Bli den du är – om psykosyntes och praktisk inre utveckling

Titel: Bli den du är – om psykosyntes, en metod för själslig utveckling
Författare: Piero Ferrucci
Förlag: Liber
Publ. år: 2006
Sidantal: 245. Limbunden
Datum: okt 2010
Rec. av: CMM

Den här boken kan gott och väl anses som en klassiker inom den nytänkande psykologin. Inte bara för den som vill veta mer om psykosyntesmetoden, utan för många som har intresse av en större terapisyn eller praktiska infallsvinklar på ”andligt sökande”.
Psykosyntes kan ses både som en terapiform, men kanske hellre som en utvecklad form för helhetstänkande. Här förs många praktiska redskap samman för det personliga jaget att bli mer införlivat i ett större livssammanhang.

Ferrucci fick möjligheten att både studera för, men också umgås nära med, Roberto Assagioli som skapade denna metodik från 1920-talet och framåt. Assagioli, italienare liksom författaren, var under många år en tongivande psykiater, samtidigt en tidig föregångare för den helhetsinriktade psykologin med många andliga beröringspunkter, även om dessa inte blev så tydligt belysta i hans arbeten. Assagioli tog starka intryck av Teosofin och av Alice Baileys arbete.
Han studerade först för Freud och ingick i den psykoanalytiska kretsen, något som han dock lämnade tidigt. Sedan tog han alltmer fasta på olika humanistiska terapimetoder som blev alltmer aktuella under denna tid, bland annat Maslows tänkande, senare också Carl Rogers.

Här i boken byggs det metodiska tänkandet och agerandet upp genom ett system av lärande och förnimmande som person. Detta leder på sikt till ökad kontakt med sitt eget inre väsen, det själsliga, som här kallas för ”självet”.
Självet är en central term för vår inre oförstörda kärna och samtidigt vårt högre medvetande. Självet är känt genom många humanistiska eller transpersonella psykologiformer, t ex Jung, Gestaltterapin och många andra, även moderna svenska psykodynamiker som t ex Marta Cullberg Weston och Patricia Tudor-Sandahl.
Sedan hur man tolkar innebörden är förstås olika och bottnar ändå närmast i hur mycket var och en själv kunnat inse och uppleva denna kontakt i sig själv, och därmed i livet, i världen.

Här blir detta begrepp mer belyst, men fortfarande mest i dess psykologiska sammanhang. Det har både sina fördelar och nackdelar, att göra så som psykosyntesen väljer att uppfatta det. Själens mer omvandlande, direkt transformerande energier och krafter blir aldrig riktigt tydliga eller belysta.
På så sätt blir det också mer tydligt här hur psykosyntesen som skildring (även av andra förf och förmedlare av denna metod) också är en del av ett äldre arv. Kanske skulle den i sin vision och omfattning, kunna ge människor ännu mer genom att omfatta också nyare rön och erfarenheter?

Samtidigt är mycket i denna metodik välbehövligt. Genom riktigt tänkande, genom att förstå och utveckla viljan, genom att öka närvaro och metodiskt lugn inbegrips mer av det själsliga perspektivet successivt.
För människor som söker snabba lösningar inom det psykiska fältet, eller personer med mer omfattande egna upplevelser av det andliga, kan detta tillvägagångssättet upplevas aningen långsökt och omständligt. Och det kan verkligen vara så, en aning ålderstiget ibland. Men samtidigt mycket välgrundat, genomtänkt och med vissa mål i sikte.

Mycket av detta är ganska självklart för den som studerat och tagit del av en mer omfattande kunskap inom helhetstänkande och mer djupgående andliga traditioner, t ex att känslor eller kännandet inte är målet i sig, utan som Assagioli lär den då yngre Ferrucci, att ”känslorna ska följa dig”. Sedan handlar det förstås att omsätta detta i praktiken, något som är en daglig träning.
Förf går därför noga igenom flera av psykosyntesens redskap och synsätt, som t ex inre bilder och området ”delpersonligheter”. Det sistnämnda handlar om att människans psyke består av olika färgade komponenter eller uttryck, som jaget kan iaktta och förstå genom at låta dem komma till tals och bli mer integrerade. Detta är ett sätt att börja skapa en mer integrerad personlighet.

Det som tilltalar mig mest är när förf tilllåter sig att närma sig de mer andliga eller ”mystiska” upplevelserna, som i början av kapitlet ”En blomma slår ut”. Där beskrivs vackert hur en kvinna vaknar upp, helt plötsligt, och inser sin delaktighet i allt liv på ett helt nytt sätt.


© CMM, SoulBooks, okt 2010