lördag 2 oktober 2010

Barnen lär oss


Författare: Piero Ferrucci
Förlag: Wahlström & Widstrand
Publ. År: 1999
Sidantal: 195. Inbunden
Skriven : 2000. (Inlagd okt 2010 igen)
Rec. av: CMM

(Hade tydligen missat lägga upp denna äldre recension, från 2000. Passar på lägga in den igen, i samband med återigen aktuelle Ferrucci)

Det här är en underbar liten bok, skriven med en italiensk närhet, frenesi och skönhet som främst fokuserar på de små, men ack så avgörande och betydelsefulla ögonblicken i vår vardag med våra barn. Boken riktar sig främst till småbarnsföräldrar, eller föräldrar som vill minnas hur det var att vara småbarnsförälder. Men det är en bok för alla som är intresserade av sin självutveckling som människa.

Ferrucci är en italiensk psykolog, men har byggt vidare sin utbildning med psykosyntesen, en själslig terapiform startad av Roberto Assagioli i början av 1900-talet. Denna själsliga psykologiform är mycket sympatisk och jag tycker man hittar tydliga spår av den i Ferruccis sätt att se på livet, på sig själv och på barnen. Det är en ständig utveckling där barnen fyller en viktig roll, i våra relationer, i samhället, men också i vårt eget inre.

Ferruccis rikligt självutlämnande skildringar och iakttagelser under dagen är skrivna på ett varmt, behagligt sätt. De är så levande att jag kan se dem tydligt framför mig. Texten gör mig mycket närvarande, märker jag. Ibland kanske ivern att se igenom de egna mönstren och krossa illusionerna blir lite väl täta. Men de fyller sin poäng väl. Jag skrattar högt, för att gråta en smula i nästa ögonblick. Det är mycket igenkännande för mig, alla moment som tydligen är så lika för föräldrar; önskan att ge det bästa, de många tillkortakommandena, idealen och hur ofta man får ge upp dessa ideal för att uppleva situationen i nuet.
Jag känner också igen mig i viljan att ständigt utvecklas vidare, hur ont klarsyntheten än gör och hur klumpig man än tycks vara i sina försök att förändra sig.

Många gånger skildrar Ferrucci hur lätt han blir otålig och frustrerad. Han vill ju göra sina saker. Om och om igen lär han sig av barnen, inte minst att stanna upp, orientera sig efter deras värld, en värld där allt är nytt, levande, spännande, intressant.
Som när hans son, Emilio, då tre år, vill visa sitt hundrade hopp för pappa. Hur just det hoppet är fullkomligt unikt och nytt. Och hur pappa faktiskt till sist kan släppa sina krav på att prestera eller läsa sin tidning, vara nyttig, vara verksam, faktiskt kan se det unika i det som händer framför hans ögon. Hur han kan dela upplevelsen med sitt barn i närvaron. Det är magiskt. Det är mycket väl skildrat.

Eller hur man som förälder ofta inte lyssnar på barnens villkor. Man lyssnar utifrån sin egen uppfostran, utifrån samhällets regler och förväntningar, utifrån sina rädslor att göra fel eller utifrån sin ovillighet att stanna upp. Ferrucci berättar ett exempel när ena sonen inte vill tvätta håret. Han skildrar alla de system föräldrar använder sig av för att driva igenom det man “måste” göra; hot, lockelser, mutor, igenkännanden (“pappa tyckte heller inte om att tvätta håret när han var liten”).
Och när man har uttömt alla dessa, eventuellt kan stanna upp och lyssna på barnet - vad är problemet egentligen? Vad är pojken rädd för, jo, för att få vatten i ögonen. Föräldrarna lovar att de ska vara jätteförsiktiga och allt går bra. Att stanna upp, lyssna, och gå bakom den till synes låsta situationen. Det gäller i allt vi gör. Det är en livsnyckel som är nära meditationen, att vara i samklang med sitt eget inre och därmed andras inre.

Boken ger exempel på en rik resa om vi kan ta tillvara barnens intuitiva visdom, glädje och inspiration och deras egna behov och växande. Det ger allt till den som själv ger, som Piero Ferrucci säger: “Och jag tror inte att vare sig timmar i terapi, någon typ av spirituell tillflykt eller möten med någon österländsk guru bättre hade kunnat åstadkomma denna förändring av min personlighet”.


© Herkules Utb 1992, SoulBooks 2010.

1 kommentar:

  1. Det här är en av de bästa böcker jag har läst!

    Må bäst!

    /Den nakna coachen :)

    SvaraRadera