Titel: Strindbergs stjärna
Författare: Jan Wallentin
Förlag: Bonniers
Publ. år: okt 2010
Sidantal: 471. Inbunden
Rec datum: okt 2010
Av: CMM
En spänningsroman, återigen extremt haussad från förlaget, som skapat stora förväntningar och därmed också onödig (?), kanske framförallt överdriven förväntan. Hur kan en roman säljas till cirka 16 utländska förlag, innan den kommit ut på svenska? Det går tydligen bra, kanske pga av tidigare svenska internationella framgångar inom deckargenren (S Larsson, som jag för övrigt inte läst och inte känner minsta dragning till heller).
För min del känns detta inte så speciellt, men jag erkänner ändå gärna att jag var helt klart nyfiken på titeln.
Och visst påminner det om lanseringen av amerikanske bestseller författaren Dan Brown. Men är resultatet ändå slående likt? Tja, inte riktigt. Även om flera attribut och stilmässiga knep kan vara som hämtade från Brown, så finns också avsevärda skillnader.
DNs recensent ondgjorde sig nyligen över detta, kanske lite väl osakligt i sin bokrecension. Liksom många ”kulturkännare” överlag döms denna sorts litteratur snabbt ut, nästan i förväg. Kanske för att det handlar om en sorts mystik? Eller för att berättelsen anses ”okonstnärlig”, för kommersiellt uttänkt?
I detta fall kan denna reaktion dock vara förståelig (även om frågan förstås väcks om det inte finns fler perspektiv än att det bara handlar om att "göra pengar"). För här finns flera inslag i boken som är problemtyngda.
Historien är omfattande i sitt upplägg, och bara tanken på dess sammansättning nog för att locka till äventyr och en känsla av fantasteri.
En dykare gör ett märkligt fynd i en nedlagd, vattentäckt gruva i Dalarna. Det är en av två artefakter som har en mycket speciell historia som hittas där.
Författaren vill påstå, att dessa föremål, ett kors och en stjärna, hittades av den kände upptäcksresande Sven Hedin i slutet av 1800-talet i Mongoliet. Att dessa sedan skickades till August Strindberg i hans Inferno-period av alkemiska experiment och andligt sökande i Paris. Denne, som inte kunde uttyda något vettigt av föremålen enligt romanen, sände dem vidare till sin brorson Nils Strindberg i Sverige, som sägs varit en av dåtidens främste kemister.
Det visar sig mycket snart (inte helt förvånande) att dolda, inflytelserika intressen är ute efter dessa föremål, som kan betyda väldigt mycket för deras makt.
Dykaren blir sedermera dödad och fråntagen sitt fynd. Detta samtidigt som en svensk forskare inom området "nazistiska symboler" som specialitet och med judisk härkomst, råkar uppenbara sig på platsen. Han blir tagen av polis, misstänkt för mordet. Han är också tablettmissbrukare och synnerligen ointresserad av någon gåta. Kanske helt enkelt för att han verkar ha stora problem att överhuvudtaget tänka, än mindre agera som någon form av thriller-hjälte.
Återigen är kopplingen slående med Browns huvudkaraktär, forskaren Robert Langdon, även om denne tycks extremt mycket klarare, vaknare och mer trovärdig att ändå kunna genomföra strapatsfyllda äventyr än denne kufiska, nära ordlöse gestalt, tröttsamt mumlandes melankoliska judiska meningar, knaprandes tabletter av alla de sorter.
Vad denne antihjälte ska säga oss förblir länge mycket av ett mysterium i sig. Kanske det klarnar lite på slutet. Författarens alter-ego (får vi anta) känns grumligt och osorterat.
Och vad är hans uppdrag i boken? Han ska uppenbarligen försöka uppfylla ett ”arv” från sin farmor som dog av nazismen. En hämnd, eller ett läkande? Eller bara en påminnelse om att alla bör ”se upp med onda tyskar”?
Det hela känns inte riktigt förankrat eller trovärdigt, även om kopplingen är tydligt förevisad i boken. Ett av de mäktiga intressen som jagar huvudpersonen och hans kvinnliga advokat genom Europa, är en tysk hemlig stiftelse som säger sig ha rättigheten till artefakterna och deras explosiva innebörd. Även det andra intresset, ett mäktigt bolag med förankring i Argentina, men med norska rötter, faller tillbaks på ett missbruk under kriget.
Den slutliga Hemligheten tycks finnas dold i jordens innandöme, en port eller ett hål någonstans vid polcirkelns avlägsna land. Dit Andrées expedition begav sig och där artefakterna spelar en avgörande roll för att upptäcka eller snarare utvinna ett mystiskt medel som kan bland annat skapa förlängt liv.
Detta vådliga, sinnrikt konstruerade äventyr, kräver förstås också sin närvaro och sitt underlag. Inte bara faktamässigt i de historiska uttrycken, utan i gestaltningen, i tempo och i situationernas timing.
Man kan se detta romanbygge i all enkelhet som bara ”underhållning”. Och visst, bitvis är det spännande, kittlande och bra beskrivet, både för fantasin och den mystiska kopplingen. Det är inte fel i sig.
Jag är ingen stor läsare av thrillers etc, men för mig känns det ändå viktigt att boken håller någorlunda. Här finns för många oklarheter i avsikten och svagheter i personbeskrivningarna, också i konsekvens. Alltför stor tilltro läggs på huvudfiguren i berättandet, som egentligen blir ett stumt vittne snarare än har en ledande funktion.
Handlingen är ibland ytterst uppdragen i tempot, ett mer internationellt format med snabba, ofta mycket långsökta dragningar (som också påminner en hel del om Browns författarstil). Detta i bjär, overklig kontrast med den långsamma upptakten; svensk vardag och inklipp av mer traditionell svensk deckarkänsla.
Har man något intresse för psykologiska tolkningar och eventuell känsla för symbolik, är det förstås inte avlägset att börja fundera på den huvudsakliga metaforen i romanen. Tanken på ”svarta hål” är spännande för många människor vad gäller rymden och också som i denna roman, in i jorden.
Men de ”hål” människor bär på inom sig kräver också sin tid, sitt utforskande och sitt läkande. Både lockande och skrämmande, som människans undermedvetna.
Kanske är detta något vad författaren på något plan velat få med, det mänskliga lidandet, som ändå leder någonstans, kanske till en ny värld inuti den gamla?
Det spektakulära slutet antyder detta där ett slags inre helande till sist kan äga rum för den trötte huvudpersonen. Och hur detta också förmodligen ska symbolisera ett helande av två stora världskrig.
Det är en vacker tanke, som jag ändå uppskattar, trots den överdrivna och långdragna historiens svårigheter att gestalta detta mer tydligt brännbart under resans gång. Och där också vinklingen av ”de ondas straff” blir en förenklad väg ut.
Där denna bok har sitt (filmiska) slut, där pågår redan otaliga människors nya verklighet idag. Som en mer praktisk rening av det förflutna. Men också som en upptäcksfärd in i det övermedvetnas hemligheter. Dock helt på jorden.
© CMM, SoulBooks, okt 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar