till färgen, liksom Rockys namn, kärlekens färg…
Vad är det som gör Rocky så underbar? Jag har läst några
tidiga album av Rocky, och kan se att hans liv trots allt går framåt. Inte med
sjumilakliv men på hans eget ömtåliga, frustande, iakttagande vis. Det är
ytterst få böcker jag skrattar högt åt när jag läser dem, men Rocky slår aldrig
fel. I denna bok höll jag mig dock till sidan 108. Där brast det. Och sedan var
det ljudliga ”ha ha he he” fram till bokens slut.
Vad har hänt med Rocky i denna bok? Han har blivit äldre,
typ 40 år, och har lugnat ner sig en hel del. Han måste inte ”passa på” med
varenda söt tjej han träffar på krogen. Han orkar inte. Han vågar inte. Han
vill inte. Han vet förresten inte riktigt varför han går ut. Han verkar mest
hänga med i diverse sammanhang; folk vill ha med honom och han är snäll och
förvirrad nog att ställa upp. Vi får hänga med bakom kulisserna i Skavlan, dit
han (Martin Kellerman) blev inbjuden. Nervositeten inför tv-inspelningen var
hemsk, men han kom dit i alla fall och lyckades klara av det. Men poängen i
Rockys värld är förstås inte målet utan själva resan - allt obegripligt
mänskligt som händer på vägen, sett genom Rockys hjärtligt komiska lins.
Rocky är enkel, rak och grov. Han försöker inte frisera sig
på något sätt, han kan helt enkelt inte – samtidigt känner man hans hjärta. Och
det är därför det blir roligt på riktigt. Humor utan värme blir sällan
långlivad, men humor med kärlek (medveten eller ej) är som manna från himlen. Man
älskar den. Den blir universell, tidlös och framför allt väldigt kul. Det är
vägen som räknas, menar Rocky (utan att säga det förstås, men genom sitt
gestaltade vardagsliv) och bjuder generöst på sig själv som ett känsligt,
varnande och komiskt exempel.
I slutet på boken blir Rocky – överraskande nog - inspirerad
av positivt tänkande. Han prövar det i alla fall. Varför inte, liksom. Och det
är också rörande på något sätt. Han slutar inte leta, undersöka, testa. Även om
hans uppenbarelse är en soffpotatis är hans inre liv hela tiden alert. Vad kan
tänkas hända i nästa album? Börjar han meditera? Blir han upplyst? Det skulle
inte förvåna mig. Jo, förresten det skulle det.
© N Matthis, SoulBooks dec 13.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar